Electric Wizard – Wizard Bloody Wizard

Det kan inte vara lätt att ha uppnått kultstatus och fortsätta släppa skivor! Jag tycker att de recensioner jag läst av Electric Wizards nya platta ”Wizard Bloody Wizard” har varit överdrivet kritiska. Nej, det är inte en ikonisk platta, och det är inte heller en av bandets bästa plattor… men det är en jäkligt bra platta!

I dare you att inte headbanga till ”Hear the Sirens Scream” och den avslutande ”Mourning Of The Magicians” är så magnifik att jag efter drygt 11 minuter trycker på repeat, om och om igen.

Electric Wizard.

 

Altareth – The Black Bible Tracks

AltarethAltareth från Göteborg är ett osignat band som jag har följt i ett par-tre år nu. Även om det inte handlar om några dramatiska förändringar så har de experimenterat lite med sitt sound under den tiden. På den första demon (2014) var starka melodier, akustiska partier och en ockult stämning mer framträdande än krossande tyngd (länk) men på EP’n ”Bury Your Mind in Moss” (2015) hade tyngden och hårt piskade cymbaler tagit över något, vilket gjorde att jag tyckte att man tappade i ockult stämning och tydliga sångmelodier (länk).

Nu har Altareth släppt två nya låtar under namnet ”The Black Bible Tracks” och har återgått till ett mer naket och ockult sound.

Jävligt basic inspelning har varit ledorden den här gången och vi har kväst de flesta impulserna till onödiga pålägg. Några på sången kanske, sen är det ungefär som vi låter”, säger gitarristen ”Swempa”.

Helt rätt tycker jag! Inte för att jag inte gillar ett hårdare sound, utan helt enkelt för att varje band bör fokusera på det som de är bäst på. Det finns en massa band som är bra på att vara tunga och brutala, men Altareth sitter på en samling jäkligt starka melodier och är duktiga på att hitta den ockulta stämningen. Lyssna bara på de här två nya pärlorna och fortsätt sedan med de tidigare släppen!

Nu är det väl ändå dags att något bolag plockar upp Altareth och ger ut en fullängdare?! 🙂

Länkar till Altareth: SpotifyBandcamp, Facebook, YouTube
(Av någon anledning finns bara ”Deconstruction” kvar från den första EP’n på Bandcamp, men ”Season of the Dead” och ”Dark father” finns på YouTube. På Spotify finns bara ”Bury Your Mind in Moss”.)

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Vokonis – The Sunken Djinn

Vokonis - The Sunken DjinnNär jag skrev om Vokonis debutplatta ”Olde One Ascending” skrev jag att man skulle tro hypen den här gången (länk). I alla fall i min värld kom Boråsarna i Vokonis från ingenstans och slog stort med den plattan, så nu är förstås frågan om uppföljaren ”The Sunken Djinn” kan leva upp till de högt ställda förväntningarna?

Japp! Det är jag tämligen säker på att det är fler än jag som kommer att tycka när den släpps på fredag!

Vi får sex stycken nya låtar (jag räknar inte med den avslutande ”Maelstroem”) som tar vid där ”Olde One Ascending” slutade. Vokonis går inte ifrån den utstakade vägen här (och varför skulle de det?!), men de har trimmat och skruvat en del. Låtarna är något kortare och mer fokuserade (utan att för den skull låta forcerade eller tillrättalagt radiovänliga) och ljudet är fylligare och ”modernare”; mer Heavy Metal och mindre hårdrock…

De stentuffa riffen och de självhäftande melodierna är förstås kärnan, och de sitter som en smäck precis som på debuten. Vokonis får en verkligen att pendla mellan att gunga med huvudet och att höja näven i luften! Utan att säga vilken platta som är bäst är ”The Sunken Djinn” helt enkelt en stabil och jäkligt imponerande uppföljare!

Länkar till Vokonis: SpotifyBandcampFacebook

(Jag passar på att lägga in några bilder från förra året som har blivit liggande ”i en låda”… 🙂 )

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Slomatics – ”Future Echo Returns”

Conan har på sista tiden blivit ett av de stora namnen inom riktigt tung musik, och det med rätta. De är tunga som bly! (Se mina bilder på Conan live här.) Slomatics från Belfast har en hel del gemensamt med Conan, bl a en Split-EP, och på deras senaste album ”Future Echo Returns” har de dessutom fått till mer variation och dynamik. Ett pluss i kanten i min bok och albumet är definitivt ett av förra årets starkaste släpp!

DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

slomatics

Länkar till andra bloggar om: , , ,

The Wave – ”We Look So Good Together”

The Wave (Sthlm) är sedan ett par år ett av mina favoritband och jag har skrivit om dem flera gånger tidigare (länk). Den minimalistiska punk/grunge duon är helt galet medryckande och intensiteten i framförallt deras live-framträdanden är svår att slå!

