Electric Wizard – Wizard Bloody Wizard

Det kan inte vara lätt att ha uppnått kultstatus och fortsätta släppa skivor! Jag tycker att de recensioner jag läst av Electric Wizards nya platta ”Wizard Bloody Wizard” har varit överdrivet kritiska. Nej, det är inte en ikonisk platta, och det är inte heller en av bandets bästa plattor… men det är en jäkligt bra platta!

I dare you att inte headbanga till ”Hear the Sirens Scream” och den avslutande ”Mourning Of The Magicians” är så magnifik att jag efter drygt 11 minuter trycker på repeat, om och om igen.

.

 

Snowy Dunes: Atlantis

I början av veckan var jag på kurs på Karolinska institutet, och att klara av kollektivtrafiken i rusningstrafik utan att få ett vredesutbrott är alltid en utmaning. Med rätt musik i lurarna brukar det dock gå bra, och den här gången var det Snowy Dunes som höll mig på banan. Deras nya album ”Atlantis” är riktigt jäkla bra! De har lyckats knåpa ihop ett album som hänger ihop från början till slut, utan svackor, och där balansen mellan lugnt och ösigt, rockigt och psychedeliskt är perfekt!

Det är dags att upptäcka Atlantis!

Länkar till Snowy Dunes: Spotify, Bandcamp, Facebook, (mina tidigare inlägg finns här)

Länkar till andra bloggar om: musik, Heavy Blues, Rock, Stoner rock, Fuzz rock, Snowy Dunes

Green Yeti – ”Desert Show”

Green Yeti är en trio från Grekland som lyckats fånga mig totalt med sin mix av stoner, doom och psychedelia.

Deras andra platta ”Desert Show” är rifftungt fuzzigt, monoton utan att någonsin bli enformig, berikad med långa instrumentella utflykter och har en ljudbild där varje instrument (inklusive sång) har en framträdande plats. Att bandet har spelat in plattan själva, live i sin ”grotta” i Athen, är riktigt imponerande. (De signades av Cursed Tongue Records efter släppet och därmed kan en vinyl släppas under sensommaren, förbeställ på Bandcamp.)

Om man jämför ”Desert Show” med bandets debut ”The Yeti Has Landed” är det som med Vokonis (se mitt förra inlägg): de har trimmat och skruvat en del utan att avvika från den inslagna vägen. Låtarna är något kortare och mer fokuserade, utan att för den skull låta forcerade eller tillrättalagda, och framförallt sångmelodierna är starkare. Men inte heller i det här fallet kan jag säga vilken platta som är bäst, jag älskar ju de längre rifforgierna på debuten. De är helt enkelt bäst vid olika tillfällen. Häromdagen när jag körde bil till Gävle var till exempel ”The Yeti Has Landed” bäst, men om jag ska städa så väljer jag ”Desert Show”… 🙂

Missa inte Green Yeti, de är både footstompin’ och highflying addictive!

Länkar: Bandcamp, Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, Doom Metal, Stoner rock, Space rock, Green Yeti

Ockultist – Recension av ”Present Day Neglect”

I höstas när Ockultist hade släppt sin andra demo och jag sett dem live för andra gången skrev jag att de hade tagit ett stort kliv framåt både live och på inspelning (länk). Med sin nya giv ”Present Day Neglect” har de tagit ytterligare ett steg, men det är nog lämpligare att beskriva det som ett steg nedåt än framåt…. för det här är riktigt mörkt! Det finns inte plats för någon form av positivism i Ockultists värld och titlarna är ganska talande: ”Piss”, ”Cross Fucked”, ”Less Than Nothing” och ”Smothered”.

Musiken är mörk och brutal, men för mig också hypnotiskt medryckande och faktiskt energigivande. Mullrande trummor, nedstämda riff, avgrundsvrål och som löken på laxen en välriktad gitarrslinga som riktigt borrar sig in i skallen, det är precis vad jag behöver för att klara av våren! När jag sitter här framför datorn med hörlurarna på och gång på gång höjer volymen samtidigt som jag gungar mer och mer maniskt med överkroppen för att till sist hytta med knytnäven i luften får jag oförstående blickar från min sambo som hör vilken typ av musik jag lyssnar på, och det här är definitivt inte musik för den breda massan. Ockultist är en del av en ganska smal genre, och tur är väl det, för då kan jag fortsätta att njuta av musiken live där den är som bäst, på små scener! 🙂

         Facebook, Bandcamp

Ockultist – oktober 2016

Längtar till nästa mangling!

