Goatess och Grass-Eating Man på Undergången

Klubb UndergångenI fredags höll Klubb Undergången återigen oheligt hov på Nalen Klubb här i Stockholm. Altaret var uppdukat, ljusen tända, korten lagda och Stefan från Snowy Dunes spelade både klassiker och mer obskyra mästerverk på vinylspelaren när inte banden stod på scenen, så arrangemanget var lika lyckat som vanligt.

Grass-Eating Man såg jag på Copperfields i januari och skrev då ”om du till exempel gillar Bombus och tidiga Mastodon så kommer du nog inte att känna dig helt vilsen i de gräs-ätande männens sällskap”. (länk) Den här kvällen pendlade Grass-Eating Man mellan det långsammaste långsamma och de snabbare brutala låtarna, och jag måste säga att de kommer bäst till sin rätt i de snabbare och mer kraftfulla låtarna. När alla i bandet tar i och sjunger från tårna är de som bäst! …………… Länkar till Grass-Eating Man: Facebook, MySpace

Grass-Eating Man på Undergången - 24 april 2015

Grass-Eating Man på Undergången – 24 april 2015 (Fler bilder på Facebook)

Goatess såg jag live i januari 2014 (länk) och det giget var så bra att de fick en av mina utnämningar för ”Årets konsert” (länk). Sångaren Lord Chritus är en riktig doom-legend som tidigare sjungit i Count Raven, Saint Vitus och Terra Firma och fortfarande sjunger i Lord Vicar (som jag såg i maj, länk). Det var alltså inte bara Gidon och de andra arrangörerna som var peppade över chansen att få se bandet på en så här liten intim scen, och Goatess levererade med råge! Det var musikalisk “Copulation on a cosmic scale!;-) Goatess självbetitlade debut från 2014 är ett sådant där album som jag kan lyssna på flera gånger i rad och då fokusera på olika instrument, och trummorna sticker verkligen ut. Kenta gjorde ett fantastiskt jobb bakom trummorna även live och därför får han kvällens guldstjärna! ……………… Länkar till Goatess: Spotify, iTunes, BandcampFacebook

Goatess på Undergången - 24 april 2015

Goatess på Undergången – 24 april 2015 (Fler bilder på Facebook)

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Acid King – recension av ”Middle of Nowhere, Center of Everywhere”

Acid King – Middle of Nowhere, Center of EverywhereVårens andra hett eftertraktade fuzz-släpp är Acid King med deras ”Middle of Nowhere, Center of Everywhere”. (Det första var Dopethrone som jag redan recenserat (länk) och så kvarstår Monolord.) Det är drygt 20 år sedan Acid King släppte sin debut och 10 år sedan den senaste plattan och det är ingen tvekan om att deras sound äntligen är rätt i tiden. Acid King är tungt fuzziga, men bjuder på en luftig och drömsk färd, inte alls så nedsvärtad och brutal som Dopethrone. Här flyter och svävar du fram på psykedeliska riff och melodislingor i stället för att bli attackerad av dem. När det gäller Acid King är det troligen inte heller sången som är det avgörande för om du gillar bandet eller inte, det är snarare ditt tålamod som är det avgörande. Ska du lyssna på ”Middle of Nowhere, Center of Everywhere” med full behållning bör du vara beredd på att lägga ner lite tid under en stund där du inte är så stressad.

Albumet bör förstås spisas som en helhet, något som Acid Kings ”Intro” och ”Outro” är en tydlig fingervisning om. Det är i praktiken en instrumentell låt som är uppdelad i två delar och de knyter med sina dryga sex minuter ihop säcken fint, eller symboliserar att början och slut är två delar av samma mynt om man är på det humöret. Där emellan har vi sex låtar som jag har kämpat med att skriva ett omdöme om ett tag. Låtar som vid den ena genomlyssningen framstått som ganska svaga har nämligen vid nästa tillfälle varit raka motsatsen. ”Silent Pictures” och ”Red River” klev snabbt fram som favoriter, men i övrigt är det lättare att peka ut favoritpartier än låtar. ”Infinite Skies” andra halva innehåller till exempel plattans tyngsta och ett av de bästa partierna, men innan dess tycker jag att sångmelodin är lite tråkig och ”Center Of Everywhere” är den mest rymdflummiga låten med en skön gitarrslinga som ödsligt ekar i tomheten, men annars tycker jag att även den kunde haft en mer minnesvärd melodi. Att plattan är lite krävande gör dock att jag tror att den kommer att fortsätta växa och jag skulle bli förvånad om den inte framstår som ett av årets starkaste släpp när det blir dags att summera 2015!