Nu har de släppt ett nytt album som heter ”We Look So Good Together” och jag kan lika gärna låta bandet själva berätta hur det låter jämfört med tidigare släpp:

New Album; THE WAVE STHLM!!! A bit softer, still very bad ass!!!

Jag håller med och vill tillägga att vi härmed har fått en hel drös med nya hits att avnjuta live, för det är så klart det ultimata forumet. The Wave spelar live på King’s Table på Sveavägen den 19:e november (länk) och jag hoppas verkligen att jag kan vara där!

Länkar: SpotifyBandcamp, iTunesSoundCloudFacebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Dopethrone – ”1312” och ”Host” + en svårslagen deal!

Dopethrone har släppt en ny trespårs EP och en split-singel. Deras senaste platta ”Hochelaga” fick högsta betyg av mig förra året (länk) och det finns ingen anledning att inte älska det här lika mycket. Då skrev jag bl a ”Hur du hanterar den raspigt väsande sången är antagligen en avgörande faktor i om du älskar det här eller inte”, och samma sak gäller fortfarande. Många band sjunger om skrämmande ämnen eller klär ut sig till monster utan att skrämma mig nämnvärt, men Dopethrone däremot… De låter skrämmande på riktigt! Jag får bilder i huvudet av en liten lömsk och desperat Gollum-aktig typ som smyger omkring i skuggorna med en rostig kniv i rockfickan…

Och nu ska du få ett tips som är riktigt bra (om jag får säga det själv): just nu kan du ladda ner alla Dopethrones plattor på Bandcamp till ”samvetspris”, betala vad du kan och vad du tycker att det är värt!

Länkar: Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Sommarlyssning 2

Här är ytterligare tre plattor som jag lyssnat på i sommar, och den här gången skriver jag om dem i fallande ordning efter hur mycket jag tycker om dem:

1) Elephant Tree – S/t

Elephant Tree är ett band från London som spelar rifftung atmosfärisk musik, precis vad du behöver när du börjar känna dig stressad, t ex på T-centralen i rusningstrafik. En riktigt grym debut! Länkar: Spotify, BandcampFacebook

2) Electric Citizen – Higher Time

Electric Citizen från Cincinnati följer upp ”Sateen” från 2014 med en platta med ett större sound och fler minnesvärda låtar. Tyvärr ligger sången så långt fram i mixen att riffen blir lidande. Det kanske går att fixa med lite rattande, men det har jag inte haft tid och tillräckligt med lust för att testa ännu. Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

3) Blues Pills – Lady In Gold

Jag hade höga förväntningar på Örebroarna i Blues Pills och deras andra platta ”Lady In Gold” och visst finns här ett par riktigt bra låtar (”Lady In Gold” och ”Gone so Long”) men i huvudsak är det här för soulpoppigt för min smak. Jag har faktiskt svårt att lyssna på plattan överhuvudtaget efter att ha hört balladen ”I Felt a Change”… Även Blues Pills prioriterar sången och sångmelodierna så mycket att det drabbar riffen, men jag skulle gärna se dem live och förhoppningsvis då få en tyngre upplevelse.
Länkar: Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om:

, , , , , , , , ,

Church Of Misery – recension av ”And Then There Were None”

Church of Misery - And Then There Were NoneJag har inte fallit för Church Of Misery tidigare, men den här gången har man träffat rätt. Tatsu Mikami från Tokyo har närmast drivit bandet som ett projekt sedan 1995 och har avverkat nästan lika många medlemmar som antalet sånger om seriemördare. Medlemmarna har i huvudsak utgjorts av landsmän, med undantag av den numera Sverige-kända australiensaren Tom Sutton (The Order of Israfel, Night Viper mm) och riffen har nog alltid suttit där de ska, men jag tror att sången har varit den svaga länken.

Till ”And Then There Were None” har Tatsu anlitat amerikanerna Dave Szulkin (gitarr), Eric Little (trummor) och Repulsion-veteranen Scott Carlson på sång, och jag vet inte om det är amerikanerna som lagt till en dos bluesig sludge, men plötsligt når den här doomkyrkans budskap fram knivskarpt. Sällan har låtar med ett så hemskt tema svängt så bra!

Church of Misery
Den här plattan är som gjord för hängselbyxor och halmhatt, en gungstol på en vitmålad veranda en fuktigt varm kväll i sällskap av en prärievarg och en flaska moonshine!

Det blir fyra stycken gästspelande betygssymboler, lysande!

Dagger DaggerDaggerDagger
Länkar: Spotify, iTunes, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Goatess – Recension av ”Purgatory Under New Management”

Goatess på Undergången - 24 april 2015Goatess har äntligen släppt uppföljaren till den suveräna debuten ”Know Your Animal”, och som jag brukar skriva blir jag ofta nervös när det är dags för uppföljare av favoritband.

