Ockultist – live!

För två veckor sedan såg jag Ockultist igen, och fy Satan vad bra de är! Om du tänker se EyeHateGod på Kraken den 26:e april så kom i tid så att du inte missar Ockultist som kliver på först. (Länk till eventet på FB)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mantar – Live!

I våras skulle jag ha sett Mantar tillsammans med Grave, men den konserten blev inställd. I början av november fick jag chansen igen när de spelade tillsammans med Kadavar på Debaser, och lyckligtvis tog jag den. Ett grymt gig! Mörkt, tungt och brutalt, precis som jag vill ha det!

Länkar: Spotify, Facebook, mina tidigare inlägg om Mantar

(Klicka för större bilder)

 

Electric Wizard – Wizard Bloody Wizard

Det kan inte vara lätt att ha uppnått kultstatus och fortsätta släppa skivor! Jag tycker att de recensioner jag läst av Electric Wizards nya platta ”Wizard Bloody Wizard” har varit överdrivet kritiska. Nej, det är inte en ikonisk platta, och det är inte heller en av bandets bästa plattor… men det är en jäkligt bra platta!

I dare you att inte headbanga till ”Hear the Sirens Scream” och den avslutande ”Mourning Of The Magicians” är så magnifik att jag efter drygt 11 minuter trycker på repeat, om och om igen.

.

 

V, ”Pathogenesis” – omedelbar kärlek!

V är ett band från Dalarna som släppte sitt debutalbum i dagarna, även om medlemmarna knappast är några nybörjare! Ibland tar det ett tag för musik att fästa, och andra gånger går det fort. Det här var en omedelbar och total blixtförälskelse! Plattan påminner mig om två av mina favoritplattor, ”Dance of December Souls” med Katatonia (länk) och ”Life Crisis” med We Live In Trenches (länk). Jag kan knappt tro att det är sant att jag dessutom ska få se dem live nästa lördag, tillsammans med Firebreather och Kvalm, på en tillställning som kallas ”Full Moon/Doom Party” på Copperfields i Stockholm! (länk till eventet på FB)

Du kan lyssna på hela ”Pathogenesis” på Spotify och följa bandet på Facebook för aktuell info.

Ockultist – Recension av ”Present Day Neglect”

I höstas när Ockultist hade släppt sin andra demo och jag sett dem live för andra gången skrev jag att de hade tagit ett stort kliv framåt både live och på inspelning (länk). Med sin nya giv ”Present Day Neglect” har de tagit ytterligare ett steg, men det är nog lämpligare att beskriva det som ett steg nedåt än framåt…. för det här är riktigt mörkt! Det finns inte plats för någon form av positivism i Ockultists värld och titlarna är ganska talande: ”Piss”, ”Cross Fucked”, ”Less Than Nothing” och ”Smothered”.

Musiken är mörk och brutal, men för mig också hypnotiskt medryckande och faktiskt energigivande. Mullrande trummor, nedstämda riff, avgrundsvrål och som löken på laxen en välriktad gitarrslinga som riktigt borrar sig in i skallen, det är precis vad jag behöver för att klara av våren! När jag sitter här framför datorn med hörlurarna på och gång på gång höjer volymen samtidigt som jag gungar mer och mer maniskt med överkroppen för att till sist hytta med knytnäven i luften får jag oförstående blickar från min sambo som hör vilken typ av musik jag lyssnar på, och det här är definitivt inte musik för den breda massan. Ockultist är en del av en ganska smal genre, och tur är väl det, för då kan jag fortsätta att njuta av musiken live där den är som bäst, på små scener! 🙂

         Facebook, Bandcamp

Ockultist – oktober 2016

Längtar till nästa mangling!

Länkar till andra bloggar om: musik, Doom Metal, Sludge Metal, Ockultist

Ockultist – Live

För en dryg månad sedan såg jag Ockultist, Spelljammer och Conan här i Stockholm, och att säga att det var en grymt tung kväll känns som ett understatement! (Bilder på de övriga banden kommer så fort jag får tid att redigera…)

Även med mina mått är Ockultist ett ganska brutalt band (”imagine a boot stamping on a human face, forever”) och det är antagligen en del av er som lyssnat på deras första EP från 2014 utan att falla pladask, men jag råder er i så fall att göra ett nytt försök med deras andra demo-EP som släpptes under hösten. Ockultist har tagit ett stort kliv framåt ljudmässigt, både live och på inspelning.

Länkar: Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Doom Metal, Sludge Metal, Ockultist

Dopethrone – ”1312” och ”Host” + en svårslagen deal!