Produktionen är av högsta klass och musikens olika dimensioner framträder tydligt. Sammantaget blir det en fyra i betyg för Acid King och deras ”Middle of Nowhere, Center of Everywhere” och det är på håret att det blir full pott. Ett par starkare melodikrokar och vi hade varit i hamn!
SkäggSkäggSkäggSkägg……… Länkar till Acid King: Spotify, iTunes, Google Play, Bandcamp, Facebook, hemsida

Acid King

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Mammoth Mammoth: Volume IV Hammered Again

Mammoth Mammoth från Melbourne i Australien har kommit till album nr 4 och ”Volume IV: Hammered Again” fortsätter i samma spår som den hyggligt flitigt spelade ”Vol. III – Hell’s Likely”. Här får vi hårdrock, punk, stoner-,  sleaze- och garagerock integrerat i en skön mix, hela tiden med en svängig partystämning. Efter några varv känner jag dock att det blivit lite väl mycket partyrock över det här albumet. Jag tror inte att det håller i längden helt enkelt. ”Volume IV: Hammered Again” är en skön platta att dra fram vid rätt tillfälle, men jag undrar om det kommer att hända speciellt ofta. När jag bara delar ut två skägg verkar jag vara en av de snålaste bloggrecensenterna, så ge den i alla fall ett par varv, kanske är det jag som har fel!
SkäggSkägg

Länkar till Mammoth Mammoth: SpotifyFacebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Against Me! på Debaser

Jag hade inte lyssnat på Against Me! innan de släppte sitt senaste album ”Transgender Dysphoria Blues” som jag gav en fyra i betyg förra året (länk). Det var en artikel i Close-Up Magazine om sångaren som kom ut som transsexuell och släppte en skiva om problematiken kring det som fick mig intresserad, och det är jag glad för. Plattan ”Transgender Dysphoria Blues” är fortfarande väl spelad här hemma och likaså några av de tidigare plattorna med bandet. Att vår egen Inge Johansson (The International Noise Conspiracy, Totalt Jävla Mörker, Knugen Faller, Alonzo Fas 3 mm) numera spelar bas i Against Me! gör förstås inte saken mindre intressant.

Förra helgen såg jag Against Me! på ett något så när fullsatt Debaser Medis. De var energiskt samspelta och utstrålade positiv energi, men de ivrigt jagande säkerhetsvakterna som verkade föra en personlig vendetta mot crowdsurfing utstrålade motsatsen! Jag har inte varit med om liknande på många år! Nu för tiden tycker jag att vakterna och publiken i huvudsak visar varandra ömsesidig respekt, men här höll det på att spåra ur! Trots att både bandet och deras representanter försökte lugna vakterna så fortsatte de att härja och slänga ut folk. En tråkig detalj under en annars bra kväll!

Här är några bilder från Debaser och en video (från en annan spelning i februari), bara för känslans skull! :-)  Trummisar hamnar ju sällan på bild, men Atom Willard får min guldstjärna för kvällen, han var grym!

Against Me! - Laura Jane Grace

Against Me! på Debaser - 11 april 2015

Against Me! på Debaser – 11 april 2015

 

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Dopethrone – recension av ”Hochelaga”

Dopethrone – HochelagaNu när solen äntligen är tillbaka, träden börjar grönska och fåglarna kvittrar glatt så kan det kanske kännas tokigt att grotta ner sig i riktigt nedsvärtad Stoner/Doom/Sludge, men jag tycker att det är ett perfekt läge. Ett av vårens mest efterlängtade släpp, Dopethrones ”Hochelaga”, är nämligen ute.
….Hur du hanterar den raspigt väsande sången är antagligen en avgörande faktor i om du älskar det här eller inte. För min del är den pricken över i till den här typen av musik. Den särskiljer Dopethrone, och ett par andra band, från majoriteten av Stoner-gängen och tillsammans med vissa andra egenskaper gör det musiken mycket mörkare och brutalare än vad som är vanligt. Själva beskriver man det så här: ”The riffs are thick, punishing, suffocating and destructive. The Demonic vocals are harsh, visceral and animal-like. And the mood is heavy and oppresive.”