Länkar till andra bloggar om: musik, Doom Metal, Sludge Metal, Ockultist

Slomatics – ”Future Echo Returns”

Conan har på sista tiden blivit ett av de stora namnen inom riktigt tung musik, och det med rätta. De är tunga som bly! (Se mina bilder på Conan live här.) Slomatics från Belfast har en hel del gemensamt med Conan, bl a en Split-EP, och på deras senaste album ”Future Echo Returns” har de dessutom fått till mer variation och dynamik. Ett pluss i kanten i min bok och albumet är definitivt ett av förra årets starkaste släpp!

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Heavy Metal, Doom Metal, Slomatics

Krösus

Punkbandet Krösus upptäckte jag under sommaren 2015 när jag såg dem live på Debaser strand och sedan dess är deras debutalbum ett av mina mest spelade punkalbum. Patrik Arve (Teddybears) spelar gitarr och delar på sången med den inflyttade amerikanen Imperial Bill. Krösus låter därför inte som ett typiskt svenskt punkband, men jag skulle inte säga att de låter som ett amerikanskt band heller…
…Dagen före dopparedagen släppte Krösus sin andra platta och även om jag bara har hunnit med fyra-fem genomlyssningar så är jag övertygad om att även nummer två kommer att vara en av mina flitigast spelade plattor under 2017. Krösus fullkomligen gnistrar av den där skitiga energin som är oumbärlig inom punken och låtarna fäster som ett par varv silvertejp, precis som sig bör när det handlar om riktigt bra punk! Variationen i sången och den punkiga längden på plattorna gör att jag aldrig tappar intresset.

Grymt Krösus, hoppas att pengarna från Spotify rullar in nu! 🙂

Länkar: Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Punk, Krösus

Dalaplan – ”Det blir inte bättre än så här”

När jag recenserade Dalaplans förra platta ”Plikt och elände” skrev jag:

”Det finns en speciell plats i mitt hjärta för Malmö och kommer ditt band därifrån har du en ”guldbiljett” till åtminstone ett par genomlyssningar av mig, oavsett genre!”

Plattan fick en fyra i betyg (länk) och har spelats regelbundet hemma hos mig sedan dess, och jag är alltså tacksam över att den här lokalnostalgin ledde mig fram till Dalaplan! Bandets nya (tredje) album heter ”Det blir inte bättre än så här”, och i en mening är det nog så. Dalaplan framför just nu den bästa garagerock-pop-punken på svenska, men det betyder förhoppningsvis inte att de blir sämre framöver. Ribban kan alltid höjas! 🙂

Länkar: Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, pop, rock, skivrecension, skivrecensioner, Dalaplan

Osignat guld: Kung Funghi

Jag har ständigt ett tjugotal plattor i min ”kolla upp”-lista och har kommit fram till att den bästa kompromissen mellan att hinna med och att ge banden en någotsånär ärlig chans är att lyssna 5 gånger på plattans 3-4 första spår; har inte musiken gett mig mersmak då så går jag vidare. Det händer att ett band precis är på gränsen att klara den här sållningen och sedan växer till något fantastiskt. Ibland tar det ett tag för musiken att fästa. I andra fall smäller det till med en gång, och så var det med Kung Funghi. De behövde inte ens halva första låten för att få mig på kroken, jag högg som en kobra!

“Our sound is mostly about trying to sound like we’re really fucking cool. If the riff sounds lame, we throw it out or work on it until it sounds like we’re cool.” (Loki)

.
Kung Funghis punkiga fuzz-rock är rena rama adrenalinkicken och jag tvekar inte när jag säger att den här EP’n är årets hittills bästa släpp (det säger kanske inte jättemycket så här tidigt på året, men vi får väl se hur länge det står sig!).

Jag tippar på att det här Stockholmsbandet inte kommer att vara osignade speciellt länge, och jag tippar också på att deras debutgig på Sweet Leaf @Copperfields i början av februari (info) kommer att vara en riktigt röjig tillställning.

“We’re five guys from Stockholm who like riffs, beer and getting sweaty together in confined spaces.”

Ja jädrar, nu spelar vi plattan ett par varv tillsammans va?! 🙂

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Rock, Fuzz Rock, Kung Funghi

Khemmis – Hunted

När jag recenserade Khemmis debutalbum under hösten 2015 skrev jag: ”Utan någon större tvekan delar jag ut en fyra i betyg till Khemmis, för jag tror att ”Absolution” kommer att framstå som en av årets höjdpunkter även i december. Helt enkelt en lysande debut!” (länk) Och det står jag fast vid.

Om jag tvingades beskriva Khemmis sound i text skulle jag skriva att de spelar en kombination av episk doom och klassisk Heavy Metal med vissa brutalare inslag, men som tur är så behövs inte det; du kan ju faktiskt lyssna själv på valfri streamingtjänst innan du bestämmer dig för om du vill stötta bandet genom att ladda ner låtarna på Bandcamp.

Även ”Hunted” är värd en fyra i betyg, och med två fyror i rad tycker jag att bandet platsar bland de riktigt stora!

