Church Of Misery – recension av ”And Then There Were None”

Church of Misery - And Then There Were NoneJag har inte fallit för Church Of Misery tidigare, men den här gången har man träffat rätt. Tatsu Mikami från Tokyo har närmast drivit bandet som ett projekt sedan 1995 och har avverkat nästan lika många medlemmar som antalet sånger om seriemördare. Medlemmarna har i huvudsak utgjorts av landsmän, med undantag av den numera Sverige-kända australiensaren Tom Sutton (The Order of Israfel, Night Viper mm) och riffen har nog alltid suttit där de ska, men jag tror att sången har varit den svaga länken.

Till ”And Then There Were None” har Tatsu anlitat amerikanerna Dave Szulkin (gitarr), Eric Little (trummor) och Repulsion-veteranen Scott Carlson på sång, och jag vet inte om det är amerikanerna som lagt till en dos bluesig sludge, men plötsligt når den här doomkyrkans budskap fram knivskarpt. Sällan har låtar med ett så hemskt tema svängt så bra!

Church of Misery
Den här plattan är som gjord för hängselbyxor och halmhatt, en gungstol på en vitmålad veranda en fuktigt varm kväll i sällskap av en prärievarg och en flaska moonshine!

Det blir fyra stycken gästspelande betygssymboler, lysande!

Dagger DaggerDaggerDagger
Länkar: Spotify, iTunes, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Wolfmother på Gröna Lund

Sedan 2012 när jag försökte se Iggy Pop på Gröna Lund har jag vägrat ”Grönan live” trots att de brukar erbjuda en hel drös lockande artister varje sommar. I fredags bestämde jag mig dock för att ge scenen ytterligare en chans, eftersom det var så fint väder och jag inte har sett Wolfmother tidigare. (Dessutom hade jag ytterligare ett gig att gå på efteråt, så i vilket fall som helst var det stor möjlighet till en lyckad kväll som helhet.)

Försöket föll något så när väl ut och jag är glad att jag gav Grönan en ny chans. Det var inte obehagligt smetat med folk och ljudet var bra, såväl precis framför scenen som längst bak. Det enda problemet var att efter 40 minuter framför scenen i solskenet när suget efter en öl blev omöjligt att ignorera så var det så lång kö in till ölserveringen att det kändes hopplöst. Jag tog färjan till slussen för en öl på Söder i stället och sedan fortsatte jag till Fridhemsplan och Copperfields (mer om det i ett annat inlägg).

Wolfmother är ett av mina favoritband och det var kul att se dem (länk till rec.). De bjöd på en bra blandning av gammalt och nytt och Andrew Stockdale har charmen som behövs för att hålla intresset uppe trots att jag inte tycker att stora scener i solsken är direkt ultimat för rock’n’roll… Slutsatsen blir godkänt för Grönan och väl godkänt för Wolfmother!:-)

(Klicka för större bilder i ett bildspel.)

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Snabba tips

Descarado från Göteborg följer upp sin fläskiga stoner-EP från 2013 med singeln ”Pigroad”, och jag vill ha mer, nu!
(Spotify, Facebook)

De härligt skumma och psychedeliskt svängiga Salem’s Pot släpper plattan ”Pronounce This!” den 22:a juli och ”Just For Kicks” är det första smakprovet. Det vattnas i munnen! (Spotify, iTunes, Bandcamp, Facebook)

Jag har läst åsikten att grekerna i Rotting Christ har gått för långt i sina hyllningar till den fallna ängeln, men när hyllningarna är så här kraftfulla kokar i alla fall mitt blod! (Spotify, Facebook)

Sist men inte minst, Texas-bandet Mothership har släppt plattan ”Live Over Freak Valley”, och den bjuder på ett par gyllene stunder; om du gillar gungig hårdrock på ”Cosmic Rain” och om du gillar psychedeliskt utsvävande på ”Tamu Massif”.
(Spotify, iTunesFacebook, hemsida)

Länkar till andra bloggar om:
, , , , , , , ,

Goatess – Recension av ”Purgatory Under New Management”

Goatess på Undergången - 24 april 2015Goatess har äntligen släppt uppföljaren till den suveräna debuten ”Know Your Animal”, och som jag brukar skriva blir jag ofta nervös när det är dags för uppföljare av favoritband.

