Bloodbath – recension av ”Grand Morbid Funeral”

I Bloodbaths tredje inkarnation har Nick Holmes från Paradise Lost tagit över micken, och nej, det låter inte precis som tidigare, men det kan ju aldrig ha varit meningen heller?!

Nick Holmes growlar som om han aldrig gjort annat, i det där skönt mörka läget som aldrig går över i ett kväkande. Han har definitivt satt sitt signum på plattan, eller om det är så att bandet valde honom på grund av att de redan hade den här mörkare avgrundstämningen planerad. I Sweden Rock Magazine säger han: ”Grand Morbid Funeral är en riktigt smutsig skiva som behöver en härsken röst för att leverera texterna. Målet har inte varit att låta som en kraftfull och förbannad hårdrockare, utan som ett ruttet lik som hatar allt levande.”
Det har han lyckats med!

Inom dödsmetallens något snäva gränser är Grand Morbid Funeral väl balanserad. Den är välproducerad, men behåller definitivt ett skitigt och rått old-school sound. Den är aggressiv, men har tydliga melodier. Trots att det bankas på frenetiskt så finns det tillräckligt med luft kvar för att man ska kunna urskilja riff, rytmer och faktiskt vad Nick Holmes sjunger (ingen självklarhet i den här genren!). Inom den extremare metallen finns det en risk att albumen blir lite väl… kompakta och jämntjocka för min smak, men på Grand Morbid Funeral finns dynamik. En solkar fyra i betyg, lysande mörkerdyrkan!

……………Länkar till Bloodbath: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook, O. Merch

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Death Metal, skivrecension, skivrecensioner, Bloodbath