Dopethrone har släppt en ny trespårs EP och en split-singel. Deras senaste platta ”Hochelaga” fick högsta betyg av mig förra året (länk) och det finns ingen anledning att inte älska det här lika mycket. Då skrev jag bl a ”Hur du hanterar den raspigt väsande sången är antagligen en avgörande faktor i om du älskar det här eller inte”, och samma sak gäller fortfarande. Många band sjunger om skrämmande ämnen eller klär ut sig till monster utan att skrämma mig nämnvärt, men Dopethrone däremot… De låter skrämmande på riktigt! Jag får bilder i huvudet av en liten lömsk och desperat Gollum-aktig typ som smyger omkring i skuggorna med en rostig kniv i rockfickan…

Och nu ska du få ett tips som är riktigt bra (om jag får säga det själv): just nu kan du ladda ner alla Dopethrones plattor på Bandcamp till ”samvetspris”, betala vad du kan och vad du tycker att det är värt!

Länkar: Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Stoner rock, Doom Metal, Sludge Metal, skivrecension, skivrecensioner, Dopethrone

Black Tusk – Recension av ”Pillars of Ash”

Häromdagen skrev jag att instrumentell Stoner/Doom är perfekt musik för långa resor med kollektivtrafiken eftersom jag kan gå helt in i musiken och stänga ute den påträngande miljön (länk), men i bland behöver jag i stället en rejäl käftsmäll på morgonen för att vakna till, och just nu delar Black Tusk ut den effektivaste smockan!

Sludge, Punk, Hardcore, Metal eller en kombination? Vi kan kalla det vilket som, men egentligen räcker det med att säga att det är brutal jävla rock! Den där typen av rock som får en att knyta näven och se smått hotfull ut när man lyssnar.

”Pillars of Ash” är Black Tusks sista inspelning med basisten och medgrundaren Jonathan Athon som lämnade oss efter en motorcykelolycka 2014. På Instagram (länk) har bandet sedan dess lagt upp bilder på hur de sprider hans aska i olika floder, sjöar och till och med fontäner på olika platser i världen eftersom Athon älskade att resa. Med tanke på detta skulle man kunna tro att låtar som ”God’s on Vacation”, ”Walk Among the Sky” och ”Still Not Well” var bandets ”avskedslåtar”, men hela plattan spelades in innan olyckan och det är alltså Jonathan Athon vi hör på bas och bakgrundssång genom hela plattan.

Black Tusk har hittat en ersättare för Athon och lyckats gå vidare med live-spelningar och om soundet kommer att påverkas framöver är en öppen fråga, men jag önskar dem all lycka och hoppas att de behåller punk-nerven.

 Det blir fyra nävar till Black Tusk!

Länkar: Spotify, Bandcamp, iTunes, Google Play, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Punk, Heavy Metal, Sludge Metal, Hardcore, skivrecension, skivrecensioner, Black Tusk

Altareth och Spelljammer – live @Copperfields i morgon

Jag har varit medvetet återhållsam med betygen i mina recensioner i år. Det är bara tre plattor som fått högsta betyg, och en av dem är Spelljammers ”Ancient Of Days” (länk). Jag har tipsat om desto fler ”up-and-coming”-band som jag tycker är värda att hålla koll på, och ett av de mest spännande banden tycker jag är Altareth som släppte sin debut-EP ”Bury Your Mind in Moss” i somras (länk). Det är alltså med stor spänning jag ser fram emot morgondagens gig på Copperfields där Sweet Leaf har bokat in båda dessa band och dessutom kryddar på med nybildade Kinglord som bara släppt en demolåt ännu (SoundCloud).

Bildlänk till eventet

.

Länkar till andra bloggar om: musik, Doom Metal, Spelljammer, Altareth, Kinglord

Spelljammer streamar ny låt: ”Borlung”

Spelljammer är definitivt ett av Stockholms tyngsta band och de ligger högt upp på min lista över personliga favoriter. Efter två suveräna EP’s, ”Inches From the Sun” (2010) och ”Vol. II” (2012), är det dags för albumsläpp på RidingEasy Records om ett par veckor. Jag såg dem live på klubb Undergången i slutet av maj (länk) och på Sweet Leaf @Copperfields i slutet av juli (länk) och har därför hört en stor del av det nya materialet, och jag tror att jag kan lova ytterligare en höjdare. Låten ”Borlung” som du kan lyssna på här nedanför gör mig dessutom ännu säkrare på den saken! Det här kommer att bli höstens platta för gråa mornar!

Länkar till Spelljammer: Bandcamp (fullt utbud), Spotify (bara ”Vol. II”), Facebook

Spelljammer på Klubb Undergången – 27 maj 2015

Länkar till andra bloggar om: musik, Stoner rock, Doom Metal, Sludge Metal, Fuzz rock, Spelljammer

Veckans demo: Sungrinder

Sungrinder från Orange County i Kalifornien spelar instrumentell Stoner/Sludge och släppte sin ”Demo ’15” på Bandcamp under våren. Håll till godo! 🙂

Länkar: Bandcamp, SoundCloud, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Stoner Rock, Sludge Metal, Sungrinder

Bättre sent än aldrig: Snailking – ”Storm”

Det är ganska stor omsättning på musikbiblioteket i min telefon eftersom jag använder restiden till och från jobbet (ca 100 min/dag) i huvudsak till att lyssna in mig på ny musik. Vissa plattor finns dock där under lång tid för de tillfällen då jag behöver dem, och sedan i höstas har Snailkings senaste platta ”Storm” varit en ständig följeslagare. ”Storm” släpptes i september 2014 och jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den sedan dess, men det är tur att det handlar om digitala spår som inte slits ut! Trots det skrev jag aldrig någon recension när plattan var färsk, men här kan det inte bli tal om något annat än högsta betyg. Visst kunde sången varit lite mer kraftfull på sina ställen, men jag lyssnar knappast på doom och sludge för skönsångens skull! 🙂
 Fem skägg!

