Accept – recension av Blind Rage

Accept – Blind Rage

Jag måste erkänna att jag inte har lyssnat mycket på Accepts produktioner efter Russian Roulette (1986), men nu har jag gett Blind Rage en ordentlig chans att imponera.
”-Lyckades de”, undrar du? Ja, i huvudsak. Accept har i mina ögon nu både bevisat att Accept utan Udo är ett band att räkna med och att det är fullt rimligt att använda namnet Accept. Vid en blindlyssning skulle nog de flesta gamla hårdrockare pricka in att det är Accept som lirar och Mark Tornillo är tveklöst rent tekniskt en bättre sångare än Udo.
”-Låtarna då”? Jo, här finns en hel del att hämta. Accept har alltid (säger jag med min åttiotalsreferens) lyckats vara melodiösa samtidigt som de låter tuffa. På Blind Rage lyckas man med den här balansgången under ungefär halva plattan, främst i inledningen. Här har vi melodiös Heavy Metal med allsångsrefränger som ändå har en vass udd. Min favorit är faktiskt Fall of the Empire som är riktigt bombastisk utan att låta lökig (se Sabaton).

Då låtar som inte faller mig i smaken har antingen tappat udden (i Wanna Be Free fruktade jag under hela den första genomlyssningen att barnkören skulle sätta igång!) eller så är melodierna helt enkelt inte tillräckligt bra. Det börjar dessutom uppenbarligen bli mer regel än undantag att producera för långa album. En timmes melodiös hårdrock är i alla fall ungefär en kvart för mycket för mig och jag säger det igen; ”less is more”!
………….
..Det blir tre gitarrer till Accept för deras Blind Rage!

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, skivrecension, skivrecensioner, Accept