Länkar: Bandcamp, Spotify

Länkar till andra bloggar om: musik, Doom Metal, Khemmis

The Wave – ”We Look So Good Together”

The Wave (Sthlm) är sedan ett par år ett av mina favoritband och jag har skrivit om dem flera gånger tidigare (länk). Den minimalistiska punk/grunge duon är helt galet medryckande och intensiteten i framförallt deras live-framträdanden är svår att slå!

Nu har de släppt ett nytt album som heter ”We Look So Good Together” och jag kan lika gärna låta bandet själva berätta hur det låter jämfört med tidigare släpp:

”New Album; THE WAVE STHLM!!! A bit softer, still very bad ass!!!”

Jag håller med och vill tillägga att vi härmed har fått en hel drös med nya hits att avnjuta live, för det är så klart det ultimata forumet. The Wave spelar live på King’s Table på Sveavägen den 19:e november (länk) och jag hoppas verkligen att jag kan vara där!

Länkar: Spotify, Bandcamp, iTunes, SoundCloud, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, punk, grunge, The Wave, The Wave Sthlm

Dopethrone – ”1312” och ”Host” + en svårslagen deal!

Dopethrone har släppt en ny trespårs EP och en split-singel. Deras senaste platta ”Hochelaga” fick högsta betyg av mig förra året (länk) och det finns ingen anledning att inte älska det här lika mycket. Då skrev jag bl a ”Hur du hanterar den raspigt väsande sången är antagligen en avgörande faktor i om du älskar det här eller inte”, och samma sak gäller fortfarande. Många band sjunger om skrämmande ämnen eller klär ut sig till monster utan att skrämma mig nämnvärt, men Dopethrone däremot… De låter skrämmande på riktigt! Jag får bilder i huvudet av en liten lömsk och desperat Gollum-aktig typ som smyger omkring i skuggorna med en rostig kniv i rockfickan…

Och nu ska du få ett tips som är riktigt bra (om jag får säga det själv): just nu kan du ladda ner alla Dopethrones plattor på Bandcamp till ”samvetspris”, betala vad du kan och vad du tycker att det är värt!

Länkar: Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Stoner rock, Doom Metal, Sludge Metal, skivrecension, skivrecensioner, Dopethrone

Sommarlyssning 2

Här är ytterligare tre plattor som jag lyssnat på i sommar, och den här gången skriver jag om dem i fallande ordning efter hur mycket jag tycker om dem:

1) Elephant Tree – S/t

Elephant Tree är ett band från London som spelar rifftung atmosfärisk musik, precis vad du behöver när du börjar känna dig stressad, t ex på T-centralen i rusningstrafik. En riktigt grym debut! Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

2) Electric Citizen – Higher Time

Electric Citizen från Cincinnati följer upp ”Sateen” från 2014 med en platta med ett större sound och fler minnesvärda låtar. Tyvärr ligger sången så långt fram i mixen att riffen blir lidande. Det kanske går att fixa med lite rattande, men det har jag inte haft tid och tillräckligt med lust för att testa ännu. Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

3) Blues Pills – Lady In Gold

Jag hade höga förväntningar på Örebroarna i Blues Pills och deras andra platta ”Lady In Gold” och visst finns här ett par riktigt bra låtar (”Lady In Gold” och ”Gone so Long”) men i huvudsak är det här för soulpoppigt för min smak. Jag har faktiskt svårt att lyssna på plattan överhuvudtaget efter att ha hört balladen ”I Felt a Change”… Även Blues Pills prioriterar sången och sångmelodierna så mycket att det drabbar riffen, men jag skulle gärna se dem live och förhoppningsvis då få en tyngre upplevelse.
Länkar: Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om:

musik, hårdrock, Doom Metal, Blues, Soul, Space Rock, Stoner rock, Elephant Tree, Electric Citizen, Blues Pills

Sommarlyssning 1

Sommaruppehållet i bloggen har blivit betydligt längre än planerat, men med en liten baby i huset är det svårt att hitta tid till att både lyssna in sig på ny musik och framförallt att skriva om den. Nu ska jag i alla fall försöka ta tag i det här och ge några snabba tips om bra band jag lyssnat på under sommarmånaderna och kanske t o m få upp några bilder på band jag sett live, för jag har förstås inte lagt musiken helt på hyllan!

Den första trion av tips inneåller härligt 70-talsdoftande ockult- doom- och space rock.