Antagligen har spelningsfrekvensen av ”Storm” ökat sedan jag såg Snailking live på klubb Undergången, ett gig som gick rakt in i min själ, och möjligen har upplevelsen också höjt mitt betyg ett snäpp. Men vad sjutton, att sätta betyg på musik är en emotionell och subjektiv verksamhet och att se ett band live höjer för det mesta upplevelsen av musiken även på platta. Varje gång jag sätter igång ”Storm” påminns jag om hur suveränt Snailking balanserade det krossande tunga och det finkänsligt spröda. Det plockande gitarrspelet och cymbalen i kontrast till tordönsmullret är helt fantastiskt både på platta och live!

Länkar till Snailking: Bandcamp, Facebook, CDON

Snailking @Undergången – 29 november 2014

Länkar till andra bloggar om: musik, sludge metal, doom metal, heavy metal, skivrecension, skivrecensioner, Snailking

Spelljammer och Kungens Män på klubb Undergången

I går såg jag Kungens Män och Spelljammer på klubb Undergången, och sällan har ett band varit så svårt att greppa som Kungens Män! De spelar improviserad psykedelisk rock och EP-titeln ”Kungens Män spelar i evighet. Amen.” är väldigt talande… Jag måste faktiskt lägga in samma citat från min lokala gratistidning som jag gjorde i oktober när jag läste om Kungens Män för första gången: (Länk till tidigare inlägg)

– Oftast bestämmer vi vilken tonart vi ska köra eller att vi ska spela något snabbare eller så. Men inget mer än så egentligen, säger Mikael Tuominen.

De gör inte heller någon skillnad mellan att spela live och att repa, ingenting är mer planerat bara för att de har en publik framför sig.

– Vi kanske har lite finare skjortor på oss, men annars är det precis som att vi repar på en annan plats och att folk står och kollar på, säger Magnus Öhrn.

I går hade de Patrik Wirén (Ex Misery Loves Co.) på gästsång och framträdandet fick en touch av punkrock. Ett jäkligt bra gig där det är häftigt att låtarna jag hörde aldrig har framförts förut och aldrig kommer att framföras igen, samtidigt som jag gärna hade haft dem här hemma att lyssna på… Under 2014 släppte Kungens Män å andra sidan ett digitalt album i månaden och därför finns det en hel del annat att lyssna på, för dig som har tid! 🙂

Länkar till Kungens Män: Spotify, Bandcamp, Facebook, hemsida

Kungens Män på Klubb Undergången – 27 maj 2015 – Fler bilder på Facebook

Spelljammer från Stockholm har släppt två stycken suveräna EP’s med tung psykedelisk Stoner/Doom: ”Inches From the Sun” (2010) och ”Vol. II” (2012). Ett nytt album släpps senare i år av bolagsfavoriterna RidingEasy Records som också nyligen har återpressat ”Vol. II”. I går fick vi uteslutande höra nytt material, vilket kändes härligt exklusivt (ett scoop för Undergången!) och jag tror att jag kan lova att Spelljammers nya album kommer att bli riktigt jäkla tungt och bra, vilken kväll!

Länkar till Spelljammer: Bandcamp (fullt utbud), Spotify (bara ”Vol. II”), Facebook

Spelljammer på Klubb Undergången – 27 maj 2015 – Fler bilder på Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, rymdrock, space rock, psykedelisk rock, stoner rock, doom metal, Kungens Män, Spelljammer

Serpent Omega och Bongzilla – Live @Nalen klubb

Den 5 maj fixade Red Heifer Productions en grym kväll på Nalen klubb. (Jag ligger som sagt lite efter med publiceringen i bloggen.) Jag börjar med de två negativa punkterna: 1) Det var en tisdag 2) Bongzilla sprängde förstärkarna så att det blev helt dött ett tag i mitten av deras spelning. Annars var det en fantastisk kväll!

