Mantar – Live!

I våras skulle jag ha sett Mantar tillsammans med Grave, men den konserten blev inställd. I början av november fick jag chansen igen när de spelade tillsammans med Kadavar på Debaser, och lyckligtvis tog jag den. Ett grymt gig! Mörkt, tungt och brutalt, precis som jag vill ha det!

Länkar: Spotify, Facebook, mina tidigare inlägg om Mantar

(Klicka för större bilder)


 

Annonser

Mantar – Recension av ”Ode To The Flame”

Förra året skrev jag om Mantar ett par gånger (länk). Om du missade det, och dem, är det en duo från Hamburg som låter bra mycket större än ordet ”duo” ger sken av.

Mantar-Ode-To-the-Flame-e1454601632210

Det här med att vara en duo är tydligen inte ett i huvudsak konstnärligt val:

We didn’t plan to be in a two-piece band when we started. It was more like, ‘Oh, another band, c’mon, don’t give me this.’ And no one wanted to join— all our friends who would have been able to play the bass, they just weren’t into it. But we figured out pretty fast that it works pretty well with the two of us.” (Noisey)

När de släppte sitt debutalbum ”Death By Burning” låg Mantar på Svart Records och kallade sin musik ”Black Metal Doom Punk”, något som definitivt låter underground, och att gå från debut på det (i sammanhanget) lilla Svart Records till uppföljare på Nuclear Blast är förstås en enorm framgång, men ur min undergroundsynvinkel också ett riskmoment. Jag tycker nog att man kan höra att kostymen är större på ”Ode To The Flame” jämfört med debuten, det är lite yvigare gester och något mer producerat, men samtidigt känns det verkligen som att det är precis dit bandet vill och den minimalistiska och punkiga ådran är fortfarande tydlig. ”Black Metal Doom Punk” fungerar fortfarande bra som beskrivning. Hanno och Erinc verkar ha en stark vilja att behålla kontrollen över sitt uttryck, läs bara vilka krav de ställde på Nuclear Blast i den här intervjun på Noisey; kaxigt!

Death By Burning” tog mig med storm och förväntningarna på ”Ode To The Flame” har varit höga, vilket ofta är ett problem, men jag tycker faktiskt att Mantar levererar med råge. 10 låtar på 44 minuter, och inte ett svagt ögonblick. Min enda konstruktiva kritik är att man kanske varit lite väl ivriga med att spela in en mer fokuserad platta eftersom ett par låtar klipps av snopet tidigt (”Carnal Rising” och ”Born Reversed”). Plattan är både rå och svängigt, vi får till och med ett par refränger att sjunga med i, och det är som det ska vara, för till syvende och sist är det bara rock’n’roll!

Jag vet inte om det är någon mening med att plocka ut toppar på en så jämn platta, men ”Era Borealis”, ”The Hint” och ”Born Reversed” utgör i så fall min topp tre…just nu!

Betygsmässigt hamnar vi på en stark fyra… Mantar snuddar vid högsta betyg här!
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

I tell you what, you don’t have to like Mantar, but we could pull out our equipment during daylight, with no light show and no fog machine, nothing, and we’re still gonna slay. And that’s where it all comes back to the punk background. Less gimmicks, more action.” (Noisey)

(Vill du ha en inblick i hur det skulle kunna se ut så ta en titt på Mantars ”St. Pauli Sessions”, en suverän live-inspelning från studion i Hamburg (länk).)

Länkar till Mantar: Spotify, iTunes, Google Play, WiMPBandcamp, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Mantar – St. Pauli Sessions

I våras skrev jag om Mantar och deras debutalbum Death By Burning som var ett av alla höjdaralbum förra året. (länk) Mantar imponerade genom att låta så stora och mäktiga med hjälp av bara trummor, gitarr och sång, och hur bra är inte det här?! ”Black Metal Doom Punk” i en live-inspelning från studion i Hamburg, ”someone please bring these boys to Sweden!”

Länkar till Mantar: Spotify, iTunes, Google Play, WiMPBandcamp, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Black Tusk och Mantar

I år har jag hyllat både We Live In Trenches och Age of Woe och jag tycker att de här båda banden från Göteborg har ett liknande sound. Det är en slags mix av Metal, Punk och Hardcore, ett sound som jag uppenbarligen går igång på.  We Live In Trenches skriver att de spelar ”Hardcore/Alternative/Post-whatever” och Age Of Woe beskriver sin musik som ”Filth ridden hardcore infused metal”. Självklart har jag letat efter mer musik som går i samma linje, och här är två band som jag tycker passar ihop. Om du kommer på fler band med ett liknande sound så tipsa mig gärna!