Förutom att imponera med debutplattan har Goatess bränt av en konsert på Püssy a Go Go (länk) som var så bra att den fick en av mina utnämningar för ”Årets konsert” 2014 (länk) och en på Klubb Undergången i april 2015 (länk) som jag efteråt kallade musikalisk “copulation on a cosmic scale”😉 .

Det var alltså med blandade känslor jag drog igång ”Purgatory Under New Management” den första gången, men redan i inledningen av ”Moth to Flame” släppte den värsta nervositeten och halvvägs in i den drygt 10 minuter långa låten var den som bortblåst! Det obevekliga riffandet, de sköna trummorna och sången som trots det makliga tempot verkligen driver på låten fick mig omedelbart på fall! Och sedan går Goatess från klarhet till klarhet. Alla ni andra som väntar på en recension får lov att ursäkta, men jag har inte kunnat sluta lyssna på den här plattan de senaste två veckorna!
.

Goatess i grunden klassiska doom är naturligtvis färgad av bluesbaserad hårdrock, men också av stoner och psychedelia. Jag vill minnas att någon i bandet sagt ”vi gör helt enkelt musik som vi själva tycker om, utan större tanke på genre”.

Sångaren Lord Chritus (Christian Linderson) är en riktig doom-legend som tidigare sjungit i Count Raven, Saint Vitus och Terra Firma och fortfarande sjunger i Lord Vicar, men jag undrar om han inte så här ca 25 år in i karriären har presterat sitt hittills bästa! Hans röst är i vissa stunder väldigt likt Ozzys, men den har en egen karaktär som är omöjlig att ta miste på när man sett och hört honom ett tag. Och vad finns mer att säga än sätt igång och lyssna om du inte gjort det redan!? Jo, jag uppskattar glimten i ögat (omslaget och vissa låttitlar) och jag som är en sucker för smådetaljer älskar det diskreta getbräkandet som sitter som en smäck i en av låtarna (jag berättar naturligtvis inte i vilken!).

Purgatory Under New Management” klockar in på dryga timmen och består av åtta låtar som alla är lysande. Tillsammans blir helheten ännu bättre och därför blir det högsta betyg till Goatess.
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar: Spotify, iTunes, BandcampFacebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Valley Of The Sun – recension av ”Volume Rock”

Valley Of The Sun - Volume RockAmerikanerna i Valley Of The Sun släpper sitt nya album ”Volume Rock” på svenska Fuzzorama Records i morgon, den 29:e april. Årstiden är egentligen synnerligen väl vald, men som alla vet har den svenska våren tagit ett uppehåll de senaste dagarna!

Tidigare när jag har jämfört stallkamraterna Truckfighters, We hunt Buffalo och Witchrider, har jag skrivit:
uppenbarligen kan man lita på att Fuzzoramas släpp håller hög kvalitet. Gemensamt för de här tre banden är att de bjuder på sjuhelsikes melodier som är så pass välpolerade att de borde kunna jobba sig till en hel del radiotid, samtidigt som de har tillräckligt mycket själ och tryck i sig för att jag ska tycka om dem.” (länk)
Det uttalandet inkluderar numera även Valley Of The Sun.

Jag har haft ”Volume Rock” i telefonen den senaste månaden och under soliga dagar är det den som har pockat på uppmärksamheten. Det här är något annat än den långsamma, tunga och ”skitiga” stoner/doom som jag lyssnar mest på till vardags, den musik som passar bäst i små mörka konsertlokaler. Valley Of The Sun framför arenarock med ökensand i kläderna, melodiös rock som frammanar bilder av publikhav, solsken och öl i plastglas! Eller långa bilfärder genom glest befolkade landskap.
Och jag älskar det. Äntligen är det (teoretiskt sett) vår!:-)

GitarrGitarrGitarrGitarr

P.S. I likhet med mycket annan melodiös rock med sommarkänsla finns det en risk att plattan har en ganska kort peak för att sedan ligga i träda, men det återstår att se!