Serpent Omega representerade Sverige och huvudstaden och sparkade igång hårt med sin brutala doom/sludge. Jag har lyssnat en hel del på deras självbetitlade debutalbum från 2013 (en riktig höjdare!) och ser verkligen fram emot uppföljaren som är på gång. Jag tyckte att två av medlemmarna såg väldigt bekanta ut och efter lite funderande kom jag på att det beror på att jag såg Skullbong på The Liffeys i somras. (Fler bilder på Facebook)

Länkar till Serpent Omega: Spotify, Bandcamp, Facebook, hemsida

Serpent Omega på Nalen klubb – 5 maj 2015

Bongzilla… Ja, vad ska man säga?! Riffmästare och legender! Jag trodde att det skulle bli obehagligt fullt den här kvällen men av någon anledning valde många att stanna hemma, även om det var hygglig uppslutning. Riktigt coolt att få se bandet i en så här intim lokal, tackar Red Heifer! (Fler bilder på Facebook)

Länkar till Bongzilla: Spotify, Bandcamp, Facebook

Bongzilla på Nalen klubb – 5 maj 2015

Länkar till andra bloggar om: musik, Heavy Metal, Stoner rock, Sludge Metal, Serpent Omega, Bongzilla

Recension: Blackout – s/t

”What is all this about Blackout?
Who are these half naked Brooklynites on this cover?”

Ovanstående finns att läsa på RidingEasy Records hemsida, och man fortsätter med:

”The bottom line is that the sludge levels are at iron chef levels and we want you to get involved.”

Faktum är att RidingEasy har jobbat sig till ett sådant förtroende hos mig att jag är beredd att ta dem på orden och köpa deras släpp olyssnade, men det är ju å andra sidan sällan nödvändigt nuförtiden.

När jag lyssnat på Blackouts första album ”We Are Here” från 2013 skrev jag: Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. I ena stunden svänger det skönt och allt flyter på och i nästa så låter det som på den gamla ”goda” tiden när vinylspelaren började svaja och tonerna är mest skeva.”

Samma egenhet finns på den nya plattan, men jag tycker att det skeva kaoset har blivit… mindre skevt. Blackout har lyckats tonsätta kaoset bättre helt enkelt, även om det fortfarande är en ganska krävande platta som behöver några varv för att sätta sig. Jag älskar till exempel den böljande ”Nightmare” där man mellan 2.35 och 3.30 blir lämnad hängande i ett vakuum för att sedan få släppa loss ordentligt. Det organiska basljudet är också ett kliv framåt från ”We Are Here” och jag vet inte om man låtit sig inspireras av bolagskamraterna Salem’s Pot på den här plattan, men sången har en liknande förvrängd ton i de psykedeliska partierna.

Med 7 låtar på 37 minuter har Blackout gått från att vara halvbra till lysande och det blir fyra skägg för deras självbetitlade album.

Medlemmarna verkar dessutom ha lite humor och självdistans, vilket antagligen inte är en nackdel inom en genre som innehåller många fantastiska band och musiker men ganska få som sticker ut personligen.

Länkar till Blackout: Spotify, Bandcamp, iTunes, Google Play, Facebook, SoundCloud

Länkar till andra bloggar om: musik, Heavy Metal, Stoner rock, Sludge Metal, skivrecension, skivrecensioner, Blackout

Monolord – recension av ”Vaenir”

När jag recenserade Monolords debutalbum ”Empress Rising” förra året så kände jag mig snål för att den ”bara” fick en trea i betyg (länk), men när två av fem låtar känns överflödiga kan det inte bli mer än så. Sedan dess har ”Audhumbla” och ”Watchers of The Waste” jobbat sig in i mitt sinne och jag har höjt deras värde, så med facit i handen var jag verkligen lite snål!

På sitt nya album ”Vaenir” behåller Monolord i grunden samma suveräna sound som på ”Empress Rising”; sången ligger kanske lite längre fram i mixen och ett något ”ljusare” och mer psykedeliskt rymdsound kan anas, men i stort sett bygger man vidare på det vinnande konceptet. Helt rätt tycker jag och eftersom Monolord radar upp fler omedelbart bra låtar på ”Vaenir” så kan jag med glädje dela ut ett högre betyg! Höjdpunkterna på plattan är ”Cursing The One”, ”We Will Burn” och ”Died A Million Times”, men ingen av de sex låtarna känns överflödig.

Blir det full pott då? Nej, med risk att jag får äta upp det här senare så håller jag inne det högsta betyget. Jag är svag för kombinationen av mäktiga riff, tunga trummor och den där lilla sköra pricken över i. Jag älskar alltså den första delen av ”We Will Burn” där cymbalen sitter så klockrent i den fina melodin, och därför blir jag också extra besviken på slutet av låten som bara maler på. Och på tal om att mala på så är mittpartiet av låten ”Vaenir” väl utdraget även för mig som älskar när man tar tid på sig, men annars har Monolord som sagt lyckats höja sig ett snäpp sedan debuten. Det här är absolut mästarklass och jag blir riktigt upprörd när jag tänker på att jag inte har sett Monolord live och inte heller verkar få chansen inom överskådlig tid!

Det blir fyra skägg till Monolord för  ”Vaenir”, och jag ser redan fram emot nästa album. Jag förutspår nämligen att det är då fempoängaren kommer!

Länkar till Monolord: Spotify, Bandcamp,  iTunes, Google Play, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, Doom Metal, Sludge Metal, skivrecension, skivrecensioner, Monolord

Dopethrone – recension av ”Hochelaga”

Nu när solen äntligen är tillbaka, träden börjar grönska och fåglarna kvittrar glatt så kan det kanske kännas tokigt att grotta ner sig i riktigt nedsvärtad Stoner/Doom/Sludge, men jag tycker att det är ett perfekt läge. Ett av vårens mest efterlängtade släpp, Dopethrones ”Hochelaga”, är nämligen ute.
….Hur du hanterar den raspigt väsande sången är antagligen en avgörande faktor i om du älskar det här eller inte. För min del är den pricken över i till den här typen av musik. Den särskiljer Dopethrone, och ett par andra band, från majoriteten av Stoner-gängen och tillsammans med vissa andra egenskaper gör det musiken mycket mörkare och brutalare än vad som är vanligt. Själva beskriver man det så här: ”The riffs are thick, punishing, suffocating and destructive. The Demonic vocals are harsh, visceral and animal-like. And the mood is heavy and oppresive.”

Som för att befästa det här mörkret så inleder Dopethrone ”Hochelaga” med den riktigt skitiga ”Sludgekicker”. I samplingen i början får vi höra “in the jungleland of narcotics, it’s fight, claw, kill and every man for himself”, och som jag ser det så är ”Sludgekicker” så långt ifrån drogromantik man kan komma. Den målar tvärt om upp en bild av djupaste misär. Av ett kalt rum med en fläckig madrass, blodfläckar och skitiga nålar. I ”Chameleon Witch” lyfts stämningen något när Dopethrone försiktigt lägger en gitarrmelodi ovanpå de skitiga riffen och när ”Vagabong” inleds med ett svängigt Stoner-parti känns det i jämförelse som att man bjuder upp till yster dans! Den följande ”Scum Fuck Blues” är förstås en mörk låt, men med en nästan lekfull gitarrmelodi och en mässande knytnävsrefräng till det headbangarvänliga riffet är det en riktig hit i den här genren (även om både text och sound antagligen gör att radiotiden blir något begränsad…) ”Dry hitter” är ännu en hit i samma liga som kryddas med strupsång, ett ondskefullt skratt och en kaxig sampling i mitten. Den näst sista låten ”Bullets” inleds med krigslarm och Dopethrone börjar därefter sänka ner oss i mörkret igen, så att när den doomiga ”Riff Dealer” klingat ut blir det inte en alltför stor chock att börja om med ”Sludgekicker” igen. Det är i alla fall vad jag gör, om och om igen!

Med tanke på att Dopethrone har döpt sig efter ett album av Electric Wizard så är man förstås varken först eller ensamma om sitt grymma sound. ”Hochelaga” är bandets fjärde album och jämfört med tidigare alster så är produktionen bättre, men annars känner man igen sig i samlingen (tack och lov!). Det här är alltså inte direkt nyskapande, men däremot helt fantastiskt i sin genre. Årets första fempoängare är här! (Varning för starka bilder i videon!)

……..…………………….Länkar till Dopethrone: Bandcamp, Facebook

Trion i Dopethrone kommer från förorten Hochelaga, ”Montreal’s trashiest Ghetto”

Länkar till andra bloggar om: musik, Stoner rock, Doom Metal, Sludge Metal, skivrecension, skivrecensioner, Dopethrone

Greenhorn – recension av ”Like Rows of Crooked Teeth”

Ibland, (…faktiskt ganska ofta), känner jag för att bli totalt manglad av musiken. Jag vill ha något som är så tungt fuzzigt vibrerande att det känns som att plomberna i underkäken är på väg att släppa. Något som får mig att sakta ner stegen, knyta nävarna hårt och inte kunna låta bli att gunga med överkroppen. Just nu är det Brothers of the Sonic Cloth och Greenhorn som står för den här typen av kraftmangel. Jag presenterade Greenhorn i slutet av december (länk) och om de tog ett steg framåt mellan sin första och andra EP så är den här fullängdsdebuten ytterligare ett snäpp bättre. När jag recenserade Brothers of the Sonic Cloth skrev jag att deras platta var ”en uppvisning i variation inom ganska snäva ramar” (länk) och detsamma gäller ”Like Rows of Crooked Teeth”. De malande doom-riffen avlöses av sludge-röj och faktiskt en touch av Grunge.

Höjdpunkter? För mig är ”Like Rows of Crooked Teeth” en helhet där jag inte plockar ut en enskild låt och spelar den, men mittpartiet sticker ut. Från det att ”They Said It Was Treason So They Cut Her Fucking Head Off” med ett cymbalslag övergår i ”Kentucky Boone” (med på gästsång av Jon Davis från Conan) via den grymma ”Long Drop” och till inledningen av ”Witch’s Bridle”.

