Recension: Blackout – s/t

”What is all this about Blackout?
Who are these half naked Brooklynites on this cover?”

Ovanstående finns att läsa på RidingEasy Records hemsida, och man fortsätter med:

”The bottom line is that the sludge levels are at iron chef levels and we want you to get involved.”

Faktum är att RidingEasy har jobbat sig till ett sådant förtroende hos mig att jag är beredd att ta dem på orden och köpa deras släpp olyssnade, men det är ju å andra sidan sällan nödvändigt nuförtiden.

När jag lyssnat på Blackouts första album ”We Are Here” från 2013 skrev jag: Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. I ena stunden svänger det skönt och allt flyter på och i nästa så låter det som på den gamla ”goda” tiden när vinylspelaren började svaja och tonerna är mest skeva.”

Samma egenhet finns på den nya plattan, men jag tycker att det skeva kaoset har blivit… mindre skevt. Blackout har lyckats tonsätta kaoset bättre helt enkelt, även om det fortfarande är en ganska krävande platta som behöver några varv för att sätta sig. Jag älskar till exempel den böljande ”Nightmare” där man mellan 2.35 och 3.30 blir lämnad hängande i ett vakuum för att sedan få släppa loss ordentligt. Det organiska basljudet är också ett kliv framåt från ”We Are Here” och jag vet inte om man låtit sig inspireras av bolagskamraterna Salem’s Pot på den här plattan, men sången har en liknande förvrängd ton i de psykedeliska partierna.

Med 7 låtar på 37 minuter har Blackout gått från att vara halvbra till lysande och det blir fyra skägg för deras självbetitlade album.

Medlemmarna verkar dessutom ha lite humor och självdistans, vilket antagligen inte är en nackdel inom en genre som innehåller många fantastiska band och musiker men ganska få som sticker ut personligen.

Länkar till Blackout: Spotify, Bandcamp, iTunes, Google Play, Facebook, SoundCloud

Länkar till andra bloggar om: musik, Heavy Metal, Stoner rock, Sludge Metal, skivrecension, skivrecensioner, Blackout