Som för att befästa det här mörkret så inleder Dopethrone ”Hochelaga” med den riktigt skitiga ”Sludgekicker”. I samplingen i början får vi höra “in the jungleland of narcotics, it’s fight, claw, kill and every man for himself”, och som jag ser det så är ”Sludgekicker” så långt ifrån drogromantik man kan komma. Den målar tvärt om upp en bild av djupaste misär. Av ett kalt rum med en fläckig madrass, blodfläckar och skitiga nålar. I ”Chameleon Witch” lyfts stämningen något när Dopethrone försiktigt lägger en gitarrmelodi ovanpå de skitiga riffen och när ”Vagabong” inleds med ett svängigt Stoner-parti känns det i jämförelse som att man bjuder upp till yster dans! Den följande ”Scum Fuck Blues” är förstås en mörk låt, men med en nästan lekfull gitarrmelodi och en mässande knytnävsrefräng till det headbangarvänliga riffet är det en riktig hit i den här genren (även om både text och sound antagligen gör att radiotiden blir något begränsad…) ”Dry hitter” är ännu en hit i samma liga som kryddas med strupsång, ett ondskefullt skratt och en kaxig sampling i mitten. Den näst sista låten ”Bullets” inleds med krigslarm och Dopethrone börjar därefter sänka ner oss i mörkret igen, så att när den doomiga ”Riff Dealer” klingat ut blir det inte en alltför stor chock att börja om med ”Sludgekicker” igen. Det är i alla fall vad jag gör, om och om igen!

Med tanke på att Dopethrone har döpt sig efter ett album av Electric Wizard så är man förstås varken först eller ensamma om sitt grymma sound. ”Hochelaga” är bandets fjärde album och jämfört med tidigare alster så är produktionen bättre, men annars känner man igen sig i samlingen (tack och lov!). Det här är alltså inte direkt nyskapande, men däremot helt fantastiskt i sin genre. Årets första fempoängare är här! (Varning för starka bilder i videon!)

……..SkäggSkäggSkäggSkäggSkägg…………………….Länkar till Dopethrone: Bandcamp, Facebook

Dopethrone

Trion i Dopethrone kommer från förorten Hochelaga, ”Montreal’s trashiest Ghetto”

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Lugnet på Black Carpet

I början av december skrev jag om bandet Lugnet och la in videon till låten ”All The Way” (länk). I onsdags såg jag dem live på Black Carpet i Stockholm (Göta källare) och de bjöd på riktigt skön klassisk hårdrock. De bjöd också på sköna klassiska rock-poser och här är ett par bilder från giget. Det finns fler i mitt album på Facebook.

Länkar till Lugnet: Spotify, Facebook, hemsida

Lugnet på Black Carpet - 8 april 2015

Länkar till andra bloggar om, ,

Två grymma hardcore splittar: Lesra & Erased, Mörbultad & Achilles

Lesra - Erased - Mörbultad - Achilles

Det är helt galet, men i dag släpptes två stycken riktigt grymma hardcore splittar!

Jag gav Lesras album ”You Get Out What You Put In” fyra välförtjänta knytnävar förra våren (länk) och nu är de tillbaka tillsammans med Erased, också de från Umeå. Mörbultad från Helsingborg är antagligen det hardcoreband jag skrivit mest om (tidigare) och de har slagit sig i lag med Achilles från Oskarshamn. I ett slag får jag alltså nya låtar från två favoritband och två nya band att älska! Med tre till fem låtar var visar nämligen alla fyra band var skåpet ska stå, det här är hardcore av högsta klass rakt igenom! Plattorna har gått på repeat här hemma hela dagen (jag har ju påsklov! :-) ) men jag är inte redo att betygssätta dem. Det är möjligt att jag återkommer till det, men just nu är jag upptagen med att banga skallen utan närmare eftertanke!

Mörbultad vs. Achilles finns på Spotify (länk), liksom Lesra/Erased (länk). För övrigt är det väl lättast att söka mer info om banden på Facebook: Lesra, Erased, Mörbultad, Achilles. Spänn nu på dig säkerhetsbältet, höj volymen och tryck på ”Play”!

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.