…. Ännu en solklar fyra………..Länkar till Greenhorn: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Heavy Metal, Doom Metal, Sludge Metal, skivrecension, skivrecensioner, Greenhorn

Recension: Brothers of the Sonic Cloth – s/t

Ska jag kalla det ”doom”-, ”sludge”- eller kanske ”post”-metal? Äh, det spelar förstås ingen roll. Tad Doyle från Grunge-pionjärerna TAD bjuder med sitt nya band Brothers of the Sonic Cloth på ett veritabelt vulkanutbrott av ljud. Vi får nästan ofattbart tunga malande partier, melodiöst stämningsfulla gitarrslingor, heavy metal riff, groove och dånande trummor. Sången spänner från mörkaste avgrundsvrål och mässande till mer ”vanlig” sång och det hela är helt enkelt en uppvisning i variation inom ganska snäva ramar… (if that makes sence.)

Den första gången jag lyssnade på ”Brothers of the Sonic Cloth” tyckte jag att den var helt OK, men det var på bussen på väg till jobbet med halv volym. Plattan är kompakt producerad, så här behövs sjyssta högtalare eller hörlurar och förstås hög volym för bästa upplevelse.

Nu tycker jag att Brothers… är lysande, och den växer fortfarande med varje genomlyssning. Jag funderar på om det här är årets första fempoängare, men jag känner mig lite lurad på avslutningen. Jag hade gärna sett att ”The Immutable Path” hade varit ett maffigt intro till en riktig rökare och i stället får jag ett snöpligt piano outro… Resultatet blir att jag hoppar över de två sista låtarna och kör de första fem på repeat i stället.

….Nej, femman är inte här ännu, men en klart lysande fyra är det i alla fall! ”You neeeedz it!” 🙂

Länkar till Brothers of the Sonic Cloth: Spotify, iTunes, Google Play, WiMP, CDON, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om:
musik, hårdrock, Doom Metal, Sludge Metal, skivrecension, skivrecensioner, Brothers of the Sonic Cloth

Ocean Chief och The Wounded Kings – Live @Nalen Klubb

Den första hållpunkten på vårens ”Doom over David Bagares gata” är nådd i och med att Ocean Chief och The Wounded Kings spelade i fredags, och det var en lyckad öppning av Püssy a Go Go! Den enda konstruktiva kritiken jag kan komma med är att man borde ta efter Undergångens grej med att presentera banden när de kliver på.

Jag såg Ocean Chief i början av december (länk), men då var jag så förtrollad av Snailking att jag inte uppskattade dem fullt ut. Jag är därför glad över att jag fick en ny chans, för de är riktigt bra. Tungt och skitigt. Tråkigt bara att de hinner med så få låtar under en spelning, jag skulle lätt kunna se ett två timmars gig för att riktigt komma in i stämning!

Länkar till Ocean Chief: Spotify, Bandcamp, Facebook

Ocean Chief på Nalen Klubb – 20 mars 2015

Utan Sharie Nayland som slutade i bandet förra våren så låter The Wounded Kings förstås mer som på sina två första plattor, The Shadow Over Atlantis (2010) och Embrace of the Narrow House (2008), än på de två senaste. Trots att jag gärna hade sett bandet med Sharie så är det bara ett smärre bakslag. George Birch har en härligt atmosfärisk röst med en styrka som står upp mot bandets maffiga sound (bandet hade tre gitarrister på scenen, men en fastnade inte på bild). Grymt!

Länkar till The Wounded Kings: Spotify, Bandcamp, Facebook

The Wounded Kings på Nalen Klubb – 20 mars 2015

Länkar till andra bloggar om: musik, sludge metal, doom metal, heavy metal, fuzz rock, The Wounded Kings, Ocean Chief

Saturnalia Temple – recension av ”To the Other”

Det är inte jättelätt att hitta information om Saturnalia Temple, på Facebook skriver man bara att man spelar Black Magic Metal, men jag har i alla fall luskat fram att bandet grundades av Tommie Eriksson runt 2006 och att man släppt ett antal EP’s och splittar samt fullängdaren Aion of Drakon som jag lyssnade en hel del på förra året. Tommie Eriksson är inte bara grundare utan också stommen i Saturnalia Temple, han sköter faktiskt numera såväl sång som gitarr och huvudparten av trummandet. Basisten Peter Karlsson är den enda andra fasta medlemmen sedan trummisen Jens Gustafsson avled någon gång efter släppet av Aion of Drakon. Tommie har tidigare varit med i bland annat Nocturnal Rites och Therion, och han återfinns också i The Tower som jag såg live två gånger förra året (länk) och vars debutplatta Hic Abundant Leones jag gav en fyra i betyg (recension).

The Tower spelar ockult retro-rock med gott om svängiga melodier, men på den här plattan stryker Saturnalia Temple bara den som har gått ner sig ganska djupt i sludge/doom träsket medhårs. Eftersom jag tillhör den skaran så älskar jag Saturnalia Temples lågt stämda och minimalistiska drönande. Någonstans såg jag att Tommie hänvisade till låtarna som ”ritualistic meditation pieces”, och de passar nog allra bäst i en mörk lokal med några levande ljus och doft av lavendel. Behöver jag säga på högsta volym? 😉

Jag tycker att det här är ett bra tillfälle att införa en ny symbol för betyg i genren ”Ockult rock” och därmed blir det fyra pentagram till Saturnalia Temple för To the Other.

Länkar till Saturnalia Temple: Spotify, iTunes, Facebook, hemsida

Videon till To the Other är inspelad i närheten av den egna studion Sitra Ahra utanför Uppsala där både inspelning av plattor och andra ritualer genomförs. Tommie Eriksson har förresten också skrivit boken Mörk magi som tyvärr verkar vara slutsåld.

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Doom Metal, Sludge Metal, skivrecension, skivrecensioner, Saturnalia Temple

Trysth – Soulchambers

Trysth består av tre grabbar från Sofia i Bulgarien. Assen Santev and Georgi Yoshovski grundade bandet som ett Black Metal projekt redan 2007, men när Yavor Dimov blev medlem i bandet 2011 så utvecklades de och spelar numera atmosfärisk Sludge/Doom Metal. Debutalbumet Soulchambers gavs ut i början av november och jag tror att det här albumet kommer att följa mig ganska flitigt under resten av vintern också. Trysth försätter mig i samma stämning som Snailking lyckades med under sin spelning på Undergången för några veckor sedan. Det stämningsfulla och finkänsliga får ordentligt med utrymme och när man sedan fläskar på så gör kontrasten att det blir så mycket mer effektfullt än om man kört fullt ställ hela tiden. ”Skriksången” hade gärna fått vara lite mörkare men det händer en del spännande på sångfronten också, lyssna till exempel på strupsången ca 5 minuter in i Ordeal Vision nedan.

Soulchambers finns till ”name your price” på Bandcamp och du hittar förstås Trysth på Facebook.

Länkar till andra bloggar om: musik, Sludge metal, Doom metal, Trysth

Ockultist, Grass-Eating Man och Phant på Copperfields

I lördags arrangerade Sweet Leaf årets första grymma spelning på Copperfields i Stockholm.

Först ut var Doom/Sludge trion Ockultist från Stockholm. Jämfört med de andra två banden den här kvällen stod Ockultist för det minimalistiska och primitiva. Stränginstrumenten var så nedstämda att det var svårt att höra vilket som var en bas och vilket som var en gitarr och jag tror faktiskt att de bara hade en pedal var inkopplad! Hur sången låter tror jag att du kan lista ut med hjälp av bilderna… 🙂 När jag lyssnade på Ockultist på SoundCloud innan giget så tog det ett tag att vänja sig vid sången, men när öronen väl ställt in sig så kompletterar den doomriffen riktigt bra.

Ockultist – Sweet Leaf 3 jan 2015

Grass-Eating Man, som också hade hemmaplan, hävdar på Facebook att man är ”The worlds only brutal rock band”, men om du till exempel gillar Bombus och tidiga Mastodon så kommer du nog inte att känna dig helt vilsen i de gräs-ätande männens sällskap. Här blev det trängre på scenen med två gitarrer, stundtals tre sångare och bra många fler pedaler på golvet att hålla reda på! Grass-Eating Man har tydligen funnits ett tag men verkar inte vara så aktiva, vilket är synd. EP´n från 2009 som finns på MySpace är riktigt bra och jag hoppas på en uppföljare!

Grass-Eating Man – Sweet Leaf 3 jan 2015

Sist upp på scenen var Phant från Falun. De spelar ”psychedelic doom/sludge/post- metal” och deras två EP´s, The Octophant Pt. I och Pt. II, som finns på Bandcamp har jag spelat flitigt de senaste veckorna. När jag hade lyssnat på dem för första gången skrev jag på FB: ”Körde precis Phant på högsta volym i hörlurarna och jag tror minsann att jag kommer att behöva byta ut ett par plomber i underkäken!”, och det är ett bra betyg! 🙂 Jag var inte alls fokuserad på att fota när Phant spelade, men jag tror att det framgår att pedalarbetet nådde sin högsta nivå! Definitivt ett band att hålla koll på, vad är det med Dalarna egentligen!?
Uppdatering: Phant har släppt några låtar som är inspelade live under det här giget, kul! (Bandcamp)

Phant – Sweet Leaf 3 jan 2015 (vänstra bilden lånad från Facebook)

Länkar till andra bloggar om: musik, sludge metal, doom metal, Ockultist, Grass-Eating Man, Phant