The Black Explosion – ”Atomic Zod War”

The Black Explosion är ett svenskt band som fängslade mig totalt med den drygt 13 minuter långa inledande låten ”Paralyzed”, och sedan inte släppte greppet. Fortsättningen är mindre doomig och mer space- och (faktiskt) garagerockpunkig, vilket förstås är spännande. Varje gång jag har lyssnat på den här plattan så har jag följt upp med ett par låtar med Salem’s Pot och Hawkwind.
Länkar: Spotify, Facebook

Brimstone Coven – Black Magic

Brimstone Coven är ett band från den lilla staden Wheeling i West Virginia, och de kryddar sin ockulta retro-rock med klassisk hårdrock (även den retro så klart…). En stark inledning, men jag tar mig sällan igenom hela plattan.
Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

Beastmaker – Lusus Naturae

Beastmaker kommer från Fresno i Californien och de satsar helhjärtat på vintage doom. Inget nytt under solen, men en skön platta helt enkelt! Länkar: Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om:
musik, hårdrock, Doom Metal, Space Rock, Stoner rock, The Black Explosion, Brimstone Coven, Beastmaker

Church Of Misery – recension av ”And Then There Were None”

Jag har inte fallit för Church Of Misery tidigare, men den här gången har man träffat rätt. Tatsu Mikami från Tokyo har närmast drivit bandet som ett projekt sedan 1995 och har avverkat nästan lika många medlemmar som antalet sånger om seriemördare. Medlemmarna har i huvudsak utgjorts av landsmän, med undantag av den numera Sverige-kända australiensaren Tom Sutton (The Order of Israfel, Night Viper mm) och riffen har nog alltid suttit där de ska, men jag tror att sången har varit den svaga länken.

Till ”And Then There Were None” har Tatsu anlitat amerikanerna Dave Szulkin (gitarr), Eric Little (trummor) och Repulsion-veteranen Scott Carlson på sång, och jag vet inte om det är amerikanerna som lagt till en dos bluesig sludge, men plötsligt når den här doomkyrkans budskap fram knivskarpt. Sällan har låtar med ett så hemskt tema svängt så bra!

Den här plattan är som gjord för hängselbyxor och halmhatt, en gungstol på en vitmålad veranda en fuktigt varm kväll i sällskap av en prärievarg och en flaska moonshine!

Det blir fyra stycken gästspelande betygssymboler, lysande!

 
Länkar: Spotify, iTunes, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Doom Metal, skivrecension, skivrecensioner, Church Of Misery

Goatess – Recension av ”Purgatory Under New Management”

Goatess har äntligen släppt uppföljaren till den suveräna debuten ”Know Your Animal”, och som jag brukar skriva blir jag ofta nervös när det är dags för uppföljare av favoritband.

Förutom att imponera med debutplattan har Goatess bränt av en konsert på Püssy a Go Go (länk) som var så bra att den fick en av mina utnämningar för ”Årets konsert” 2014 (länk) och en på Klubb Undergången i april 2015 (länk) som jag efteråt kallade musikalisk “copulation on a cosmic scale” 😉 .

Det var alltså med blandade känslor jag drog igång ”Purgatory Under New Management” den första gången, men redan i inledningen av ”Moth to Flame” släppte den värsta nervositeten och halvvägs in i den drygt 10 minuter långa låten var den som bortblåst! Det obevekliga riffandet, de sköna trummorna och sången som trots det makliga tempot verkligen driver på låten fick mig omedelbart på fall! Och sedan går Goatess från klarhet till klarhet. Alla ni andra som väntar på en recension får lov att ursäkta, men jag har inte kunnat sluta lyssna på den här plattan de senaste två veckorna!
.

Goatess i grunden klassiska doom är naturligtvis färgad av bluesbaserad hårdrock, men också av stoner och psychedelia. Jag vill minnas att någon i bandet sagt ”vi gör helt enkelt musik som vi själva tycker om, utan större tanke på genre”.

Sångaren Lord Chritus (Christian Linderson) är en riktig doom-legend som tidigare sjungit i Count Raven, Saint Vitus och Terra Firma och fortfarande sjunger i Lord Vicar, men jag undrar om han inte så här ca 25 år in i karriären har presterat sitt hittills bästa! Hans röst är i vissa stunder väldigt likt Ozzys, men den har en egen karaktär som är omöjlig att ta miste på när man sett och hört honom ett tag. Och vad finns mer att säga än sätt igång och lyssna om du inte gjort det redan!? Jo, jag uppskattar glimten i ögat (omslaget och vissa låttitlar) och jag som är en sucker för smådetaljer älskar det diskreta getbräkandet som sitter som en smäck i en av låtarna (jag berättar naturligtvis inte i vilken!).

”Purgatory Under New Management” klockar in på dryga timmen och består av åtta låtar som alla är lysande. Tillsammans blir helheten ännu bättre och därför blir det högsta betyg till Goatess.

