Green Yeti – ”Desert Show” 

Green Yeti

Green Yeti är en trio från Grekland som lyckats fånga mig totalt med sin mix av stoner, doom och psychedelia.

Deras andra platta ”Desert Show” är rifftungt fuzzigt, monoton utan att någonsin bli enformig, berikad med långa instrumentella utflykter och har en ljudbild där varje instrument (inklusive sång) har en framträdande plats. Att bandet har spelat in plattan själva, live i sin ”grotta” i Athen, är riktigt imponerande. (De signades av Cursed Tongue Records efter släppet och därmed kan en vinyl släppas under sensommaren, förbeställ på Bandcamp.)

Om man jämför ”Desert Show” med bandets debut ”The Yeti Has Landed” är det som med Vokonis (se mitt förra inlägg): de har trimmat och skruvat en del utan att avvika från den inslagna vägen. Låtarna är något kortare och mer fokuserade, utan att för den skull låta forcerade eller tillrättalagda, och framförallt sångmelodierna är starkare. Men inte heller i det här fallet kan jag säga vilken platta som är bäst, jag älskar ju de längre rifforgierna på debuten. De är helt enkelt bäst vid olika tillfällen. Häromdagen när jag körde bil till Gävle var till exempel ”The Yeti Has Landed” bäst, men om jag ska städa så väljer jag ”Desert Show”… 🙂

Missa inte Green Yeti, de är både footstompin’ och highflying addictive!

Länkar: Bandcamp, Spotify, Facebook


Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Ockultist – Recension av ”Present Day Neglect”

I höstas när Ockultist hade släppt sin andra demo och jag sett dem live för andra gången skrev jag att de hade tagit ett stort kliv framåt både live och på inspelning (länk). Med sin nya giv ”Present Day Neglect” har de tagit ytterligare ett steg, men det är nog lämpligare att beskriva det som ett steg nedåt än framåt…. för det här är riktigt mörkt! Det finns inte plats för någon form av positivism i Ockultists värld och titlarna är ganska talande: ”Piss”, ”Cross Fucked”, ”Less Than Nothing” och ”Smothered”.

Musiken är mörk och brutal, men för mig också hypnotiskt medryckande och faktiskt energigivande. Mullrande trummor, nedstämda riff, avgrundsvrål och som löken på laxen en välriktad gitarrslinga som riktigt borrar sig in i skallen, det är precis vad jag behöver för att klara av våren! När jag sitter här framför datorn med hörlurarna på och gång på gång höjer volymen samtidigt som jag gungar mer och mer maniskt med överkroppen för att till sist hytta med knytnäven i luften får jag oförstående blickar från min sambo som hör vilken typ av musik jag lyssnar på, och det här är definitivt inte musik för den breda massan. Ockultist är en del av en ganska smal genre, och tur är väl det, för då kan jag fortsätta att njuta av musiken live där den är som bäst, på små scener! 🙂

DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn         Facebook, Bandcamp

Ockultist - 13 okt 2016 - 01 (2)

Ockultist – oktober 2016

Längtar till nästa mangling!

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Slomatics – ”Future Echo Returns”

Conan har på sista tiden blivit ett av de stora namnen inom riktigt tung musik, och det med rätta. De är tunga som bly! (Se mina bilder på Conan live här.) Slomatics från Belfast har en hel del gemensamt med Conan, bl a en Split-EP, och på deras senaste album ”Future Echo Returns” har de dessutom fått till mer variation och dynamik. Ett pluss i kanten i min bok och albumet är definitivt ett av förra årets starkaste släpp!

DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

slomatics

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Krösus

Punkbandet Krösus upptäckte jag under sommaren 2015 när jag såg dem live på Debaser strand och sedan dess är deras debutalbum ett av mina mest spelade punkalbum. Patrik Arve (Teddybears) spelar gitarr och delar på sången med den inflyttade amerikanen Imperial Bill. Krösus låter därför inte som ett typiskt svenskt punkband, men jag skulle inte säga att de låter som ett amerikanskt band heller…
Dagen före dopparedagen släppte Krösus sin andra platta och även om jag bara har hunnit med fyra-fem genomlyssningar så är jag övertygad om att även nummer två kommer att vara en av mina flitigast spelade plattor under 2017. Krösus fullkomligen gnistrar av den där skitiga energin som är oumbärlig inom punken och låtarna fäster som ett par varv silvertejp, precis som sig bör när det handlar om riktigt bra punk! Variationen i sången och den punkiga längden på plattorna gör att jag aldrig tappar intresset.

Grymt Krösus, hoppas att pengarna från Spotify rullar in nu! 🙂

Länkar: Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , ,

Dalaplan – ”Det blir inte bättre än så här”


När jag recenserade Dalaplans förra platta ”Plikt och elände” skrev jag:

Det finns en speciell plats i mitt hjärta för Malmö och kommer ditt band därifrån har du en ”guldbiljett” till åtminstone ett par genomlyssningar av mig, oavsett genre!

Plattan fick en fyra i betyg (länk) och har spelats regelbundet hemma hos mig sedan dess, och jag är alltså tacksam över att den här lokalnostalgin ledde mig fram till Dalaplan! Bandets nya (tredje) album heter ”Det blir inte bättre än så här”, och i en mening är det nog så. Dalaplan framför just nu den bästa garagerock-pop-punken på svenska, men det betyder förhoppningsvis inte att de blir sämre framöver. Ribban kan alltid höjas! 🙂
GitarrGitarrGitarrGitarr

Länkar: Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om

Osignat guld: Kung Funghi

Jag har ständigt ett tjugotal plattor i min ”kolla upp”-lista och har kommit fram till att den bästa kompromissen mellan att hinna med och att ge banden en någotsånär ärlig chans är att lyssna 5 gånger på plattans 3-4 första spår; har inte musiken gett mig mersmak då så går jag vidare. Det händer att ett band precis är på gränsen att klara den här sållningen och sedan växer till något fantastiskt. Ibland tar det ett tag för musiken att fästa. I andra fall smäller det till med en gång, och så var det med Kung Funghi. De behövde inte ens halva första låten för att få mig på kroken, jag högg som en kobra!

“Our sound is mostly about trying to sound like we’re really fucking cool. If the riff sounds lame, we throw it out or work on it until it sounds like we’re cool.” (Loki)

.
Kung Funghis punkiga fuzz-rock är rena rama adrenalinkicken och jag tvekar inte när jag säger att den här EP’n är årets hittills bästa släpp (det säger kanske inte jättemycket så här tidigt på året, men vi får väl se hur länge det står sig!).

Jag tippar på att det här Stockholmsbandet inte kommer att vara osignade speciellt länge, och jag tippar också på att deras debutgig på Sweet Leaf @Copperfields i början av februari (info) kommer att vara en riktigt röjig tillställning.

“We’re five guys from Stockholm who like riffs, beer and getting sweaty together in confined spaces.”

Ja jädrar, nu spelar vi plattan ett par varv tillsammans va?! 🙂

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Khemmis – Hunted

När jag recenserade Khemmis debutalbum under hösten 2015 skrev jag: ”Utan någon större tvekan delar jag ut en fyra i betyg till Khemmis, för jag tror att ”Absolution” kommer att framstå som en av årets höjdpunkter även i december. Helt enkelt en lysande debut!” (länk) Och det står jag fast vid.

Om jag tvingades beskriva Khemmis sound i text skulle jag skriva att de spelar en kombination av episk doom och klassisk Heavy Metal med vissa brutalare inslag, men som tur är så behövs inte det; du kan ju faktiskt lyssna själv på valfri streamingtjänst innan du bestämmer dig för om du vill stötta bandet genom att ladda ner låtarna på Bandcamp.

Även ”Hunted” är värd en fyra i betyg, och med två fyror i rad tycker jag att bandet platsar bland de riktigt stora!

Länkar: Bandcamp, Spotify

Länkar till andra bloggar om: , ,

Publicerat i Skivrecensioner. Etiketter: , . Leave a Comment »