Vokonis – The Sunken Djinn

Vokonis - The Sunken DjinnNär jag skrev om Vokonis debutplatta ”Olde One Ascending” skrev jag att man skulle tro hypen den här gången (länk). I alla fall i min värld kom Boråsarna i Vokonis från ingenstans och slog stort med den plattan, så nu är förstås frågan om uppföljaren ”The Sunken Djinn” kan leva upp till de högt ställda förväntningarna?

Japp! Det är jag tämligen säker på att det är fler än jag som kommer att tycka när den släpps på fredag!

Vi får sex stycken nya låtar (jag räknar inte med den avslutande ”Maelstroem”) som tar vid där ”Olde One Ascending” slutade. Vokonis går inte ifrån den utstakade vägen här (och varför skulle de det?!), men de har trimmat och skruvat en del. Låtarna är något kortare och mer fokuserade (utan att för den skull låta forcerade eller tillrättalagt radiovänliga) och ljudet är fylligare och ”modernare”; mer Heavy Metal och mindre hårdrock…

De stentuffa riffen och de självhäftande melodierna är förstås kärnan, och de sitter som en smäck precis som på debuten. Vokonis får en verkligen att pendla mellan att gunga med huvudet och att höja näven i luften! Utan att säga vilken platta som är bäst är ”The Sunken Djinn” helt enkelt en stabil och jäkligt imponerande uppföljare!

Länkar till Vokonis: SpotifyBandcampFacebook

(Jag passar på att lägga in några bilder från förra året som har blivit liggande ”i en låda”… 🙂 )

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Ordos släpper ÄNTLIGEN ”House of the Dead”

Som jag har skrivit tidigare i flera inlägg (länk) har Uppsalabandet Ordos giggat sig in i mitt hjärta. Live skapar de en mörkt hypnotisk och oerhört intensiv stämning med hjälp av sin musik i samspel med sångaren Emils alterego som intar honom så fort han äntrar scenen. I sina stunder verkar han snarast besatt och det känns inte långt borta att han börjar skära sig blodig som vissa andra rocklegender har gjort när de helt går in i musiken och stunden.

Ordos är alltså något alldeles extra live, men den inspelade musiken talar även den för sig själv. Bandets debut från 2013 skulle jag ha slitit ut vid det här laget om jag haft den på vinyl och uppföljaren ”House of the Dead” har LÄNGE varit ett av mina mest efterlängtade släpp. Men nu är det äntligen dags! Den 27:e januari har man releasefest för plattan och spelar live på Copperfields (info), en spelning jag grämer mig för att jag kommer att missa eftersom jag befinner mig i Thailand (en viss tröst! 🙂 ).

Titelspåret finns redan att avnjuta och både den och bandets egen beskrivning av ”House of the Dead” höjer förväntningarna ytterligare:

Efter det första albumet har vi försökt gå en mer mardrömsk väg. Vi har börjat experimentera med fylligare riff, mer aggressiv sång och subtila stämmor för att ge musiken mer flyt och en känsla av en snedtänd psykedelisk upplevelse.

Länkar: SpotifyBandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Ordos – live på Copperfields

Ordos från Uppsala släppte en suverän självbetitlad platta för ett par-tre år sedan, men de har faktiskt giggat sig in i mitt hjärta. De blir bättre och bättre för varje gång jag ser dem, så nu när jag såg dem i helgen för fjärde gången så var de riktigt jäkla bra! 🙂

Självklart kan inte min mobilvideo här nedanför göra dem full musikalisk rättvisa, men den säger något om intensiteten och stämningen i alla fall. (Bilder har jag publicerat flera gånger tidigare, både här i bloggen och på Facebook, och det kanske kommer fler från den här kvällen så småningom när jag får tid att redigera lite…)

Ordos uppföljarplatta är färdiginspelad och skulle ha kommit ut nu under våren, men den har blivit något försenad. Jag ser absolut fram emot att få höra den, jättemycket, men inte lika mycket som jag redan ser fram emot nästa chans att se Ordos live!

P.S. En film från en annan vinkel finns här.

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Gehennah – Live

När jag recenserade Gehennahs senaste album för ett par veckor sedan (länk) skrev jag att jag absolut inte tänkte missa Gehennahs releasefest på Nalen Klubb, och det gjorde jag inte heller! Ett grymt bra gig med ett jäkla tryck!