Länkar: Spotify, iTunes, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Doom Metal, skivrecension, skivrecensioner, Goatess

Valley Of The Sun – recension av ”Volume Rock”

Amerikanerna i Valley Of The Sun släpper sitt nya album ”Volume Rock” på svenska Fuzzorama Records i morgon, den 29:e april. Årstiden är egentligen synnerligen väl vald, men som alla vet har den svenska våren tagit ett uppehåll de senaste dagarna!

Tidigare när jag har jämfört stallkamraterna Truckfighters, We hunt Buffalo och Witchrider, har jag skrivit:
”uppenbarligen kan man lita på att Fuzzoramas släpp håller hög kvalitet. Gemensamt för de här tre banden är att de bjuder på sjuhelsikes melodier som är så pass välpolerade att de borde kunna jobba sig till en hel del radiotid, samtidigt som de har tillräckligt mycket själ och tryck i sig för att jag ska tycka om dem.” (länk)
Det uttalandet inkluderar numera även Valley Of The Sun.

Jag har haft ”Volume Rock” i telefonen den senaste månaden och under soliga dagar är det den som har pockat på uppmärksamheten. Det här är något annat än den långsamma, tunga och ”skitiga” stoner/doom som jag lyssnar mest på till vardags, den musik som passar bäst i små mörka konsertlokaler. Valley Of The Sun framför arenarock med ökensand i kläderna, melodiös rock som frammanar bilder av publikhav, solsken och öl i plastglas! Eller långa bilfärder genom glest befolkade landskap.
Och jag älskar det. Äntligen är det (teoretiskt sett) vår! 🙂

P.S. I likhet med mycket annan melodiös rock med sommarkänsla finns det en risk att plattan har en ganska kort peak för att sedan ligga i träda, men det återstår att se!

Länkar: Spotify, iTunes, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, stoner rock, fuzz rock, skivrecension, skivrecensioner, Valley Of The Sun

Mantar – Recension av ”Ode To The Flame”

Förra året skrev jag om Mantar ett par gånger (länk). Om du missade det, och dem, är det en duo från Hamburg som låter bra mycket större än ordet ”duo” ger sken av.

Det här med att vara en duo är tydligen inte ett i huvudsak konstnärligt val:

”We didn’t plan to be in a two-piece band when we started. It was more like, ‘Oh, another band, c’mon, don’t give me this.’ And no one wanted to join— all our friends who would have been able to play the bass, they just weren’t into it. But we figured out pretty fast that it works pretty well with the two of us.” (Noisey)

När de släppte sitt debutalbum ”Death By Burning” låg Mantar på Svart Records och kallade sin musik ”Black Metal Doom Punk”, något som definitivt låter underground, och att gå från debut på det (i sammanhanget) lilla Svart Records till uppföljare på Nuclear Blast är förstås en enorm framgång, men ur min undergroundsynvinkel också ett riskmoment. Jag tycker nog att man kan höra att kostymen är större på ”Ode To The Flame” jämfört med debuten, det är lite yvigare gester och något mer producerat, men samtidigt känns det verkligen som att det är precis dit bandet vill och den minimalistiska och punkiga ådran är fortfarande tydlig. ”Black Metal Doom Punk” fungerar fortfarande bra som beskrivning. Hanno och Erinc verkar ha en stark vilja att behålla kontrollen över sitt uttryck, läs bara vilka krav de ställde på Nuclear Blast i den här intervjun på Noisey; kaxigt!

”Death By Burning” tog mig med storm och förväntningarna på ”Ode To The Flame” har varit höga, vilket ofta är ett problem, men jag tycker faktiskt att Mantar levererar med råge. 10 låtar på 44 minuter, och inte ett svagt ögonblick. Min enda konstruktiva kritik är att man kanske varit lite väl ivriga med att spela in en mer fokuserad platta eftersom ett par låtar klipps av snopet tidigt (”Carnal Rising” och ”Born Reversed”). Plattan är både rå och svängigt, vi får till och med ett par refränger att sjunga med i, och det är som det ska vara, för till syvende och sist är det bara rock’n’roll!

Jag vet inte om det är någon mening med att plocka ut toppar på en så jämn platta, men ”Era Borealis”, ”The Hint” och ”Born Reversed” utgör i så fall min topp tre…just nu!

Betygsmässigt hamnar vi på en stark fyra… Mantar snuddar vid högsta betyg här!

”I tell you what, you don’t have to like Mantar, but we could pull out our equipment during daylight, with no light show and no fog machine, nothing, and we’re still gonna slay. And that’s where it all comes back to the punk background. Less gimmicks, more action.” (Noisey)

(Vill du ha en inblick i hur det skulle kunna se ut så ta en titt på Mantars ”St. Pauli Sessions”, en suverän live-inspelning från studion i Hamburg (länk).)