Förutom att imponera med debutplattan har Goatess bränt av en konsert på Püssy a Go Go (länk) som var så bra att den fick en av mina utnämningar för ”Årets konsert” 2014 (länk) och en på Klubb Undergången i april 2015 (länk) som jag efteråt kallade musikalisk “copulation on a cosmic scale” 😉 .

Det var alltså med blandade känslor jag drog igång ”Purgatory Under New Management” den första gången, men redan i inledningen av ”Moth to Flame” släppte den värsta nervositeten och halvvägs in i den drygt 10 minuter långa låten var den som bortblåst! Det obevekliga riffandet, de sköna trummorna och sången som trots det makliga tempot verkligen driver på låten fick mig omedelbart på fall! Och sedan går Goatess från klarhet till klarhet. Alla ni andra som väntar på en recension får lov att ursäkta, men jag har inte kunnat sluta lyssna på den här plattan de senaste två veckorna!
.

Goatess i grunden klassiska doom är naturligtvis färgad av bluesbaserad hårdrock, men också av stoner och psychedelia. Jag vill minnas att någon i bandet sagt ”vi gör helt enkelt musik som vi själva tycker om, utan större tanke på genre”.

Sångaren Lord Chritus (Christian Linderson) är en riktig doom-legend som tidigare sjungit i Count Raven, Saint Vitus och Terra Firma och fortfarande sjunger i Lord Vicar, men jag undrar om han inte så här ca 25 år in i karriären har presterat sitt hittills bästa! Hans röst är i vissa stunder väldigt likt Ozzys, men den har en egen karaktär som är omöjlig att ta miste på när man sett och hört honom ett tag. Och vad finns mer att säga än sätt igång och lyssna om du inte gjort det redan!? Jo, jag uppskattar glimten i ögat (omslaget och vissa låttitlar) och jag som är en sucker för smådetaljer älskar det diskreta getbräkandet som sitter som en smäck i en av låtarna (jag berättar naturligtvis inte i vilken!).

Purgatory Under New Management” klockar in på dryga timmen och består av åtta låtar som alla är lysande. Tillsammans blir helheten ännu bättre och därför blir det högsta betyg till Goatess.
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar: Spotify, iTunes, BandcampFacebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Valley Of The Sun – recension av ”Volume Rock”

Valley Of The Sun - Volume RockAmerikanerna i Valley Of The Sun släpper sitt nya album ”Volume Rock” på svenska Fuzzorama Records i morgon, den 29:e april. Årstiden är egentligen synnerligen väl vald, men som alla vet har den svenska våren tagit ett uppehåll de senaste dagarna!

Tidigare när jag har jämfört stallkamraterna Truckfighters, We hunt Buffalo och Witchrider, har jag skrivit:
uppenbarligen kan man lita på att Fuzzoramas släpp håller hög kvalitet. Gemensamt för de här tre banden är att de bjuder på sjuhelsikes melodier som är så pass välpolerade att de borde kunna jobba sig till en hel del radiotid, samtidigt som de har tillräckligt mycket själ och tryck i sig för att jag ska tycka om dem.” (länk)
Det uttalandet inkluderar numera även Valley Of The Sun.

Jag har haft ”Volume Rock” i telefonen den senaste månaden och under soliga dagar är det den som har pockat på uppmärksamheten. Det här är något annat än den långsamma, tunga och ”skitiga” stoner/doom som jag lyssnar mest på till vardags, den musik som passar bäst i små mörka konsertlokaler. Valley Of The Sun framför arenarock med ökensand i kläderna, melodiös rock som frammanar bilder av publikhav, solsken och öl i plastglas! Eller långa bilfärder genom glest befolkade landskap.
Och jag älskar det. Äntligen är det (teoretiskt sett) vår! 🙂

GitarrGitarrGitarrGitarr

P.S. I likhet med mycket annan melodiös rock med sommarkänsla finns det en risk att plattan har en ganska kort peak för att sedan ligga i träda, men det återstår att se!

Länkar: Spotify, iTunesBandcamp, Facebook

Valley of the Sun

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Mantar – Recension av ”Ode To The Flame”

Förra året skrev jag om Mantar ett par gånger (länk). Om du missade det, och dem, är det en duo från Hamburg som låter bra mycket större än ordet ”duo” ger sken av.