Gehennah 01

Gehennah – live @Nalen klubb – 3 mars 2016

(Klicka för att se bildspel)

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Gehennah – Too Loud to Live, Too Drunk to Die

Gehennah – Too Loud to Live Too Drunk to DieWe like our music raw, dirty and obscene

Ja, egentligen räcker den beskrivningen, tagen från låten ”Life Metal Must Die”, för att beskriva hur Gehennahs senaste släpp låter!

Jag har skrivit om Karlstads-thrasharna Gehennah flera gånger tidigare, bland annat fick de utmärkelsen för ”Årets konsert” i kategorin ”Hårdrock/Heavy Metal” 2014 (länk) och högsta betyg för EP’n ”Metal Police” (länk). Ljudet på albumet ”Too Loud to Live, Too Drunk to Die” är något skitigare än på den föregående EP’n, men det brutala svänget är detsamma.
.

It’s a very basic sounding record. One bass, one guitar, drums and vocals. No dubbing. Everything except the vocals and some solos are recorded live in the studio. […] I don’t think anybody will complain that the production is to polished, that’s for sure, haha!
(Mr Violence i Toxic Online)

Om du gillar Venom, Motörhead och Metallicas ”Kill ‘Em All” (och det gör du så klart!) så bör du också älska Gehennah lika mycket som jag gör! Bandet lånar från sina idoler stolt och öppet utan att låta som kopior, och de gör det med glimten i ögat. (På den här plattan finns t ex en låt som heter ”We Stole Your Song”. )

När jag recenserade ”Metal Police” skrev jag: ”Det går helt enkelt inte att göra musik i den här genren bättre än så här och jag ser redan fram emot Gehennahs nästa EP, för jag tror att det är det ultimata formatet för bandet”, och jag tror tammetusan att jag hade rätt. Betygsmässigt blir det en fyra för ”Too Loud to Live, Too Drunk to Die”. I albumformat blir det lite för mycket av det goda på en gång, men samtidigt är det fantastiskt att ha fått live-utbudet så mycket större och jag tänker absolut inte missa Gehennahs releasefest på Nalen Klubb på torsdag! (Länk till eventet på FB)
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar: Spotify, Bandcamp, iTunes, Google PlayFacebook

12508821_424033757806279_5183878248380329590_n

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Black Tusk – Recension av ”Pillars of Ash”

Häromdagen skrev jag att instrumentell Stoner/Doom är perfekt musik för långa resor med kollektivtrafiken eftersom jag kan gå helt in i musiken och stänga ute den påträngande miljön (länk), men i bland behöver jag i stället en rejäl käftsmäll på morgonen för att vakna till, och just nu delar Black Tusk ut den effektivaste smockan!

Sludge, Punk, Hardcore, Metal eller en kombination? Vi kan kalla det vilket som, men egentligen räcker det med att säga att det är brutal jävla rock! Den där typen av rock som får en att knyta näven och se smått hotfull ut när man lyssnar.

Pillars of Ash” är Black Tusks sista inspelning med basisten och medgrundaren Jonathan Athon som lämnade oss efter en motorcykelolycka 2014. På Instagram (länk) har bandet sedan dess lagt upp bilder på hur de sprider hans aska i olika floder, sjöar och till och med fontäner på olika platser i världen eftersom Athon älskade att resa. Med tanke på detta skulle man kunna tro att låtar som ”God’s on Vacation”, ”Walk Among the Sky” och ”Still Not Well” var bandets ”avskedslåtar”, men hela plattan spelades in innan olyckan och det är alltså Jonathan Athon vi hör på bas och bakgrundssång genom hela plattan.

Black Tusk har hittat en ersättare för Athon och lyckats gå vidare med live-spelningar och om soundet kommer att påverkas framöver är en öppen fråga, men jag önskar dem all lycka och hoppas att de behåller punk-nerven.

KnytnäveKnytnäveKnytnäveKnytnäve Det blir fyra nävar till Black Tusk!

Länkar: Spotify, Bandcamp, iTunes, Google PlayFacebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Night Viper – Recension av ”Night Viper”

I början av juni hade jag Night Viper som ”dagens tips” och skrev att det inte är så ofta jag blir alldeles sprudlande förälskad i ny Heavy Metal med 80-talsinfluenser, men att Night Viper lyckades få mig att känna mig ungefär som jag gjorde första gången jag hörde ”Live Wire” (länk).
….Då hade de släppt en singel, och nu när debutalbumet är ute ser jag ingen anledning att ändra mitt omdöme. Night Viper lyckas fylla plattan med Heavy Metal som utgår från det som var bra med 80-talet, och sångerskan Sofie Lee Johansson är en ny stjärna!

DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar: Spotify, iTunes, Google Play, Bandcamp, Facebook

Night Viper

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Khemmis – recension av ”Absolution”

Khemmis från Denver i Colorado beskriver sig själva på följande sätt:

Khemmis combines the soul of Black Sabbath and the soaring harmonies of Thin Lizzy and Iron Maiden with the raw, visceral heaviness of contemporary sludge and doom metal.”

Och Khemmis har faktiskt lyckats med en fängslande alkemi på sitt debutalbum ”Absolution”. Den typ av tunga riff som bandet matar fram brukar för det mesta kombineras uteslutande med growl eller förvrängd sång, men Khemmis lägger på en melodisk och ren sång som jag snarare associerar med episk doom. Låtarna är dessutom direkt slående (utan att det blir tråkigt förutsägbart vet man liksom redan från början vad som kommer att följa, bara för att det är så rätt) och det gör att ”Absolution” för att innehålla så tung musik är ovanligt lätt att både ta till sig och att minnas när man kommit över den första förvåningen. Ett klart gott framgångsrecept, och att man sedan i partier trycker i med råare sång är ännu ett framgångsrecept i min bok!

Utan någon större tvekan delar jag ut en fyra i betyg till Khemmis, för jag tror att ”Absolution” kommer att framstå som en av årets höjdpunkter även i december. Helt enkelt en lysande debut!

DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar till Khemmis: Spotify, iTunes, Google Play, BandcampFacebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Iron Maiden – recension av ”The Book Of Souls”

Iron Maiden – The Book Of SoulsJag ska inte ge mig in på en lång och djuplodad analys av Iron Maidens efterlängtade sextonde album ”The Book Of Souls”, det finns det så många andra som gör, men jag måste ändå skriva något om vad jag tycker… och det här tycker jag mycket om!

The Book Of Souls” är inte bara bra för att det är ett album av de gamla hjältarna Iron Maiden, nej, det är ett riktigt bra album. Punkt.

Jag gillar balansen mellan hårdhet, episka och vackra melodier och det progressiva på plattan. Det är visserligen inte 80-talets Iron Maiden vi har att göra med här, men äntligen har de hittat en balans där ”Powerslave” tillåts influera de nya styckena hörbart. Det här är helt enkelt det bästa som Maiden släppt… på många, många år!

Det blir en stark fyra i betyg till Iron Maiden, och att det inte blir full pott beror i huvudsak på att en och en halv timmes musik är för mycket på en gång, oavsett hur bra det är. Jag skulle faktiskt inte vilja vara utan någon av låtarna, men hade hellre sett att de släppte 2-3 stycken separat vid ett senare tillfälle. Men f*n vad kul att de levererar så här bra år 2015!
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Thorr-Axe – Gates Of Winter

Thorr-Axe - Gates Of WinterThorr-Axe består av fyra grabbar från Bloomfield, Indiana som spelar ”Blackened Doom”. ”Gates Of Winter” släpptes i början av året som uppföljare till ”Wall Of Spears” (2011) och båda plattorna är grymt bra! Jag förstår inte riktigt hur ett så bra band kan ha gått mig förbi tidigare!

Thorr-Axe is a raiding party comprised of four guys with a mutual love of heavy music. We belch forth tales of dragons, wizards, frost giants, and vikings putting axes through people’s skulls.

Här har vi ett band som har lyckats sätta ord på sin musik, för ”Gates Of Winter” låter verkligen kall! Hård, vass och kall, och den frammanar absolut bilder av ett gäng ärrade krigare som rör sig igenom ett kargt landskap av svart sten och is.

Wall Of Spears” har lite mer Thrash-metal i sig och även om jag inte kan bestämma mig för vilken av plattorna jag tycker bäst om så är nog den lämplig att börja med om du inte vet med dig att du gillar ”Hardcore infused blackened doom”, som jag försökt kallla den här typen av musik tidigare. Om du står ut med (eller som jag, gillar) den desperat brutna sången eller inte är avgörande.

Videon till ”Four Hooves” bryter visserligen mot de inre bilderna av ärrade krigare och frostjättar ganska kraftigt, men eftersom jag gillar både DIY-grejen och band med glimten i ögat så kan jag inte låta bli att lägga in den.

We banded together at Matts place of employment to create the most convenient music video known to man.”