Länkar till Mantar: Spotify, iTunes, Google Play, WiMP, Bandcamp, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: Musik, Hardcore, Punk, Heavy Metal, Doom Metal, skivrecension, skivrecensioner, Mantar

Satyricon – Live At The Opera

Högst upp på listan över företeelser som jag är skeptisk mot inom musikvärlden kommer covers, och på andra plats samarbeten med symfoniorkestrar och operakörer. Samtidigt är det så typiskt mig att ändå lockas av Satyricons live-framträdande med den norska nationaloperan till sådan grad att jag köper plattan med tillhörande DVD utan att först lyssna på Spotify eller liknande.

Så, var det rätt drag? Ja, det tycker jag absolut! Jag fick lyssna på plattan för första gången i bilen på väg till jobbet och det var en bra start på dagen, jag hade energi kvar i alla fall till lunch! 🙂

De fjorton låtar som valts ut är tagna från Satyricons senaste plattor (jag tillhör en av dem som tycker att bandet blir bättre och bättre för varje giv) och den 55 personer starka kören tillför låtarna både tyngd och isande känsla. Det är faktiskt riktigt jäkla bra!

Länkar till Satyricon: Spotify, iTunes, Facebook, hemsida

P.S. Jag har inte hunnit se DVD’n ännu, och det är väl tveksamt om det någonsin blir tillfälle till det… Jag tycker nog dessutom att jag skapar lämpligare bilder till musiken i mitt eget huvud.

Länkar till andra bloggar om: musik, heavy metal, black metal, Satyricon

Fabriken – ”Mot botten av ett hål”

I oktober skrev jag att Fabriken, med medlemmar från Rolands Gosskör, Coca Carola, Strebers och Dia Psalma, planerade att ge ut fyra stycken EP’s, en för varje årstid. Då recenserade jag ”Där det alltid regnar” som representerar hösten (länk), och i dag släpptes vinterplattan ”Mot botten av ett hål”.

På grund av anledningar blev ”Mot botten av ett hål” något försenad, men att vintern drar ut på tiden är vi ju vana vid! 🙂 I min förra recension antydde jag att minnen som Curre Sandgrens sång väckte var grunden till att jag gillar bandet, och visst är det så, nostalgikänsor är en stark drivkraft, men när vi nu står här med ytterligare en grym EP så är det inget snack om att det här handlar om mer än nostalgi. Jag tycker definitivt att Fabriken producerar ny melodiös rock med punknerv som står på egna ben år 2016. Curre var med och startade Rolands Gosskör 1978, när han var 12 år, och att han fortfarande framför musik som har tillräckligt med kraft, attityd och socialt engagemang för att förtjäna att kallas punk tycker jag är jäkligt häftigt!

Nu längtar jag både efter den riktiga våren och Fabrikens vårplatta!

P.S. I kväll är det releasefest på Kafé 44 och de första 30 som dyker upp får Fabrikens nya EP i handen! Klicka här för mer info på FB. (Tyvärr jobbar jag sent i kväll eftersom vi har öppet hus på skolan där jag jobbar… Jag ska alltså stå och visa kompensatoriska hjälpmedel för föräldrarna i stället för att svettas på Kafé 44… Fy f*n vad trist!!)

Länkar till Fabriken: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook, hemsida

(Det finns ingen video till någon låt från den nya plattan, så det får bli en repris 🙂 )

Länkar till andra bloggar om: musik, Punk, Rock, skivrecension, skivrecensioner, Fabriken

Wolfmother – recension av ”Victorious”

Sångaren Andrew Stockdale har varit det enda permanenta inslaget i Wolfmothers sättning genom åren, och stökigheten runt bandets sammansättning har smittat av sig på det utgivna materialet. Wolfmothers självbetitlade debutalbum slog ner som en bomb för lite drygt tio år sedan (en tveklös femma i betygsboken) och efter diverse turer blev även uppföljaren ”Cosmic Egg” en både bra och framgångsrik platta. Det som skulle ha blivit bandets tredje album blev i stället Stockdales soloalbum ”Keep Moving”, och den självutgivna ”New Crown” från 2014 som i stället blev Wolfmothers tredje giv har sina toppar, men fick ”bara” en trea när jag recenserade den (länk).

Jag var faktiskt tveksam till att det skulle bli något mer album från Wolfmother, men nu står vi alltså inför ”Victorious” som är både mer fokuserat och catchy än någonsin tidigare, och jag älskar det!

Förutom att skriva allt material och sjunga spelar Stockdale gitarr och bas på hela plattan, medan han delar trumpall med Josh Freese (Nine Inch Nails, A Perfect Circle mm) och Joey Waronker (Beck, R.E.M., mm). Ett par gånger balanserar låtarna farligt nära gränsen till alltför poppiga för min smak (på ”Pretty Peggy” går man långt över gränsen men kommer ändå undan tack vare glimten i ögat (”roses are red, violets are blue…”) ), men annars är det ett jämnstarkt album som gått på repeat här hemma i flera veckor nu. (Det är nämligen en platta som går hem hos även kvinna och barn.)

”Victorious” knäpper förstås inte debuten på näsan, det saknas lite driv för det, och är inte direkt nyskapande, men jag tycker att den melodiösa och riffbaserade rocken helt klart är värd en fyra i betyg!

”The Simple Life” är hyggligt representativ för plattan, men alla låtar innehåller inte mungiga!
Länkar: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, skivrecension, skivrecensioner, Wolfmother

Greenleaf – recension av ”Rise Above the Meadow”

Som jag har skrivit tidigare (länk) är Greenleaf från Borlänge från början ett sidoprojekt där man haft åtskilliga medlemsbyten under åren, med medlemmar från bl a Dozer och Truckfighters. Nu är det dock tydligt att vi kan betrakta dem som ett ”riktigt” band, och tur är väl det!

”Rise Above the Meadow” inleds med låten ”A Million Fireflies”, en låt så tung och intensiv att det är stört omöjligt att inte headbanga och spela lufttrumma redan efter ett par sekunder! Jag lyssnar därför på den 5-6 gånger innan jag går vidare med albumet och reflekterar över att ”A Million Fireflies” inte är en ”enkel” riff-rökare. Innan låten är över har jag fått en sjysst melodi, ett exempel på mer komplex låtstruktur och ett kort men läckert solo. Jag blir faktiskt lite orolig… kommer jag att bli besviken på fortsättningen?
.

Näh, ingen anledning till oro, på ”Rise Above the Meadow” finns inte ett svagt spår. Det är riffigt och smått progressivt, men framförallt svängigt. I huvudsak är albumet något tuffare och mer ”rakt på” än den föregående plattan ”Trails and Passes” och som referens tänker jag främst på Graveyard och Wolfmother när jag lyssnar på plattan. Greenleaf har hitpotential och borde kunna få in ett par låtar i radiorotation, men har ändå behållit ruffigheten och det mer komplexa som gör att de inte drabbas av ödet att klassas som ”radiorock”! (Skriver jag som att jag hade koll på vad som spelades på radio, jag gav upp radio för länge sedan, men den balansen är väl ändå något som både Graveyard och Wolfmother har klarat av?)

 Det blir fyra skägg till Greenleaf, lysande!

Länkar: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, stoner rock, hårdrock, fuzz rock, skivrecension, skivrecensioner, Greenleaf

Gehennah – Too Loud to Live, Too Drunk to Die

”We like our music raw, dirty and obscene”

Ja, egentligen räcker den beskrivningen, tagen från låten ”Life Metal Must Die”, för att beskriva hur Gehennahs senaste släpp låter!

Jag har skrivit om Karlstads-thrasharna Gehennah flera gånger tidigare, bland annat fick de utmärkelsen för ”Årets konsert” i kategorin ”Hårdrock/Heavy Metal” 2014 (länk) och högsta betyg för EP’n ”Metal Police” (länk). Ljudet på albumet ”Too Loud to Live, Too Drunk to Die” är något skitigare än på den föregående EP’n, men det brutala svänget är detsamma.
.

”It’s a very basic sounding record. One bass, one guitar, drums and vocals. No dubbing. Everything except the vocals and some solos are recorded live in the studio. […] I don’t think anybody will complain that the production is to polished, that’s for sure, haha!”
(Mr Violence i Toxic Online)

Om du gillar Venom, Motörhead och Metallicas ”Kill ‘Em All” (och det gör du så klart!) så bör du också älska Gehennah lika mycket som jag gör! Bandet lånar från sina idoler stolt och öppet utan att låta som kopior, och de gör det med glimten i ögat. (På den här plattan finns t ex en låt som heter ”We Stole Your Song”. )

När jag recenserade ”Metal Police” skrev jag: ”Det går helt enkelt inte att göra musik i den här genren bättre än så här och jag ser redan fram emot Gehennahs nästa EP, för jag tror att det är det ultimata formatet för bandet”, och jag tror tammetusan att jag hade rätt. Betygsmässigt blir det en fyra för ”Too Loud to Live, Too Drunk to Die”. I albumformat blir det lite för mycket av det goda på en gång, men samtidigt är det fantastiskt att ha fått live-utbudet så mycket större och jag tänker absolut inte missa Gehennahs releasefest på Nalen Klubb på torsdag! (Länk till eventet på FB)

Länkar: Spotify, Bandcamp, iTunes, Google Play, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, Thrash Metal, skivrecension, skivrecensioner, Gehennah

Bombs of Hades – recension av ”Death Mask Replica”

När jag recenserade Bombs of Hades förra album ”Atomic Temples” skrev jag att de första fyra låtarna utgjordes av skitig och svängig Old-school Death´N´Roll av högsta klass som satt som en smäck, men att intresset minskade efter den femte låten där man dragit ner tempot rejält (länk).

Även ”Death Mask Replica” inleds med fyra låtar av furiös Death´N´Roll som alla är helt fantastiska, och som femte låt ligger ”Burning Angel (Uhuru)” där tempot dras ner… och nu blir du förstås oerhört nyfiken på om jag tappar intresset därefter den här gången också! 🙂

Men svaret är nej, det gör jag absolut inte!
Den här gången greppar Bombs of Hades tag i kragen och håller fast från början till slut.

”Atomic Temples” fick en trea i betyg, men det här är en solklar fyra! Bombs of Hades har inte uppfunnit hjulet, men de har levererat en jäkligt bra platta och Death Metal säsongen 2015/16 fortsätter därmed att leverera! Vi har tidigare fått suveräna plattor av framför allt Grave, Lik och Firespawn, och på fredag släpper dessutom Entombed A.D. sin ”Dead Dawn”!

Länkar till Bombs Of Hades: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, death metal, heavy metal, skivrecension, skivrecensioner, Bombs Of Hades

Lugnet – recension av ”Lugnet”

Hårdrocksbandet Lugnet har jag skrivit om ett par gånger tidigare, dels i december 2014 när de hade släppt en video med en av Quentin Tarantinos favoriter, Christina Lindberg från filmen Thriller – en grym film (länk), i huvudrollen och sedan förra våren när jag sett dem live på Göta källare (länk).

Nu har Lugnet släppt sin debutplatta, och på samma självklara sätt som sångaren Roger Solander levererar klassiska rock-poser på scenen levererar bandet klassisk hårdrock med rötterna i sent sjuttiotal – tidigt åttiotal på platta. I den här genren är sångmelodierna i fokus och bandet har verkligen lyckats snickra ihop ett gäng sjyssta låtar, och dessutom är Roger en sångare som klarar av att leverera dem med pondus.

De båda rökarna som bandet spelat in videos till sticker förstås ut lite extra över mängden, men även ”Veins” med de tunga trummorna, den mäktiga halvballaden ”Tears in the Sky” och ”In the Still of the Water” som det är omöjligt att sitta still till är något extra… vilket innebär att jag precis har plockat ut fem av åtta låtar som mina favoriter…

 Det blir fyra gitarrer till Lugnet, lysande!

Länkar: Spotify, iTunes, Facebook, hemsida
Den första videon med Christina Lindberg finns här.

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, skivrecension, skivrecensioner, Lugnet

Mörbultad – recension av ”När broar bränns”

Om du läser bloggen någorlunda regelbundet så känner du redan till hardcorebandet Mörbultad från Helsingborg, de är nämligen personliga favoriter i genren och jag har skrivit om dem flera gånger tidigare. Efter två egensläppta EP’s, en split med Achilles (länk) och medverkan på en supportskiva för ECPAT Sverige (länk) är det nu dags för fullängdaren ”När broar bränns”.

Plattan klockar in på det för genren utmärkta 28 minuter och under 11 låtar sparkar, spottar och slår Mörbultad hårt mot dem som styr samhället så att de rika blir rikare, de fattiga fattigare och mot rasism, hat och utanförskap. En dänga om vikten av att behålla hjärtat och glöden levande i musiken får också plats, som sig bör!
.

Jag tycker att Mörbultad har hittat en fin balans mellan aggressivitet och melodi på ”När broar bränns”, plattan svänger faktiskt som tusan! När ett hardcoreband lyckas få lyssnaren att känna för att ömsom slåss och ömsom dansa har man lyckats, för där har vi ju definitionen av en mosh pit i ett nötskal!

Bildlänk till merch

Omdöme?
Jag var visserligen aldrig orolig, men när man investerat i två stycken supersnygga T-shirts med ett band vill man ju inte att de släpper en platta som suger, och i det här fallet kan jag definitivt fortsätta att bära mina tröjor med stolthet! 🙂

Jag har faktiskt inte varit lika tänd på en hardcoreplatta på två år, när jag skrev om Hårda Tider och deras ”Scandinavian Hardcore Insanity” (länk), så det blir fem hyttande nävar i betyg!

P.S. Eftersom jag ger plattan högsta betyg så älskar jag givetvis allt, men även om du inte är så inne på hardcore, ta på dig ett par bra hörlurar och ge plattan ett varv där du bara fokuserar på basgångarna och trummorna. Lysande, eller hur?

Länkar till Mörbultad: Spotify, Bandcamp, SoundCloud, iTunes, Google Play, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: musik, hardcore, HBG hardcore, skivrecension, skivrecensioner, Mörbultad