Länkar: Spotify, iTunesBandcamp, Facebook

Valley of the Sun

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Mantar – Recension av ”Ode To The Flame”

Förra året skrev jag om Mantar ett par gånger (länk). Om du missade det, och dem, är det en duo från Hamburg som låter bra mycket större än ordet ”duo” ger sken av.

Mantar-Ode-To-the-Flame-e1454601632210

Det här med att vara en duo är tydligen inte ett i huvudsak konstnärligt val:

We didn’t plan to be in a two-piece band when we started. It was more like, ‘Oh, another band, c’mon, don’t give me this.’ And no one wanted to join— all our friends who would have been able to play the bass, they just weren’t into it. But we figured out pretty fast that it works pretty well with the two of us.” (Noisey)

När de släppte sitt debutalbum ”Death By Burning” låg Mantar på Svart Records och kallade sin musik ”Black Metal Doom Punk”, något som definitivt låter underground, och att gå från debut på det (i sammanhanget) lilla Svart Records till uppföljare på Nuclear Blast är förstås en enorm framgång, men ur min undergroundsynvinkel också ett riskmoment. Jag tycker nog att man kan höra att kostymen är större på ”Ode To The Flame” jämfört med debuten, det är lite yvigare gester och något mer producerat, men samtidigt känns det verkligen som att det är precis dit bandet vill och den minimalistiska och punkiga ådran är fortfarande tydlig. ”Black Metal Doom Punk” fungerar fortfarande bra som beskrivning. Hanno och Erinc verkar ha en stark vilja att behålla kontrollen över sitt uttryck, läs bara vilka krav de stälde på Nuclear Blast i den här intervjun på Noisey; kaxigt!

Death By Burning” tog mig med storm och förväntningarna på ”Ode To The Flame” har varit höga, vilket ofta är ett problem, men jag tycker faktiskt att Mantar levererar med råge. 10 låtar på 44 minuter, och inte ett svagt ögonblick. Min enda konstruktiva kritik är att man kanske varit lite väl ivriga med att spela in en mer fokuserad platta eftersom ett par låtar klipps av snopet tidigt (”Carnal Rising” och ”Born Reversed”). Plattan är både rå och svängigt, vi får till och med ett par refränger att sjunga med i, och det är som det ska vara, för till syvende och sist är det bara rock’n’roll!

Jag vet inte om det är någon mening med att plocka ut toppar på en så jämn platta, men ”Era Borealis”, ”The Hint” och ”Born Reversed” utgör i så fall min topp tre…just nu!

Betygsmässigt hamnar vi på en stark fyra… Mantar snuddar vid högsta betyg här!
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

I tell you what, you don’t have to like Mantar, but we could pull out our equipment during daylight, with no light show and no fog machine, nothing, and we’re still gonna slay. And that’s where it all comes back to the punk background. Less gimmicks, more action.” (Noisey)

(Vill du ha en inblick i hur det skulle kunna se ut så ta en titt på Mantars ”St. Pauli Sessions”, en suverän live-inspelning från studion i Hamburg (länk).)

Länkar till Mantar: Spotify, iTunes, Google Play, WiMPBandcamp, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Party like it’s 1999

Ännu ett musikaliskt geni har lämnat oss!

Det kanske inte är helt självklart att jag gillar Prince, men det gör jag, och har så gjort sedan jag såg ”Purple Rain” i mitten av 80-talet. Snubben hade mer ”swag” än de flesta och visste hur man levererade en oförglömlig show. Tyvärr fick jag aldrig se honom live, det närmsta jag kom var att stå utanför Globen och försöka köpa svartbiljetter medan konserten startade någon gång på 90-talet… Mycket frustrerande!

Som sagt, Prince levererade, trots att elementen motarbetade honom. Kolla bara in hur han framför ”Let´s Go Crazy” under Super Bowl 2007 i hällande regn!

Prince, jag kommer att sakna dig; do NOT rest in peace, party like it’s 1999!

Prince

Publicerat i Pop, Rock. Etiketter: , , , . Leave a Comment »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.