Länkar till Thorr-Axe: Spotify (bara ”Wall Of Spears”), Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Dagens tips: Night Viper

De band som hämtar sin inspiration från 60- och 70- talet har en bra mycket större chans att svepa mig av fötterna än de som försöker sig på att återskapa 80-talet. Det beror förstås i första hand på att det är den typen av musik jag gillar bäst i dag, men antagligen också på att mina musikaliska rötter är fästa i det tidiga 80-talet. Dagens band har därför svårt att konkurrera med mina nostalgiska känslor inför musiken som jag har i ryggmärgen och det är inte så ofta jag blir alldeles sprudlande förälskad i ny ”Heeeeaaaaavy Metal” (läses förstås i falsett!). Night Viper lyckas däremot få mig att känna mig ungefär som jag gjorde första gången jag hörde ”Live Wire” (nåja, de testosteronhalterna kommer jag nog inte riktigt upp i längre, men du förstår vad jag menar… 😉 ).

Jag lyssnar på Night Viper med slutna ögon och sitter plötsligt i mitt pojkrum omgiven av vinylskivor som i dag räknas som klassiker men då var nya, unika och framförallt rebelliska. Tydligast ser jag nog Metallicas ”Kill ‘Em All” och Mötley Crües ”Too Fast for Love”, men även ett par tidiga plattor med Accept och Saxon skymtar förbi. Med det vill jag inte säga att Night Viper låter mossiga. De lyckas helt klart låta fräscha och jag tror att det till stor del är sångerskan Sofie Lee Johanssons förtjänst. I Night Vipers sättning ingår den übergrymma Tom Sutton (The Order Of Israfel, Ex. Church of Misery), men individuellt är det hon som skiner klarast.

Night Viper har sin bas i Göteborg och har precis släppt sin debutsingel, men ett fullt album är på gång och ytterligare ett par demo-inspelningar finns på SoundCloud. Alla band borde ha en självbetitlad låt och du kan lyssna på Night Vipers här nedanför, men missa för guds skull inte ”Chainbreaker” på Spotify eller liknande, så jäkla bra!

Länkar till Night Viper: Spotify, iTunes, Google PlaySoundcloud, Facebook

Night Viper

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Glad Valborgsmässoafton!

Come to the Sabbath

 

Goatess och Grass-Eating Man på Undergången

Klubb UndergångenI fredags höll Klubb Undergången återigen oheligt hov på Nalen Klubb här i Stockholm. Altaret var uppdukat, ljusen tända, korten lagda och Stefan från Snowy Dunes spelade både klassiker och mer obskyra mästerverk på vinylspelaren när inte banden stod på scenen, så arrangemanget var lika lyckat som vanligt.

Grass-Eating Man såg jag på Copperfields i januari och skrev då ”om du till exempel gillar Bombus och tidiga Mastodon så kommer du nog inte att känna dig helt vilsen i de gräs-ätande männens sällskap”. (länk) Den här kvällen pendlade Grass-Eating Man mellan det långsammaste långsamma och de snabbare brutala låtarna, och jag måste säga att de kommer bäst till sin rätt i de snabbare och mer kraftfulla låtarna. När alla i bandet tar i och sjunger från tårna är de som bäst! …………… Länkar till Grass-Eating Man: Facebook, MySpace

Grass-Eating Man på Undergången - 24 april 2015

Grass-Eating Man på Undergången – 24 april 2015 (Fler bilder på Facebook)

Goatess såg jag live i januari 2014 (länk) och det giget var så bra att de fick en av mina utnämningar för ”Årets konsert” (länk). Sångaren Lord Chritus är en riktig doom-legend som tidigare sjungit i Count Raven, Saint Vitus och Terra Firma och fortfarande sjunger i Lord Vicar (som jag såg i maj, länk). Det var alltså inte bara Gidon och de andra arrangörerna som var peppade över chansen att få se bandet på en så här liten intim scen, och Goatess levererade med råge! Det var musikalisk “Copulation on a cosmic scale!” 😉 Goatess självbetitlade debut från 2014 är ett sådant där album som jag kan lyssna på flera gånger i rad och då fokusera på olika instrument, och trummorna sticker verkligen ut. Kenta gjorde ett fantastiskt jobb bakom trummorna även live och därför får han kvällens guldstjärna! ……………… Länkar till Goatess: Spotify, iTunes, BandcampFacebook

Goatess på Undergången - 24 april 2015

Goatess på Undergången – 24 april 2015 (Fler bilder på Facebook)

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Greenhorn – recension av ”Like Rows of Crooked Teeth”

Greenhorn – Like Rows of Crooked TeethIbland, (…faktiskt ganska ofta), känner jag för att bli totalt manglad av musiken. Jag vill ha något som är så tungt fuzzigt vibrerande att det känns som att plomberna i underkäken är på väg att släppa. Något som får mig att sakta ner stegen, knyta nävarna hårt och inte kunna låta bli att gunga med överkroppen. Just nu är det Brothers of the Sonic Cloth och Greenhorn som står för den här typen av kraftmangel. Jag presenterade Greenhorn i slutet av december (länk) och om de tog ett steg framåt mellan sin första och andra EP så är den här fullängdsdebuten ytterligare ett snäpp bättre. När jag recenserade Brothers of the Sonic Cloth skrev jag att deras platta var ”en uppvisning i variation inom ganska snäva ramar” (länk) och detsamma gäller ”Like Rows of Crooked Teeth”. De malande doom-riffen avlöses av sludge-röj och faktiskt en touch av Grunge.

Höjdpunkter? För mig är ”Like Rows of Crooked Teeth” en helhet där jag inte plockar ut en enskild låt och spelar den, men mittpartiet sticker ut. Från det att ”They Said It Was Treason So They Cut Her Fucking Head Off” med ett cymbalslag övergår i ”Kentucky Boone” (med på gästsång av Jon Davis från Conan) via den grymma ”Long Drop” och till inledningen av ”Witch’s Bridle”.

DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn…. Ännu en solklar fyra………..Länkar till Greenhorn: Spotify, iTunes, Google PlayFacebook

Greenhorn

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Gehennah – Metal Police v 2.0

Gehennah - Metal PoliceJag gav högsta betyg till Gehennah för EP’n Metal Police förra året och nu har de signat med Metal Blade Records och släppt en förlängd version av plattan. Metal Police v 2.0 innehåller förutom de fyra originallåtarna två nya låtar från samma inspelningstillfälle och sex stycken återinspelade klassiker.

De nya låtarna Carve Off Your Face (and Shove it Up Your Ass) och Black Jack Loser överstiger faktiskt mina förväntningar, för samtidigt som jag håller med om att det ursprungliga urvalet var riktigt om man hade en begränsning på fyra spår är det absolut inte några utfyllningsspår. Det är två riktigt bra låtar där i alla fall Black Jack Loser visar upp ett lite bredare sound. Mindre thrash/punk och mer Motorhead skulle man kunna säga…

De nyinspelade låtarna har fått en ljudmässig uppdatering och det är kul att låtarna Decibel Rebel, 666 Drunks & Rock n’ Roll, Bitch with a Bulletbelt, Hellstorm, Six-Pack Queen och Piss off, I’m Drinking får en bredare spridning. Nu är jag riktigt laddad inför den kommande fullängdaren som i huvudsak är färdig och inför att Gehennah återigen kommer till Stockholm och krossar live!

Länkar till Gehennah: FacebookSpotify, Merch, Metal Police v 2.0

Gehennah på Püssy a Go Go - 25 jan 2014

Gehennah på Püssy a Go Go – 25 jan 2014

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Iron Lamb – recension av ”Fool’s Gold”

Iron Lamb - Fool's GoldStockholmsbandet Iron Lamb har precis släppt Fool’s Gold, en platta där i stort sett varje låt ger upphov till en tanke som börjar med ”det här låter som…”. Den huvudsakliga influensen är inte speciellt svår att peka ut, Iron Lamb låter för det mesta som Motorhead. Om vi utgår från Motorhead och sedan i vissa låtar vrider upp punken till Iggy and The Stooges runt Raw Power och senare Turbonegro så har vi ringat in Iron Lambs sound rätt bra. Någonstans tänker jag även på The Hellacopters, Backyard Babies album Total 13 och Iron Maiden… Men det är ju mina referenser. Eftersom vi lyssnar på ganska grundläggande hård rock och punk så kan det säkert variera (även om jag tror att vi kan vara överens om Motorhead). Vi har alltså ringat in det huvudsakliga soundet rätt bra, men det finns ett undantag.

På låten Leave Me Be har Daniel Bragman lämnat över micken till Rob Coffinshaker, sångare i Psychobillybandet The Coffinshakers och dessutom gitarrist i Gehennah som jag hyllat här i bloggen vid flera tillfällen. Leave Me Be är en bra låt, men vansinnigt malplacerad på det här albumet. Jag lyssnar hellre på den tillsammans med de mörka balladerna på Rob Coffinshakers solo EP Dark Rollin’ Skies (Spotify). På den låter Rob som en reinkarnerad Johnny Cash rakt av, men i Leave Me Be har lämpligt nog en touch av Iggy Pop smugit sig in i rösten. Mitt tips är att även du lyssnar på Leave Me Be tillsammans med Dark Rollin’ Skies och sedan på resten av Fool’s Gold separat. Materialet gör sig bäst på det sättet.

Till sist kommer vi till den vanliga frågan när ett band släpper en platta med tydliga influenser: finns det någon anledning att lägga ner tid och pengar på det här eller bör man i stället plocka fram de gamla klassikerna? Tack och lov är inte alternativen lika antingen/eller som förr i tiden. Fool’s Gold finns lätt tillgänglig för alla att lyssna på innan man bestämmer sig, och den är definitivt värd ett par varv! Jag tycker att plattan är riktigt bra, men jag kan inte se att något band kommer i närheten av att spöa Motorhead på deras egen planhalva (även om ett par låtar på den här plattan trots allt spelar i samma liga). Personligen tycker jag därför att de punkigare låtarna på plattans andra hälft är mest intressanta.

GitarrDjävulshornDet blir en trea i betyg till Iron Lamb för Fool’s Gold och jag använder för första gången tre olika symboler för att markera att vi bjuds på en blandning av stilar.

Länkar till Iron Lamb: Spotify, iTunesFacebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

Venom – recension av ”From The Very Depths”

Venom - From The Very DepthsVenom är ett av de där banden som av nostalgiska skäl skapar lika mycket nervositet som förväntan hos mig när de går ut med att de ska släppa ett nytt album. Jag vill ju så gärna att det ska vara bra! Så trots att de teasers som släppts innan albumet har lovat gott så är lättnad den starkaste känslan efter den första genomlyssningen av From The Very Depths.
….Efter åtskilliga varv kan jag säga att From The Very Depths är riktigt jäkla bra! Det är rått, vasst, hårt, tungt och både Rock N’ Roll öset och punknerven som jag förväntar mig av Venom finns på plats. Den ”nya” sättningen har både tagit tillvara på Venoms grundstenar och satt sin egen prägel på albumet. ”Vi vill också utmana med låtar som ”Smoke” och ”Grinding Teeth”, säger Cronos i Sweden Rock Magazine. ”Saker som är lite annorlunda jämfört med Venoms standardformel och blir en kul överraskning utan att hamna alldeles för långt bort från vår nisch.

Det är lysande att Venom har släppt ett så bra album som det här 30 år efter sin storhetstid, men den här magistern är inte känd för att strössla oförtjänt höga betyg omkring sig och därför blir det en trea i betyg till Venom för deras album From The Very Depths. Plattan är lite för lång och några av låtarna sopar inte direkt banan med dagens alla band inom genren. Bandet Venom har däremot genom det här i mina ögon gått från att vara en historisk angelägenhet till att vara ett aktuellt band som jag verkligen vill se live!
DjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar till Venom: Spotify, iTunes, Google Play

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Epa, Barbus och Skye Rider – Sweet Leaf med nakenchock!

I fredags arrangerade Sweet Leaf ännu en schysst kväll på Copperfields. En kväll som slutade med en nakenchock!

Det första bandet Epa är lite svåra att sätta fingret på. Ska jag kalla det sjuttiotalsrock eller drar det mer åt väldigt tidig Heavy Metal? Är det rock, pop eller blues? (Oj då, där hade vi lite Grunge också…) Äh, strunt samma vad jag kallar det. Epa är bra i alla fall, och det blev ännu bättre live än på platta! Ett stabilt band med en sångare som tog sitt uppdrag som frontman på allvar och därmed lyfte musiken ett snäpp.

Länkar till Epa: Spotify, Facebook, hemsida

Epa på Copperfields - 23 januari 2015

Epa på Copperfields – 23 januari 2015

Barbus har vilat i några år, men återkommer nu med ett par medlemmar från Grande. Det här är lättare att sätta fingret på, om jag säger svängig machorock a´la Clutch med en touch av Turbonegro så har du nog ungefär rätt sound i huvudet. Faktum är att min favoritlåt den här kvällen var Barbus cover på Turbonegros Get It On.

Länkar till Barbus: Facebook, Bandcamp

Barbus på Copperfields - 23 januari 2015

Barbus på Copperfields – 23 januari 2015

Skye Rider var inte heller så svåra att förstå sig på (musikaliskt…). ”Straight in your face” MC Rock skulle jag vilja säga! Som du förstår så var det Skye Rider som ställde till med nakenchocken, vilket kanske är lite svårare att förstå sig på, men omtalade lär de ju bli! Den sista låten körde basisten i Adamsdräkt och jag vet i alla fall en (rödhårig) kvinna i publiken som uppskattade tilltaget. 😉

Länkar till Skye Rider: Facebook (info), Facebook (musik), MySpace

Skye Rider på Copperfields - 23 januari 2015

Skye Rider på Copperfields – 23 januari 2015

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Demon Eye – Leave the Light

Demon Eye - Leave the lightDemon Eye är ett band från Raleigh i delstaten North Carolina i USA som jag upptäckte först när jag kollade igenom andra bloggars årsbästalistor. Leave the Light släpptes i somras och bandet har tydligen redan kommit långt med uppföljaren som kommer att heta Tempora Infernalia, det gäller att smida medan järnet är varmt!

Gillar du old school Heavy Metal med en ockult touch så tycker jag absolut att du ska ge Demon Eye och Leave the Light en chans, om du inte redan gjort det. Referenserna till band från tidigt 80-tal är så många att det är onödigt att rabbla upp dem. Du får vassa riff, sköna gitarrslingor, sjyssta refränger och som grädde på moset en touch av koklocka.
.

Om jag jämför med Iron Void som också släppte en suverän åttiotalsdoftande Heavy Metal platta förra året så är det inget snack om vem som vinner kampen om skivomslag i alla fall! 😉  Jag gillar inte Demon Eyes omslag alls. Jag tycker inte att det återspeglar vad jag får höra, men deras videos är desto mer passande. Här är videon till Hecate och det finns en till på YouTube till låten Secret Sect.

Länkar till Demon Eye: Spotify, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Publicerat i Hårdrock, Metal. Etiketter: , , . 1 Comment »

Gehennah signar med Metal Blade Records och släpper nytt

Gehennah, bandet som nyss fick min utmärkelse för årets bästa gig i genren ”Hårdrock/Heavy Metal” och som jag gav högsta betyg till för EP’n Metal Police, har precis signat med Metal Blade Records och jobbar med en ny fullängdare. I februari kommer dessutom en förlängd version av Metal Police, härliga nyheter!
….Den ”nya” Metal Police kommer förutom de fyra originallåtarna att innehålla två låtar från samma inspelningstillfälle, Carve Off Your Face (and Shove it Up Your Ass) och Black Jack Loser, och dessutom sex stycken återinspelade klassiker: Decibel Rebel, 666 Drunks & Rock n’ Roll, Bitch with a Bulletbelt, Hellstorm, Six-Pack Queen och Piss off, I’m Drinking. Plattan finns att förbeställa här.

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Årslistan 2014 – Årets konsert: Hårdrock/Heavy Metal

Årets konsert

CandlemassLiksom förra året gör jag bara en årslista över årets höjdpunkter när det gäller live-spelningar eftersom det är det som ligger mig närmast hjärtat. Albumen som jag gett högst betyg finns i vänsterkant på bloggen och det är bara att klicka på bandnamnet för att läsa recensionen.
(Ett litet tillägg om albumen finns här.)

Det här är den första delen av årslistan, snart kommer du att kunna läsa om mina utmärkelser inom kategorierna ”Rock/Pop”, ”Extrem Metal”, ”Stoner/Fuzz Rock”, ”Punk” och ”Årets nykomlingar”.

De nominerade i kategorin ”Hårdrock/Heavy Metal”

Förra året tog Satyricon hem den här kategorin i hård konkurrens av Candlemass (länk), men i år hade de två banden befunnit sig i olika kategorier. (Eftersom jag har sett så många fler band i år (runt 100 st) har jag bestämt mig för att dela ut utmärkelser för ”årets konsert” inom fler kategorier än tidigare.) I år är följande band nominerade (länkar till de tidigare inläggen):

Heavy Tiger för sin spelning på finalen av Manifest on Tour, Black Label Society på Putte i Parken, Gehennah på Püssy a Go Go @The Liffey och Orange Goblin på Debaser Strand.

Mitt omdöme av konserterna som jag utnämner till ”Årets konsert” grundar sig inte det minsta på någon slags objektiv observation utan helt och hållet på underhållningsvärdet för mig personligen, och därför går utnämningen till Gehennah. Karlstadsbandet spelar Thrash Metal med svängiga melodier i 180 knyck och skapar en sådan partystämning att jag utbrast ”jösses, den där satt som en shot Tequila i goda vänners sällskap” när jag hade lyssnat på deras senaste EP, ett omdöme som kan gälla för giget på The Liffey också. Varmt, svettigt och riktigt j-la kul!

Här är titellåten från EP´n Metal Police (2014) som jag gav högsta betyg i slutet av mars. Lite taskigt ljud kanske, men eftersom det är en inspelning från den aktuella showen så tycker jag att det är motiverat.

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Herder is harder

I juni gav jag det holländska bandet Herder högsta betyg för deras album Gods. Här är en video med titelspåret, inspelat under årets turné med Doomriders och Beastmilk. Shit vad jag skulle vilja se dem live!

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Publicerat i Metal. Etiketter: , , . 3 Comments »

Orange Goblin – live på Debaser

Jag hade knappt tid att återhämta mig efter fredagens spelningar med The Graviators, Facebreaker och Entombed A.D. innan jag på lördagen stod framför scenen på Debaser Strand och väntade på Orange Goblin. (Ok, jag hann faktiskt med ett par öl och en halvt hysterisk berättelse om ett äventyr med en ”Clone a Willy” på Kellys tillsammans med en dödsmetallgitarrist som önskar förbli anonym också. 🙂 ) Debaser var ganska välfyllt från start och det märktes att många, liksom jag, ansåg att kvällen bestod mer av två huvudband än att Orange Goblin var förband till Saint Vitus. Och när kvällen var slut så tror jag att de flesta kunde hålla med om att Orange Goblin var kvällens största behållning.

Det kanske är en klyscha att säga att Orange Goblin gick ut hårt för att sedan öka, men så var det faktiskt. Britterna släppte inte en tum och varvade både gammalt och nytt för att göra alla till lags. Ben Ward är dessutom en fantastisk frontman som hade publiken i sina händer under hela showen. Riktigt jäkla bra!

Orange Goblin - Debaser Strand - 8 november 2014

Orange Goblin – Debaser Strand – 8 november 2014

Länkar till andra bloggar om: , , ,

En dunderhelg är i antågande!

På fredag har jag sedan länge biljett till att se Entombed A.D. på Kägelbanan och på lördag till Saint Vitus och Orange Goblin på Debaser. Som en trevlig bonus ser jag nu att The Graviators är förband till Entombed! Jag gav The Graviators platta Motherload fem skägg i min recension i våras, så det vill jag kalla en riktig höjdaröverraskning!

Nu laddar vi med Narrow Minded Bastards och här finns fler smakprov på min helg: Saint Vitus och Orange Goblin, Entombed A.D.

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Orange Goblin – Back from the Abyss

Orange Goblin – Back from the Abyss

Orange Goblin har äntligen släppt sitt album Back from the Abyss och ibland är det extra onödigt att slå knut på sig själv för att så exakt som möjligt genrebestämma ett sound (en fälla jag, liksom de flesta andra som skriver recensioner, ibland hamnar i). På Back from the Abyss serveras vi fläskig hårdrock helt enkelt!
….Framgångarna med det senaste albumet Eulogy For The Damned (2012) gjorde att grabbarna i Orange Goblin för första gången kunde ta klivet till heltidsmusiker, något som efter 18 års kämpande inte längre var ett självklart val: ”Vi tänkte såklart över beslutet både en och två gånger, om det verkligen var så förståndigt att göra bandet till ett heltidsjobb. För personer i vår ålder, med amorteringskrav och barnmagar att mätta, är det ett rejält åtagande”, säger Ben Ward i Close-Up Magazine.

Orange Goblin har självklart turnerat mycket de senaste två åren och jag tycker att det hörs på den nya plattan. Jag såg dem på Debaser Slussen under turnen till Eulogy For The Damned och de imponerande verkligen på mig (länk). Det känns som att låtarna på Back from the Abyss ännu tydligare är skrivna med tanke på att framföras live. Här finns gott om tillfällen att spela luftgitarr, banga skallar och lyfta näven i luften och skråla med! Av de nio ”riktiga” låtarna är det egentligen bara The Abyss jag inte kommer att sakna om de lämnar den utanför setlistan när jag ser dem på Debaser Strand den 8:e november tillsammans med legenderna Saint Vitus.

På den negativa sidan tycker jag att låtarna på Back from the Abyss generellt sett är stöpta i en lite väl liknande form och att riffen kunde ha mixats något högre så att de bet ännu mer. Betygsmässigt blir det en trea i dagsläget, men jag misstänker att låtarna kommer att lyftas ordentligt både under och efter konserten!
DjävulshornDjävulshornDjävulshorn

I ett tidigare inlägg lyssnade vi på den Motorhead-osande The Devil’s Whip och här kommer Sabbath Hex som är en mer ”typisk” representant för plattan, som gjord för ett gig med sin textrad: ”If you understand, raise your right hand, repeat after me, we are stone free”!

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,