Mantar-Ode-To-the-Flame-e1454601632210

Det här med att vara en duo är tydligen inte ett i huvudsak konstnärligt val:

We didn’t plan to be in a two-piece band when we started. It was more like, ‘Oh, another band, c’mon, don’t give me this.’ And no one wanted to join— all our friends who would have been able to play the bass, they just weren’t into it. But we figured out pretty fast that it works pretty well with the two of us.” (Noisey)

När de släppte sitt debutalbum ”Death By Burning” låg Mantar på Svart Records och kallade sin musik ”Black Metal Doom Punk”, något som definitivt låter underground, och att gå från debut på det (i sammanhanget) lilla Svart Records till uppföljare på Nuclear Blast är förstås en enorm framgång, men ur min undergroundsynvinkel också ett riskmoment. Jag tycker nog att man kan höra att kostymen är större på ”Ode To The Flame” jämfört med debuten, det är lite yvigare gester och något mer producerat, men samtidigt känns det verkligen som att det är precis dit bandet vill och den minimalistiska och punkiga ådran är fortfarande tydlig. ”Black Metal Doom Punk” fungerar fortfarande bra som beskrivning. Hanno och Erinc verkar ha en stark vilja att behålla kontrollen över sitt uttryck, läs bara vilka krav de ställde på Nuclear Blast i den här intervjun på Noisey; kaxigt!

Death By Burning” tog mig med storm och förväntningarna på ”Ode To The Flame” har varit höga, vilket ofta är ett problem, men jag tycker faktiskt att Mantar levererar med råge. 10 låtar på 44 minuter, och inte ett svagt ögonblick. Min enda konstruktiva kritik är att man kanske varit lite väl ivriga med att spela in en mer fokuserad platta eftersom ett par låtar klipps av snopet tidigt (”Carnal Rising” och ”Born Reversed”). Plattan är både rå och svängigt, vi får till och med ett par refränger att sjunga med i, och det är som det ska vara, för till syvende och sist är det bara rock’n’roll!

Jag vet inte om det är någon mening med att plocka ut toppar på en så jämn platta, men ”Era Borealis”, ”The Hint” och ”Born Reversed” utgör i så fall min topp tre…just nu!

Betygsmässigt hamnar vi på en stark fyra… Mantar snuddar vid högsta betyg här!
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

I tell you what, you don’t have to like Mantar, but we could pull out our equipment during daylight, with no light show and no fog machine, nothing, and we’re still gonna slay. And that’s where it all comes back to the punk background. Less gimmicks, more action.” (Noisey)

(Vill du ha en inblick i hur det skulle kunna se ut så ta en titt på Mantars ”St. Pauli Sessions”, en suverän live-inspelning från studion i Hamburg (länk).)

Länkar till Mantar: Spotify, iTunes, Google Play, WiMPBandcamp, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Fabriken – ”Mot botten av ett hål”

I oktober skrev jag att Fabriken, med medlemmar från Rolands Gosskör, Coca Carola, Strebers och Dia Psalma, planerade att ge ut fyra stycken EP’s, en för varje årstid. Då recenserade jag ”Där det alltid regnar” som representerar hösten (länk), och i dag släpptes vinterplattan ”Mot botten av ett hål”.

På grund av anledningar blev ”Mot botten av ett hål” något försenad, men att vintern drar ut på tiden är vi ju vana vid! 🙂 I min förra recension antydde jag att minnen som Curre Sandgrens sång väckte var grunden till att jag gillar bandet, och visst är det så, nostalgikänsor är en stark drivkraft, men när vi nu står här med ytterligare en grym EP så är det inget snack om att det här handlar om mer än nostalgi. Jag tycker definitivt att Fabriken producerar ny melodiös rock med punknerv som står på egna ben år 2016. Curre var med och startade Rolands Gosskör 1978, när han var 12 år, och att han fortfarande framför musik som har tillräckligt med kraft, attityd och socialt engagemang för att förtjäna att kallas punk tycker jag är jäkligt häftigt!

Nu längtar jag både efter den riktiga våren och Fabrikens vårplatta!

P.S. I kväll är det releasefest på Kafé 44 och de första 30 som dyker upp får Fabrikens nya EP i handen! Klicka här för mer info på FB. (Tyvärr jobbar jag sent i kväll eftersom vi har öppet hus på skolan där jag jobbar… Jag ska alltså stå och visa kompensatoriska hjälpmedel för föräldrarna i stället för att svettas på Kafé 44… Fy f*n vad trist!!)

Länkar till Fabriken: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook, hemsida

(Det finns ingen video till någon låt från den nya plattan, så det får bli en repris 🙂 )
Fabriken – Mot botten av ett hål

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Wolfmother – recension av ”Victorious”

Andrew StockdaleSångaren Andrew Stockdale har varit det enda permanenta inslaget i Wolfmothers sättning genom åren, och stökigheten runt bandets sammansättning har smittat av sig på det utgivna materialet. Wolfmothers självbetitlade debutalbum slog ner som en bomb för lite drygt tio år sedan (en tveklös femma i betygsboken) och efter diverse turer blev även uppföljaren ”Cosmic Egg” en både bra och framgångsrik platta. Det som skulle ha blivit bandets tredje album blev i stället Stockdales soloalbum ”Keep Moving”, och den självutgivna ”New Crown” från 2014 som i stället blev Wolfmothers tredje giv har sina toppar, men fick ”bara” en trea när jag recenserade den (länk).

Jag var faktiskt tveksam till att det skulle bli något mer album från Wolfmother, men nu står vi alltså inför ”Victorious” som är både mer fokuserat och catchy än någonsin tidigare, och jag älskar det!

Förutom att skriva allt material och sjunga spelar Stockdale gitarr och bas på hela plattan, medan han delar trumpall med Josh Freese (Nine Inch Nails, A Perfect Circle mm) och Joey Waronker (Beck, R.E.M., mm). Ett par gånger balanserar låtarna farligt nära gränsen till alltför poppiga för min smak (på ”Pretty Peggy” går man långt över gränsen men kommer ändå undan tack vare glimten i ögat (”roses are red, violets are blue…”) ), men annars är det ett jämnstarkt album som gått på repeat här hemma i flera veckor nu. (Det är nämligen en platta som går hem hos även kvinna och barn.)

Victorious” knäpper förstås inte debuten på näsan, det saknas lite driv för det, och är inte direkt nyskapande, men jag tycker att den melodiösa och riffbaserade rocken helt klart är värd en fyra i betyg!

GitarrGitarrGitarrGitarr

The Simple Life” är hyggligt representativ för plattan, men alla låtar innehåller inte mungiga!
Länkar: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Greenleaf – recension av ”Rise Above the Meadow”

Greenleaf - Rise Above the MeadowSom jag har skrivit tidigare (länk) är Greenleaf från Borlänge från början ett sidoprojekt där man haft åtskilliga medlemsbyten under åren, med medlemmar från bl a Dozer och Truckfighters. Nu är det dock tydligt att vi kan betrakta dem som ett ”riktigt” band, och tur är väl det!

Rise Above the Meadow” inleds med låten ”A Million Fireflies”, en låt så tung och intensiv att det är stört omöjligt att inte headbanga och spela lufttrumma redan efter ett par sekunder! Jag lyssnar därför på den 5-6 gånger innan jag går vidare med albumet och reflekterar över att ”A Million Fireflies” inte är en ”enkel” riff-rökare. Innan låten är över har jag fått en sjysst melodi, ett exempel på mer komplex låtstruktur och ett kort men läckert solo. Jag blir faktiskt lite orolig… kommer jag att bli besviken på fortsättningen?
.

Näh, ingen anledning till oro, på ”Rise Above the Meadow” finns inte ett svagt spår. Det är riffigt och smått progressivt, men framförallt svängigt. I huvudsak är albumet något tuffare och mer ”rakt på” än den föregående plattan ”Trails and Passes” och som referens tänker jag främst på Graveyard och Wolfmother när jag lyssnar på plattan. Greenleaf har hitpotential och borde kunna få in ett par låtar i radiorotation, men har ändå behållit ruffigheten och det mer komplexa som gör att de inte drabbas av ödet att klassas som ”radiorock”! (Skriver jag som att jag hade koll på vad som spelades på radio, jag gav upp radio för länge sedan, men den balansen är väl ändå något som både Graveyard och Wolfmother har klarat av?)

SkäggSkäggSkäggSkägg Det blir fyra skägg till Greenleaf, lysande!

Länkar: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Gehennah – Too Loud to Live, Too Drunk to Die

Gehennah – Too Loud to Live Too Drunk to DieWe like our music raw, dirty and obscene

Ja, egentligen räcker den beskrivningen, tagen från låten ”Life Metal Must Die”, för att beskriva hur Gehennahs senaste släpp låter!

Jag har skrivit om Karlstads-thrasharna Gehennah flera gånger tidigare, bland annat fick de utmärkelsen för ”Årets konsert” i kategorin ”Hårdrock/Heavy Metal” 2014 (länk) och högsta betyg för EP’n ”Metal Police” (länk). Ljudet på albumet ”Too Loud to Live, Too Drunk to Die” är något skitigare än på den föregående EP’n, men det brutala svänget är detsamma.
.

It’s a very basic sounding record. One bass, one guitar, drums and vocals. No dubbing. Everything except the vocals and some solos are recorded live in the studio. […] I don’t think anybody will complain that the production is to polished, that’s for sure, haha!
(Mr Violence i Toxic Online)

Om du gillar Venom, Motörhead och Metallicas ”Kill ‘Em All” (och det gör du så klart!) så bör du också älska Gehennah lika mycket som jag gör! Bandet lånar från sina idoler stolt och öppet utan att låta som kopior, och de gör det med glimten i ögat. (På den här plattan finns t ex en låt som heter ”We Stole Your Song”. )

När jag recenserade ”Metal Police” skrev jag: ”Det går helt enkelt inte att göra musik i den här genren bättre än så här och jag ser redan fram emot Gehennahs nästa EP, för jag tror att det är det ultimata formatet för bandet”, och jag tror tammetusan att jag hade rätt. Betygsmässigt blir det en fyra för ”Too Loud to Live, Too Drunk to Die”. I albumformat blir det lite för mycket av det goda på en gång, men samtidigt är det fantastiskt att ha fått live-utbudet så mycket större och jag tänker absolut inte missa Gehennahs releasefest på Nalen Klubb på torsdag! (Länk till eventet på FB)
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar: Spotify, Bandcamp, iTunes, Google PlayFacebook

12508821_424033757806279_5183878248380329590_n

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Bombs of Hades – recension av ”Death Mask Replica”

Bombs of Hades - Death Mask ReplicaNär jag recenserade Bombs of Hades förra album ”Atomic Temples” skrev jag att de första fyra låtarna utgjordes av skitig och svängig Old-school Death´N´Roll av högsta klass som satt som en smäck, men att intresset minskade efter den femte låten där man dragit ner tempot rejält (länk).

Även ”Death Mask Replica” inleds med fyra låtar av furiös Death´N´Roll som alla är helt fantastiska, och som femte låt ligger ”Burning Angel (Uhuru)” där tempot dras ner… och nu blir du förstås oerhört nyfiken på om jag tappar intresset därefter den här gången också! 🙂

Men svaret är nej, det gör jag absolut inte!
Den här gången greppar Bombs of Hades tag i kragen och håller fast från början till slut.

GitarrGitarrGitarrGitarr
Atomic Temples” fick en trea i betyg, men det här är en solklar fyra! Bombs of Hades har inte uppfunnit hjulet, men de har levererat en jäkligt bra platta och Death Metal säsongen 2015/16 fortsätter därmed att leverera! Vi har tidigare fått suveräna plattor av framför allt Grave, Lik och Firespawn, och på fredag släpper dessutom Entombed A.D. sin ”Dead Dawn”!

Länkar till Bombs Of HadesSpotify, iTunes, Google PlayFacebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Lugnet – recension av ”Lugnet”

LugnetHårdrocksbandet Lugnet har jag skrivit om ett par gånger tidigare, dels i december 2014 när de hade släppt en video med en av Quentin Tarantinos favoriter, Christina Lindberg från filmen Thriller – en grym film (länk), i huvudrollen och sedan förra våren när jag sett dem live på Göta källare (länk).

Nu har Lugnet släppt sin debutplatta, och på samma självklara sätt som sångaren Roger Solander levererar klassiska rock-poser på scenen levererar bandet klassisk hårdrock med rötterna i sent sjuttiotal – tidigt åttiotal på platta. I den här genren är sångmelodierna i fokus och bandet har verkligen lyckats snickra ihop ett gäng sjyssta låtar, och dessutom är Roger en sångare som klarar av att leverera dem med pondus.

De båda rökarna som bandet spelat in videos till sticker förstås ut lite extra över mängden, men även ”Veins” med de tunga trummorna, den mäktiga halvballaden ”Tears in the Sky” och In the Still of the Water” som det är omöjligt att sitta still till är något extra… vilket innebär att jag precis har plockat ut fem av åtta låtar som mina favoriter…

GitarrGitarrGitarrGitarr Det blir fyra gitarrer till Lugnet, lysande!

Länkar: Spotify, iTunesFacebook, hemsida
Den första videon med Christina Lindberg finns här.

Lugnet på Black Carpet - 8 april 2015

Länkar till andra bloggar om, , , ,

Mörbultad – recension av ”När broar bränns”

Mörbultad - När broar brännsOm du läser bloggen någorlunda regelbundet så känner du redan till hardcorebandet Mörbultad från Helsingborg, de är nämligen personliga favoriter i genren och jag har skrivit om dem flera gånger tidigare. Efter två egensläppta EP’s, en split med Achilles (länk) och medverkan på en supportskiva för ECPAT Sverige (länk) är det nu dags för fullängdaren ”När broar bränns”.

Plattan klockar in på det för genren utmärkta 28 minuter och under 11 låtar sparkar, spottar och slår Mörbultad hårt mot dem som styr samhället så att de rika blir rikare, de fattiga fattigare och mot rasism, hat och utanförskap. En dänga om vikten av att behålla hjärtat och glöden levande i musiken får också plats, som sig bör!
.

Jag tycker att Mörbultad har hittat en fin balans mellan aggressivitet och melodi på ”När broar bränns”, plattan svänger faktiskt som tusan! När ett hardcoreband lyckas få lyssnaren att känna för att ömsom slåss och ömsom dansa har man lyckats, för där har vi ju definitionen av en mosh pit i ett nötskal!