Black Tusk kommer från Savannah i Georgia, USA, och deras senaste EP Tend No Wounds är helt enkelt fantastisk. De bjuder på sex stycken käftsmällar i den här aggressivt skitiga Post-whatever stilen som jag inte kan få nog av! Black Tusk associeras förstås med Baroness eftersom de kommer från samma stad och för att Baroness John Dyer Baizley skapar all konst även till Black Tusk, men Baroness saknar den där desperata spruckna sången jag är ute efter… Black Tusk kallar förresten sin musik för ”swamp metal” och har kastat in lite ”southern rock” i mixen.

Länkar till Black Tusk: Spotify, bandcampfacebook

Black Tusk - Tend No Wounds

Black Tusk – Tend No Wounds

Mantar är en duo (!) från Hamburg i Tyskland som precis har släppt sitt debutalbum Death By Burning. Mantar kallar sin musik ”Black Metal Doom Punk” och jag förstår inte hur man kan låta så ”stora” och mäktiga med bara trummor, gitarr och sång! Jag känner mig inte redo att sätta ett betyg på Mantar ännu, men jag förutspår att de kommer att ligga högt upp på årsbästalistan!

Länkar till Mantar: Spotify, bandcamp, facebook

Mantar - Death By Burning

Mantar – Death By Burning

.
Länkar till andra bloggar om
: , , , , ,

Publicerat i Metal. Etiketter: , , , , . 2 Comments »

Rival Sons – Great Western Valkyrie

Rival Sons - Great Western Valkyrie

Rival Sons – Great Western Valkyrie

I några veckor har jag gått och tänkt att jag borde lyssna på lite mer livsbejakande musik än den sludge och doom som fyllt mitt liv under vintern och våren, men hittills har jag inte hittat någon ersättare som får mig att ändra inriktning*. Men jag tror tametusan att det finns en chans att Rival Sons med den första halvan av sin nya Great Western Valkyrie kommer att lyckas med konststycket!

(*Jag vet med mig att jag behöver en katalysator som är tillräckligt bra för att ändra inriktning. I vintras var det We Live In Trenches som med sin fempoängare Life Crisis ledde in mig på ett spår av hardcore/sludge-metal.)

Visserligen är varken Rival Sons eller de sextio- sjuttiotalsband som de inspirerar mig att lyssna på uteslutande livsbejakande, men jämfört med till exempel Mantar är det definitivt ljusare toner!

Great Western Valkyrie drar Rival Sons igång med Electric Man, en bluesrockare à la Led Zeppelin/Wolfmother/Graveyard. Den här typen av musik har vi ju blivit bortskämda med och även den tredje låten Secret hamnar i den här kategorin. Två suveräna låtar, men det som gör att jag känner att det drar mot ljusare tider även inom musiken är att Good Luck, Play the Fool, Good Things och Open My Eyes är tydligare inspirerade av sextiotalets pop än något annat jag lyssnar på. Det doftar Kalifornien 1968 och jag får lust att ligga på en gräsmatta i solen med ett grässtrå i munnen och bara njuta av livet! Tyvärr avslutas plattan med fyra rätt tråkiga låtar som inte alls passar den här känslan och det återstår att se om inledningen av plattan räcker som katalysator.

GitarrGitarrGitarr

Betygsmässigt räcker den lysande inledningen till att lyfta plattan som helhet till en trea.

Länkar till Rival Sons: Spotify, facebook, hemsida, YouTube

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Herder – recension av Gods

Herder - Gods

Herder – Gods

Om jag säger att holländska Herder på sitt album Gods har en rytmsektion som spelar Doom Metal och Stoner Rock i bakgrunden, en sångare som sjunger Hardcore och en gitarrist som avfyrar Heavy Metal salvor så att man kan se eldsflammor som skjuter ut från gitarrhuvudet framför sig så låter det som ett Kinderägg till band. Om jag dessutom tillägger att man får några orientaliska gitarrpartier och strupsång på köpet så kan det antingen bli en dålig pyttipanna eller en gastronomisk rätt värdig finalen i Masterchef av det hela.
Jag håller mig till det senare!

Herder hamnar i min svårdefinierade lista där jag redan har We Live In TrenchesAge of WoeBlack Tusk och MantarOranssi Pazuzu och Nagaoch jag säger som vanligt: om du tror att du förstår vad jag är ute efter och undrar varför inte ett visst band är med på listan så tipsa mig gärna! Den här typen av musik kan jag nämligen inte få nog av just nu!