Greenhorn släpper en riktigt tung EP och en ännu tyngre teaser

Greenhorn – Doomhawk

Greenhorn från Bournemouth i Storbritannien släppte sin debut EP The Plague Doctor’s Mask under 2013 och Terrorizer Magazine skrev:
……………….”Greenhorn may well be the future of British Doom”
Vad gör bandet då? Håller de kvar vid sitt sound som tveklöst är grundat i riktigt tung doom men också har ett inslag av nästan industriell rock med blandad rensång och primalvrål? Nej, på nästa EP, Doomhawk som släpptes i mitten av december, stämmer man ner instrumenten ytterligare, tar bort det industriella och nästan all rensång. Ett modigt steg, men ett som passar mig utmärkt. Greenhorn behåller sitt groove, men närmar sig i övrigt Conan både i sound och framtoning.
….Greenhorn spelar enligt sin Facebook-sida ”New Wave Of Dorset Doom”, vilket jag skulle kalla ”Doom/Sludge Metal”, och Conan kallar sin musik för ”Caveman Battle Doom”… Förvirrande?
Äh, vem bryr sig egentligen om genrer?! 🙂

Conan – Artwork for Monnos

Titlarna på Doomhawk är däremot lite förvirrande. ”Enemies” och ”Kingdom By The Sea” är två titlar som man kan förvänta sig av ett sådant här band (”Enemies” har dessutom den mastodonttuffa titeln ”As I Stand Laughing Over the Crushed Remains of My Defeated Enemies” på YouTube), men ”Horse Cock” och ”Driven Like a Cunt”? Ja, ja, oavsett titelnamn så är det fyra riktiga krossarlåtar som ger ett svårt sug efter mer!

Vad blir då nästa steg för Greenhorn? Jo, under 2015 kommer de att släppa ett album och det första smakprovet innehåller en gästvokalist. Gissa vem? Japp, Jon Davis från Conan.
Det här kommer att bli så jäkla tungt och bra, välkommen 2015!

Länkar till Greenhorn: SoundCloud, Bandcamp, Facebook

Jon Davis

Länkar till andra bloggar om: musik, Heavy Metal, Doom Metal, Sludge Metal, Greenhorn, Conan

Live: Snailking och Ocean Chief på Undergången

Efter en intensiv fredag blev det så lördag. När jag skrev om den här kvällen på klubb Undergången för ett par veckor sedan skrev jag att jag förutspådde ett rekord i tyngd, att jag antagligen skulle behöva söndagen i soffan för kontemplation och att skelettet skulle vibrera minst till på måndag när jag släpade mig till jobbet (länk), och det var helt rätt gissat! 🙂

Men det blev mer än så, och jag kämpar med mitt ordval här för att inte framstå som alltför pretentiös, men det var vackert. Framför allt Snailking imponerande och förde mer till bordet än jag hade räknat med. Musiken rörde sig hela tiden mellan långsamt och finkänsligt och en krossande tyngd. I ena stunden stod vi i publiken framför scenen med slutna ögon för att ta in varje liten nyans och böljade som sjögräs och i nästa stund var det knutna nävar och ett kontrollerat headbangande som tog över. Punkpubliken som jag tillbringade kvällen innan med skulle antagligen säga att det här är en tråkig publik, men som jag sa till flera stycken under kvällen; ”det här är antagligen inte publikrekord för något av banden, men de har nått en publik som är till 100% engagerade i musiken som framförs”. Det måste vara värt en hel del för banden. Jag har till exempel precis laddat ner Snailkings alla album från Bandcamp… och betalat för det.

Snailking visade sig vara mästare på att ta sig tid och på att bygga upp en förväntansfull stämning för att sedan låta tyngden krossa. Ska jag komma med någon form av konstruktiv kritik så är det att sångaren gott kan använda sin mörka growl i större utsträckning framöver, den var grym! Jag är inte musiker så jag vet faktiskt inte om det var trummisens skicklighet och hur han använde cymbalerna som gjorde det, eller bara den goda smaken i att använda dem i den utsträckning han gjorde, men cymbalspelet fastnade verkligen hos mig. I all sin ödmjukhet en av årets mest minnesvärda gig, let’s do it again!
Länkar till Snailking: Spotify, Bandcamp, Facebook

Snailking @Undergången – 29 november 2014

Grabbarna i Ocean Chief får ursäkta, men jag hade svårt att släppa Snailkings gig och trots att Ocean Chief bjöd på ett jäkla tryck så fann jag att jag saknade dynamiken och finkänsligheten. (Antagligen var jag extra mottaglig för den dimensionen i mitt smått bakfulla tillstånd 🙂 ) Nästa gång jag ser dem (för det var en bra spelning och jag hoppas på fler chanser) är det kanske just tyngden jag är ute efter! Även i Ocean Chief imponerade trummisen, för hur man kan hålla reda på trumspelet samtidigt som man sjunger övergår mitt förstånd.  ………… Länkar till Ocean Chief: Spotify, Bandcamp, Facebook

Ocean Chief @Undergången – 29 november 2014

Länkar till andra bloggar om:
musik, sludge metal, doom metal, heavy metal, fuzz rock, Undergången, Snailking, Ocean Chief