Mörbultad - HBG Hardcore

Bildlänk till merch

Omdöme?
Jag var visserligen aldrig orolig, men när man investerat i två stycken supersnygga T-shirts med ett band vill man ju inte att de släpper en platta som suger, och i det här fallet kan jag definitivt fortsätta att bära mina tröjor med stolthet! 🙂

Jag har faktiskt inte varit lika tänd på en hardcoreplatta på två år, när jag skrev om Hårda Tider och deras ”Scandinavian Hardcore Insanity” (länk), så det blir fem hyttande nävar i betyg!
KnytnäveKnytnäveKnytnäveKnytnäveKnytnäve
P.S. Eftersom jag ger plattan högsta betyg så älskar jag givetvis allt, men även om du inte är så inne på hardcore, ta på dig ett par bra hörlurar och ge plattan ett varv där du bara fokuserar på basgångarna och trummorna. Lysande, eller hur?

Länkar till Mörbultad: Spotify, Bandcamp, SoundCloudiTunes, Google Play, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

The Exploding Eyes Orchestra – ”1”

The Exploding Eyes Orchestra består av fem av de sju medlemmarna i Jess and the Ancient Ones. Syftet med sidoprojektet är förstås att använda material som inte riktigt passar in i huvudbandets repertoar och gitarristen och låtskrivaren Thomas Corpse berättar att materialet som spelades in under vintern 2013-14 blev så omfattande att det kommer ytterligare en skiva under våren 2016. Den första plattan döpte man helt enkelt till ”1”, och gissa vad den andra kommer att heta!? 🙂

Jag tycker inte att det går att höra att The Exploding Eyes Orchestra ”bara” är ett sidoprojekt för överblivet material, för det låter väldigt genomtänkt och komplett, inte alltför långt utanför huvudbandets ramar. Höjdpunkterna är de två fuzziga rockrökarna ”The Smoke” och ”Two-Zero 13”, den souliga balladen ”Crazy Heart” som bjuder på skönt blås och ”My Father the Wolf” som svänger på ett sätt som gör att jag får lust att dansa som John Travolta med Uma Thurman i Pulp Fiction.

Länkar: Spotify, Bandcamp, iTunes, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Black Tusk – Recension av ”Pillars of Ash”

Häromdagen skrev jag att instrumentell Stoner/Doom är perfekt musik för långa resor med kollektivtrafiken eftersom jag kan gå helt in i musiken och stänga ute den påträngande miljön (länk), men i bland behöver jag i stället en rejäl käftsmäll på morgonen för att vakna till, och just nu delar Black Tusk ut den effektivaste smockan!

Sludge, Punk, Hardcore, Metal eller en kombination? Vi kan kalla det vilket som, men egentligen räcker det med att säga att det är brutal jävla rock! Den där typen av rock som får en att knyta näven och se smått hotfull ut när man lyssnar.

Pillars of Ash” är Black Tusks sista inspelning med basisten och medgrundaren Jonathan Athon som lämnade oss efter en motorcykelolycka 2014. På Instagram (länk) har bandet sedan dess lagt upp bilder på hur de sprider hans aska i olika floder, sjöar och till och med fontäner på olika platser i världen eftersom Athon älskade att resa. Med tanke på detta skulle man kunna tro att låtar som ”God’s on Vacation”, ”Walk Among the Sky” och ”Still Not Well” var bandets ”avskedslåtar”, men hela plattan spelades in innan olyckan och det är alltså Jonathan Athon vi hör på bas och bakgrundssång genom hela plattan.

Black Tusk har hittat en ersättare för Athon och lyckats gå vidare med live-spelningar och om soundet kommer att påverkas framöver är en öppen fråga, men jag önskar dem all lycka och hoppas att de behåller punk-nerven.

KnytnäveKnytnäveKnytnäveKnytnäve Det blir fyra nävar till Black Tusk!

Länkar: Spotify, Bandcamp, iTunes, Google PlayFacebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Firespawn – Recension av ”Shadow Realms”

Jag har tidigare varit pepp på dödsmetallsäsongen 15/16. Grave och Lik har släppt utmärkta album (länk) och när nu Firespawn äntligen har fått ut sitt album ”Shadow Realms” blir det bara bättre och bättre!

Firespawn består av L-G Petrov och Victor Brandt från Entombed A.D., Fredrik Folkare och Alex Impaler från Necrophobic och Matte Modin från Rised Fist, Defleshed, Dark Funeral mm, och egentligen räcker det väl med den presentationen för att du ska förstå ungefär hur det låter? Riktigt jäkla grym och svängig dödsmetall!

L-G är en kung som inte verkar ha någon som helst tanke på att abdikera från tronen!

DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar till Firespawn: Spotify, iTunes, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Night Viper – Recension av ”Night Viper”

I början av juni hade jag Night Viper som ”dagens tips” och skrev att det inte är så ofta jag blir alldeles sprudlande förälskad i ny Heavy Metal med 80-talsinfluenser, men att Night Viper lyckades få mig att känna mig ungefär som jag gjorde första gången jag hörde ”Live Wire” (länk).
….Då hade de släppt en singel, och nu när debutalbumet är ute ser jag ingen anledning att ändra mitt omdöme. Night Viper lyckas fylla plattan med Heavy Metal som utgår från det som var bra med 80-talet, och sångerskan Sofie Lee Johansson är en ny stjärna!

DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar: Spotify, iTunes, Google Play, Bandcamp, Facebook

Night Viper

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Gateway – recension av ”Gateway”

Belgaren Robin Van Oyen har länge gett oss musiktips i olika bloggar, men han skapar också egen musik inom enmansprojektet Gateway. När han hade släppt en trespårs demo-EP förra året så skrev jag att ”Gateways ”Death Metal Doom” är tung som bly och härligt skrämmande” (länk), och på sitt debutalbum fortsätter han på samma sätt. Robin Van Oyen klassificerar själv Gateways musik som ”Medieval Deathdoom”, och det är nästan obeskrivligt tungt och mörkt. Det är också primitivt industriellt, om inte det är en motsägelse… När jag lyssnar på Gateway får jag bilder i huvudet av Mordors armé som långsamt och obevekligt rör sig fram över ett kalt landskap, med primitiva krigsmaskiner i släptåg.

Häromdagen kom Hanna hem när jag lyssnade på Gateway och hon stannade vid dörren ett kort ögonblick, tyst lyssnande, och utbrast sedan upprört: ”Är du helt galen? Stäng av! Omedelbart!” 🙂 Ibland synkar vår musiksmak inte alls, för jag tycker att Gateway är lysande!
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar: Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Mammoth Storm – recension av ”Fornjot”

Mammoth Storm - FornjotFramsidan med åskjätten Fornjot som blickar ner på någon form av shaman illustrerar musiken perfekt och tillsammans med bandnamnet Mammoth Storm antar jag att den har fått dig att tänka att bandet antagligen håller sig någonstans inom den ganska vida genren doom metal… och du har naturligtvis helt rätt! Mammoth Storm har en något gothisk ton på sin doom, vilket antagligen har att göra med att sångaren Daniel Arvidsson även är gitarrist i Draconian, och som framsidan antyder finns det också inslag av rymdliknande gitarrutflyker.

Mammoth Storm kommer från Säffle och har tidigare släppt en demo och en EP som båda är utmärkta (de finns på Bandcamp) och även om ljudet naturligt nog har slipats lite till albumdebuten så är det tydligt att man visste från början vad man ville uppnå.
.

Personligen tycker jag att ”Fornjot” är lite för lång, och för att plocka russinen ur kakan lyssnar jag numera på låtarna ”Augurs Echo”, ”Sumerian Cry”, ”Fornjot” och ”Hekla”. Det är inte så att de övriga låtarna är dåliga, absolut inte, men med dessa låtar får jag ta del av den variation som finns på albumet och får strax under 40 minuter musik, vilket känns precis lagom. Kombinationen av tung doom, ”kalla” gitarrslingor och det gothiskt melodiösa gör att det här är en platta som du bör lyssna ett par varv på, minst! 🙂

DjävulshornDjävulshornDjävulshorn

P.S. Shaman-figuren på omslaget är densamma som på Mammoth Storms EP ”Rite of Ascension” och det ser alltså ut som att de planerar att följa den gamla goda traditionen med en ”bandmaskot”. Tummen upp!

Länkar till Mammoth Storm: Spotify, iTunes, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Dolores Haze – The Haze Is Forever

I maj 2014 skrev jag:

Noise rock, Riot Grrrl, Grunge, Punk… kalla det vad du vill, men Dolores Haze nya ”Accidental” EP är grym! Gitarr-riffen skär som knivar och den kaxiga sången och drivet får till och med mig, en 43-årig man, att känna mig ung och upprorisk. Jag har några elever jag skulle vilja spela det här för, men jag är rädd att deras föräldrar kommer att hålla mig ansvarig om deras döttrar sedan hittar på något dumt…” (länk)

Nu har Dolores Haze släppt sitt debutalbum ”The Haze Is Forever” och trots sitt uttalade mål att bli störst, bäst, rikast, vackrast, slå stort, hamna på major-bolag och erövra världen så har de inte blivit mainstream. Dolores Haze låter fortfarande kaxiga, rebelliska och dekadenta och jag har alltså ingen anledning att ändra mitt omdöme. Grymt!

Länkar till Dolores Haze: Spotify, SoundCloud, iTunes, Google PlayFacebook, blogg

Dolores Haze

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,