Påminner Herder om något annat än ovanstående band? Ja, i vissa stunder om Sepultura runt Roots och i andra om Marilyn Manson runt Antichrist Superstar (låten ”Mealstrom” är faktiskt en riktig rip off av ”1996”).
Nyfiken? Bra, sluta läs och börja lyssna! 🙂

De senaste veckorna har jag om och om igen återkommit till Herder och deras Gods och trots att redan det första intrycket var gott så växer albumet stadigt. Definitivt en av årets höjdpunkter, här kommer femman!
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

Länkar till Herder: Spotify, bandcampfacebook

Herder is harder

Herder is harder

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

NAGA – HĒN

NAGA – HĒN

NAGA – HĒN

NAGA är ytterligare ett band som jag lägger in i samma samling som flera andra band jag har förälskat mig i den senaste tiden (se länkar nedan). Det är inte så att alla band i samlingen låter precis lika dant, här samsas Southern rock, Hardcore, Heavy-, Doom- och Black metal med rymdrock, men alla har ett sound som är skärande kallt och brutalt. De skapar alla musik för de gråaste av dagar och de gör det med hjälp av suggestiva riff och genom att över tid bygga upp en stämning snarare än att snabbt förföra dig med ett gungande groove eller smittande refränger. Listan där jag samlar dem har bytt namn många gånger eftersom jag har svårt att kategorisera den gemensamma nämnaren jag är ute efter, just nu heter den Hardcore infused/blackened doom metal sludge, vilket känns lite otympligt… 🙂

NAGA är från Neapel i Italien och anger själva att de spelar ”blackened doom metal”. Albumet handlar inte om hönor och är inte heller ett modernt personligt pronomen, nej:

Hēn is the word used by the ancient Greeks to indicate the One, the divine principle embracing the whole reality, it’s the highest idea, it’s what the Becoming implies, it’s where everything originates and everything returns.

Om du tror att NAGA är din kopp te kan du lyssna på och ladda ner albumet till ”name your price” eller beställa en CD på bandcamp och om du vill ha en vinyl så är det Burning World Records som sköter det. NAGA finns förstås på facebook.

Här är länkar till mina inlägg om fler band i samlingen jag svamlar om. Om du tror att du förstår vad jag är ute efter och undrar varför inte ett visst band är med på listan så tipsa mig gärna!
We Live In TrenchesAge of WoeBlack Tusk och MantarOranssi Pazuzu

NAGA

Länkar till andra bloggar om

Publicerat i Doom Metal. Etiketter: , , . Leave a Comment »

Oranssi Pazuzu

Oranssi Pazuzu - Valonielu

Oranssi Pazuzu – Valonielu

I en intervju på Doomionista tipsade Mammoth Storm om bandet Oranssi Pazuzu och det är ett av de mest spännande tipsen jag fått i år. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga om Oranssi Pazuzu… I en stunden är jag totalt golvad och lyrisk, och i nästa stund tycker jag mest att de är störande. Det jobbiga är att det är samma låtar och plattor som kan framkalla de här olika känslorna! Oranssi Pazuzu kräver helt enkelt rätt tillfälle och sinnesstämning, men när de träffar rätt så gör de det ordentligt!

Oranssi Pazuzu spelar industriell Black Metal som Hawkwind hade gjort det och sjunger på finska. Soundet går i linje med vad jag efterlyste i inlägget om Black Tusk och Mantar; Oranssi Pazuzu målar verkligen upp ett kargt och kallt landskap och sångrösten är sprucket desperat. Jag har främst lyssnat på albumen Kosmonument från 2011 och Valonielu från 2013 och det har definitivt varit ett äventyr när jag lyckats koppla på fantasin!

Jag har stel av skräck smugit omkring i ett tomt och ödesmättat landskap där jag hela tiden varit beredd att gömma sig eftersom Mårran drar fram. Jag har med andan i halsen joggat runt i ett industrilandskap, försiktigt kikat runt hörnen och om jag sett någon där omedelbart utsatt dem för brutalt våld (tänk valfritt ”first shooter”-spel) och jag tror minsann att jag också blivit bortförd av utomjordingar som utsatt mig för onämnbara tester…

Har du inte blivit avskräckt av den här beskrivningen så är du kanske redo att lyssna själv, men tro inte att en låt kan representera ett album och sällan har uppmaningen ”Play it loud!” varit mer passande.

Länkar till Oranssi Pazuzu: Spotify, bandcampfacebook, hemsida

Oranssi Pazuzu

Länkar till andra bloggar om: , ,

%d bloggare gillar detta: