ChristerMagister tar rast och säger allt med en koppling till musik. I högerkant kan du söka inlägg efter genre, årtal, artist mm och här nedanför finns länkar till de bästa plattorna just nu och till andra musikbloggar. Have fun!
---------------------------------
Symboler för betyg & skala:
1 = Inget för mig
2 = OK
3 = Bra!
4 = Lysande!
5 = Fantastiskt!
Min nya kärlek heter IAH och kommer från Argentina! 🙂
Om någon, för bara 10 år sedan, hade sagt att jag skulle lyssna så här mycket på ett instrumentellt album hade jag sagt att de var tokiga, men, så har det blivit och tack och lov för det!
Hela bandets debutalbum, men speciellt den andra låten ”Ouroboros” (börjar på ca 7.40), är ett exempel på vad som gör att jag i dag lyssnar mer på Stoner/Doom/Psych än på Death– och Black Metal: balansen och omväxlingen. Balansen mellan mjukt/hårt, skört/tungt, snabbt/långsam och organiskt/elektriskt är helt trollbindande!
Snowy Dunes, som nyligen släppte det fantastiska albumet Atlantis, har en ny laguppställning. Bakom trummorna hittar vi Jonathan Wårdsäter, som tidigare spelat med Mamont och Bad Acid, och multitalangen Alex Gatica från Carubine och Rymddröm spelar både gitarr och keyboard.
Jag såg bandet live den 29:e december och kan intyga att det svänger som tusan! På Facebook har jag delat en video så att du kan få ett smakprov. (Länk)
Det kan inte vara lätt att ha uppnått kultstatus och fortsätta släppa skivor! Jag tycker att de recensioner jag läst av Electric Wizards nya platta ”Wizard Bloody Wizard” har varit överdrivet kritiska. Nej, det är inte en ikonisk platta, och det är inte heller en av bandets bästa plattor… men det är en jäkligt bra platta!
I dare you att inte headbanga till ”Hear the Sirens Scream” och den avslutande ”Mourning Of The Magicians” är så magnifik att jag efter drygt 11 minuter trycker på repeat, om och om igen.
I början av veckan var jag på kurs på Karolinska institutet, och att klara av kollektivtrafiken i rusningstrafik utan att få ett vredesutbrott är alltid en utmaning. Med rätt musik i lurarna brukar det dock gå bra, och den här gången var det Snowy Dunes som höll mig på banan. Deras nya album ”Atlantis” är riktigt jäkla bra! De har lyckats knåpa ihop ett album som hänger ihop från början till slut, utan svackor, och där balansen mellan lugnt och ösigt, rockigt och psychedeliskt är perfekt!
För ungefär en månad sedan såg jag Oil My Member och Alastor på Copperfields. Oil My Member rör sig i en zon utanför min vanliga radar och när jag lyssnade på dem innan gigget kan jag inte säga att jag tände på alla cylindrar direkt, men jäklar vad bra de var live!
Alastor är förstås mer inom min comfort zone och jag har lyssnat en hel del på deras grymma debut ”Black Magic”, men även de lyckades överträffa mina förväntningar! Riktigt jäkla bra var det!
Altareth från Göteborg är ett osignat band som jag har följt i ett par-tre år nu. Även om det inte handlar om några dramatiska förändringar så har de experimenterat lite med sitt sound under den tiden. På den första demon (2014) var starka melodier, akustiska partier och en ockult stämning mer framträdande än krossande tyngd (länk) men på EP’n ”Bury Your Mind in Moss” (2015) hade tyngden och hårt piskade cymbaler tagit över något, vilket gjorde att jag tyckte att man tappade i ockult stämning och tydliga sångmelodier (länk).
Nu har Altareth släppt två nya låtar under namnet ”The Black Bible Tracks” och har återgått till ett mer naket och ockult sound.
”Jävligt basic inspelning har varit ledorden den här gången och vi har kväst de flesta impulserna till onödiga pålägg. Några på sången kanske, sen är det ungefär som vi låter”, säger gitarristen ”Swempa”.
Helt rätt tycker jag! Inte för att jag inte gillar ett hårdare sound, utan helt enkelt för att varje band bör fokusera på det som de är bäst på. Det finns en massa band som är bra på att vara tunga och brutala, men Altareth sitter på en samling jäkligt starka melodier och är duktiga på att hitta den ockulta stämningen. Lyssna bara på de här två nya pärlorna och fortsätt sedan med de tidigare släppen!
Nu är det väl ändå dags att något bolag plockar upp Altareth och ger ut en fullängdare?! 🙂
Länkar till Altareth: Spotify, Bandcamp, Facebook, YouTube (Av någon anledning finns bara ”Deconstruction” kvar från den första EP’n på Bandcamp, men ”Season of the Dead” och ”Dark father” finns på YouTube. På Spotify finns bara ”Bury Your Mind in Moss”.)
Green Yeti är en trio från Grekland som lyckats fånga mig totalt med sin mix av stoner, doom och psychedelia.
Deras andra platta ”Desert Show” är rifftungt fuzzigt, monoton utan att någonsin bli enformig, berikad med långa instrumentella utflykter och har en ljudbild där varje instrument (inklusive sång) har en framträdande plats. Att bandet har spelat in plattan själva, live i sin ”grotta” i Athen, är riktigt imponerande. (De signades av Cursed Tongue Records efter släppet och därmed kan en vinyl släppas under sensommaren, förbeställ på Bandcamp.)
Om man jämför ”Desert Show” med bandets debut ”The Yeti Has Landed” är det som med Vokonis (se mitt förra inlägg): de har trimmat och skruvat en del utan att avvika från den inslagna vägen. Låtarna är något kortare och mer fokuserade, utan att för den skull låta forcerade eller tillrättalagda, och framförallt sångmelodierna är starkare. Men inte heller i det här fallet kan jag säga vilken platta som är bäst, jag älskar ju de längre rifforgierna på debuten. De är helt enkelt bäst vid olika tillfällen. Häromdagen när jag körde bil till Gävle var till exempel ”The Yeti Has Landed” bäst, men om jag ska städa så väljer jag ”Desert Show”… 🙂
Missa inte Green Yeti, de är både footstompin’ och highflying addictive!
När jag skrev om Vokonis debutplatta ”Olde One Ascending” skrev jag att man skulle tro hypen den här gången (länk). I alla fall i min värld kom Boråsarna i Vokonis från ingenstans och slog stort med den plattan, så nu är förstås frågan om uppföljaren ”The Sunken Djinn” kan leva upp till de högt ställda förväntningarna?
Japp! Det är jag tämligen säker på att det är fler än jag som kommer att tycka när den släpps på fredag!
Vi får sex stycken nya låtar (jag räknar inte med den avslutande ”Maelstroem”) som tar vid där ”Olde One Ascending” slutade. Vokonis går inte ifrån den utstakade vägen här (och varför skulle de det?!), men de har trimmat och skruvat en del. Låtarna är något kortare och mer fokuserade (utan att för den skull låta forcerade eller tillrättalagt radiovänliga) och ljudet är fylligare och ”modernare”; mer Heavy Metal och mindre hårdrock…
De stentuffa riffen och de självhäftande melodierna är förstås kärnan, och de sitter som en smäck precis som på debuten. Vokonis får en verkligen att pendla mellan att gunga med huvudet och att höja näven i luften! Utan att säga vilken platta som är bäst är ”The Sunken Djinn” helt enkelt en stabil och jäkligt imponerande uppföljare!
De doomrockande danskarna i Doublestone har precis släppt ett nytt album där den första halvan framförs på engelska och den andra halvan på danska. Det är ju inte jättelätt att sticka ut i den här genren längre, men Doublestone lyckas. I början av 2014 lyssnade jag mycket på deras platta ”Wingmaker” (länk till min recension) och då var det boogiesvänget i framförallt ”Save our Souls” (länk) som stack ut, och nu är det låtarna på danska. (Den här plattans dansbit heter för övrigt ”Fuglene Kalder”.) Jag har generellt sett svårt för danska, och jag ska inte påstå att jag förstår Doublestone heller, men jag tycker att det funkar! Ja, båda sidorna funkar fint!
Här är ett smakprov på engelska och ett på danska:
Savanah är en trio från Graz i Österrike som släppte albumet ”The Healer” för snart två veckor sedan. De bildades 2014 och har tidigare släppt ett album, ”Deep Shades”, som jag inte har hunnit lyssna på ännu. När jag läste presentationen på Bandcamp: ”The band takes influences from Doom, Desert and Psychedelic Rock to create their unique sound, once described as aggressive Stoner with a deafening bass and powerful riffs” tänkte jag direkt att det lät som en beskrivning av Ordos som jag brukar tjata om (se bara här! 🙂 ). Och det var helt rätt! Savanah liknar Ordos i stilen och är därför ett hett tips! Jag köpte den digitala versionen av ”The Healer” på Bandcamp innan jag hade lyssnat klart på hela plattan den första gången, inte för att det egentligen behövs eftersom den finns på Spotify, utan för att det känns rätt, riktigt och bra att stötta band som gör mig så här gott. Please come to Sweden!
Jag får nästan be om ursäkt för att jag tjatar, men… Ordos!
Deras debutplatta ”House Of The Dead” finns bland annat på Spotify och Bandcamp (där ett av alla positiva omdömen är särskilt träffande: ”It`s so good that it makes me horny. I want to rock`n roll all night and party every day!”)
Själv skrev jag följande på Facebook när jag precis sett dem live på favoritklubben Undergången i slutet av mars med ett par Lemmys och en handfull öl innanför västen 🙂 Men det står jag för!
”Ordos, det här jäkla bandet har kraften att få mig att känna ”det här är den bästa skiten jag sett” vid min ålder! Att stå 1,5 meter från scenen för säkert 10:e gången på en sådan här liten scen känns overkligt! Det är världsklass!”
Som en liten teaser kan jag säga att mitt nästa inlägg (som troligen dyker upp redan i morgon) är ett tips på ett band som låter ganska mycket som Ordos!
I höstas när Ockultist hade släppt sin andra demo och jag sett dem live för andra gången skrev jag att de hade tagit ett stort kliv framåt både live och på inspelning (länk). Med sin nya giv ”Present Day Neglect” har de tagit ytterligare ett steg, men det är nog lämpligare att beskriva det som ett steg nedåt än framåt…. för det här är riktigt mörkt! Det finns inte plats för någon form av positivism i Ockultists värld och titlarna är ganska talande: ”Piss”, ”Cross Fucked”, ”Less Than Nothing” och ”Smothered”.
Musiken är mörk och brutal, men för mig också hypnotiskt medryckande och faktiskt energigivande. Mullrande trummor, nedstämda riff, avgrundsvrål och som löken på laxen en välriktad gitarrslinga som riktigt borrar sig in i skallen, det är precis vad jag behöver för att klara av våren! När jag sitter här framför datorn med hörlurarna på och gång på gång höjer volymen samtidigt som jag gungar mer och mer maniskt med överkroppen för att till sist hytta med knytnäven i luften får jag oförstående blickar från min sambo som hör vilken typ av musik jag lyssnar på, och det här är definitivt inte musik för den breda massan. Ockultist är en del av en ganska smal genre, och tur är väl det, för då kan jag fortsätta att njuta av musiken live där den är som bäst, på små scener! 🙂
Jag lyssnar på mycket ny musik och det är en jäkla massa band som fladdrar förbi i medvetandet under åren. Vissa band faller faktiskt i glömska på grund av inaktivitet, hur bra de än är, men några saknar jag mer och mer ju längre tiden går. Ett sådant band är Vidunder som jag hade toppenkväll med när jag såg dem live i Berlin för snart två år sedan. (Länk till ett inlägg om det.) Därför blev jag förstås riktigt glad när jag såg att de nu verkar ha löst sina medlemsbekymmer och kommer att släppa i alla fall en singel i början av juni. (Länk till info.) Det firar vi med den här videon!
Tänk om man kunde få en liknande nyhet om We Live In Trenches som var ett av de första banden som fick högsta betyg här i bloggen! (Länk) Det var över tre år sedan jag hörde något ifrån dem och trots att Life Crisis snurrar friskt ännu så vore det härligt med något nytt!
För tre år sedan anordnade skivbolaget Gaphals en tvådagars inomhusfestival i hemstaden Linköping för att fira sitt femårsjubileum. Det var ett lyckat koncept och därför körde man igen året därpå, men då hette festivalen i stället ”The Sign Festival”, och i år alltså ”The Sign Fest 2017: Another Lövely Night”. Namnbytena beror förstås på att Gaphals har knoppat av verksamheten och startat underbolagen The Sign Records och Lövely, men upplägget är detsamma: två kvällar med ca 10 av ”de egna” banden per kväll på två scener. Grymt, tycker jag, och jag har varit med alla tre år. Här är länkar till mina inlägg från tidigare år: Gaphals 5 år fredag och lördag, The Sign Festival fredag och lördag.
Det som är kul med festivaler är förstås att man ser band man annars hade missat och på det sättet breddar sin musik-konsumtion. Följande band är nya för mig, men imponerade så stort att jag kommer att lyssna mer på dem och gärna ser dem live igen:
True Moon, som med sin stämningsfulla och pulserande Dark wave/Post punk omedelbart fångade mitt intresse. Debutskivan släpptes vid årsskiftet och är fylld av mörk, men ändå upplyftande, musik att sjunka in i… och kanske t o m ta ett par danssteg till!
Second Sun spelar någon typ av proggig hårdrock med retrokänsla och väldigt personliga texter… Ett album från 2015 finns ute och de är på gång med flera nya singlar. Bör upplevas live, de lyfte sin musik till nya höjder med flinka fingrar och sprudlande spelglädje!
Tomma intet är ett nytt band med bara en singel ute ännu. En singel till är redo och debutalbumet kommer i höst. Tomma intet spelar gitarrbaserad pop med smak av både 60-talet (stämsången) och 90-talet (de tre gitarrerna med sammanlagt 24 strängar). Överaskande bra! Själv hade jag inte tänkt att det var något för mig med den beskrivningen, men ge dem en chans, särskilt om du får möjligheten att se dem live!
Svartanatt spelar enligt egen utsaga ”tidlös och klassisk 60- och 70-talsrock” (törs man säga Graveyard-rock?) och jag vet faktiskt inte varför jag inte lyssnat på dem tidigare. Deras debutalbum från i höstas har fått en hel del uppmärksamhet och det tycker jag är välförtjänt!
Av banden jag redan lyssnar på sedan tidigare brännde Siberian och Nekrokraft av varsin stenhård spelning i Death- och Black metal genren.
Gamla pengar och Knifven stod för årets punk.
MaidaVale är favoriter som aldrig gör mig besviken, tvärt om växer de för varje gång jag ser dem. Helt outstanding!
Här är en länk till hela helgens line-up om du är nyfiken på vad jag valde bort eller inte gillade. 🙂
Det var svårfotat, men här är några bilder i alla fall, klicka för bildspel:
Som jag har skrivit tidigare i flera inlägg (länk) har Uppsalabandet Ordos giggat sig in i mitt hjärta. Live skapar de en mörkt hypnotisk och oerhört intensiv stämning med hjälp av sin musik i samspel med sångaren Emils alterego som intar honom så fort han äntrar scenen. I sina stunder verkar han snarast besatt och det känns inte långt borta att han börjar skära sig blodig som vissa andra rocklegender har gjort när de helt går in i musiken och stunden.
Ordos är alltså något alldeles extra live, men den inspelade musiken talar även den för sig själv. Bandets debut från 2013 skulle jag ha slitit ut vid det här laget om jag haft den på vinyl och uppföljaren ”House of the Dead” har LÄNGE varit ett av mina mest efterlängtade släpp. Men nu är det äntligen dags! Den 27:e januari har man releasefest för plattan och spelar live på Copperfields (info), en spelning jag grämer mig för att jag kommer att missa eftersom jag befinner mig i Thailand (en viss tröst! 🙂 ).
Titelspåret finns redan att avnjuta och både den och bandets egen beskrivning av ”House of the Dead” höjer förväntningarna ytterligare:
”Efter det första albumet har vi försökt gå en mer mardrömsk väg. Vi har börjat experimentera med fylligare riff, mer aggressiv sång och subtila stämmor för att ge musiken mer flyt och en känsla av en snedtänd psykedelisk upplevelse.”
Jag har ständigt ett tjugotal plattor i min ”kolla upp”-lista och har kommit fram till att den bästa kompromissen mellan att hinna med och att ge banden en någotsånär ärlig chans är att lyssna 5 gånger på plattans 3-4 första spår; har inte musiken gett mig mersmak då så går jag vidare. Det händer att ett band precis är på gränsen att klara den här sållningen och sedan växer till något fantastiskt. Ibland tar det ett tag för musiken att fästa. I andra fall smäller det till med en gång, och så var det med Kung Funghi. De behövde inte ens halva första låten för att få mig på kroken, jag högg som en kobra!
“Our sound is mostly about trying to sound like we’re really fucking cool. If the riff sounds lame, we throw it out or work on it until it sounds like we’re cool.” (Loki)
.
Kung Funghis punkiga fuzz-rock är rena rama adrenalinkicken och jag tvekar inte när jag säger att den här EP’n är årets hittills bästa släpp (det säger kanske inte jättemycket så här tidigt på året, men vi får väl se hur länge det står sig!).
Jag tippar på att det här Stockholmsbandet inte kommer att vara osignade speciellt länge, och jag tippar också på att deras debutgig på Sweet Leaf @Copperfields i början av februari (info) kommer att vara en riktigt röjig tillställning.
“We’re five guys from Stockholm who like riffs, beer and getting sweaty together in confined spaces.”
Ja jädrar, nu spelar vi plattan ett par varv tillsammans va?! 🙂
Här är ett par bilder på Spelljammer från den 13:e oktober när jag såg jag Ockultist, Spelljammer och Conan. Bilderna på Conan kommer snart, men om du inte börjat dyrka Spelljammer redan så kan du låta deras plattor gå på repeat i väntan på det! 🙂
Jag är helt såld på det här bandet!
Ibland… (ganska ofta faktiskt) händer det att folk i min närhet inte förstår min kärlek till psykedelia, rymdrock och de mer extrema doom-banden. ”Det är ju bara samma sak, om och om igen”, ”låtarna är för långa”, ”det finns ingen refräng” och till och med ”det där går ju inte att dansa till” är sådant jag kan få höra.
Det händer att jag då försöker mig på en lång förklaring, men egentligen borde det räcka med att sätta på Hawkwinds ”Orgone Acumulator” och lyfta fram textraderna:
It’s no social integrator, It’s a one man isolator
It’s a back brain stimulator, It’s a cerebral vibrator…
För i min värld är det precis så. Oavsett om det är riktigt tung sludge/doom eller melodiös psykedelia så handlar det om att de repetitiva tonerna isolerar dig från omgivningen i din egen lilla bubbla och stimulerar ditt sinne på ett annat sätt än det traditionella. Man skulle kunna säga att genren är mer besläktad med avslappningsmusik som man använder under ett meditationspass än med dansmusik. Det är musik att lyssna på när du är ensam. När du går en promenad, när du kör bil eller när du behöver stänga ute den påträngande omvärlden på till exempel T-centralen.
Att jag sedan uppskattar att stå ihopträngd med likasinnade framför en scen och gunga i takt är en annan sak… och jag dansar gärna (för mig själv i alla fall) till t ex Hawkwind!
Här är tre exempel i lite olika stil, alla helt perfekta! Luta dig tillbaka och njut.
Adama är ett psykadeliaband från Östersund som släppte sitt debutalbum ”Ruhin” i somras. Adama har fyllt sin debut med sådana där monotona tongångar och riff som jag älskar, men jag menar inte blytunga krossande riff och förvrängd sång från avgrunden. När det gäller Adama passar beskrivningar som ”svävande” och ”hypnotiskt” bättre. Flera låtar har dessutom tillräckligt starka sångmelodier för att sätta sig, och därmed särskilja Adama från andra band i genren. Riktigt bra!
På skejtrampen under Frösöbron växte idén om ett band fram under inspiration av Wooden Shjips, Black Angels och Spacemen 3.
(Läs mer om bandet i ÖP.)
MaidaVale har jag sett många gånger tidigare och i stort sett varenda gång har jag skrivit något i stil med att framträdandet var jäkligt bra, men att jag saknade en platta att lyssna på när jag kom hem igen (länk till tidigare inlägg). Den här gången har jag glädjen att meddela att showen var jäkligt bra, och att jag dessutom har en platta att lyssna på här hemma! En riktig dunderplatta dessutom.
”Gitarrhjältar” som spelar komplicerade skalor med så många toner som möjligt är ingenting för mig, men däremot älskar jag gitarrister som bränner av sköna solon med känsla, som går ihop med melodin, och Sofias solon är precis sådana. Solon som man står på tå och väntar på, på samma sätt som man kan vänta på en sjysst refräng.
Det är inte ofta jag lyssnar på Spiders plattor, men liksom förra gången jag såg dem levererade de en rolig glamrockshow. De är ett riktigt bra partyband helt enkelt.
Dopethrone har släppt en ny trespårs EP och en split-singel. Deras senaste platta ”Hochelaga” fick högsta betyg av mig förra året (länk) och det finns ingen anledning att inte älska det här lika mycket. Då skrev jag bl a ”Hur du hanterar den raspigt väsande sången är antagligen en avgörande faktor i om du älskar det här eller inte”, och samma sak gäller fortfarande. Många band sjunger om skrämmande ämnen eller klär ut sig till monster utan att skrämma mig nämnvärt, men Dopethrone däremot… De låter skrämmande på riktigt! Jag får bilder i huvudet av en liten lömsk och desperat Gollum-aktig typ som smyger omkring i skuggorna med en rostig kniv i rockfickan…
Och nu ska du få ett tips som är riktigt bra (om jag får säga det själv): just nu kan du ladda ner alla Dopethrones plattor på Bandcamp till ”samvetspris”, betala vad du kan och vad du tycker att det är värt!
Här är ytterligare tre plattor som jag lyssnat på i sommar, och den här gången skriver jag om dem i fallande ordning efter hur mycket jag tycker om dem:
1) Elephant Tree – S/t
Elephant Tree är ett band från London som spelar rifftung atmosfärisk musik, precis vad du behöver när du börjar känna dig stressad, t ex på T-centralen i rusningstrafik. En riktigt grym debut! Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook
2) Electric Citizen – Higher Time
Electric Citizen från Cincinnati följer upp ”Sateen” från 2014 med en platta med ett större sound och fler minnesvärda låtar. Tyvärr ligger sången så långt fram i mixen att riffen blir lidande. Det kanske går att fixa med lite rattande, men det har jag inte haft tid och tillräckligt med lust för att testa ännu. Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook
3) Blues Pills – Lady In Gold
Jag hade höga förväntningar på Örebroarna i Blues Pills och deras andra platta ”Lady In Gold” och visst finns här ett par riktigt bra låtar (”Lady In Gold” och ”Gone so Long”) men i huvudsak är det här för soulpoppigt för min smak. Jag har faktiskt svårt att lyssna på plattan överhuvudtaget efter att ha hört balladen ”I Felt a Change”… Även Blues Pills prioriterar sången och sångmelodierna så mycket att det drabbar riffen, men jag skulle gärna se dem live och förhoppningsvis då få en tyngre upplevelse. Länkar: Spotify, Facebook
Sommaruppehållet i bloggen har blivit betydligt längre än planerat, men med en liten baby i huset är det svårt att hitta tid till att både lyssna in sig på ny musik och framförallt att skriva om den. Nu ska jag i alla fall försöka ta tag i det här och ge några snabba tips om bra band jag lyssnat på under sommarmånaderna och kanske t o m få upp några bilder på band jag sett live, för jag har förstås inte lagt musiken helt på hyllan!
Den första trion av tips inneåller härligt 70-talsdoftande ockult- doom- och space rock.
The Black Explosion – ”Atomic Zod War”
The Black Explosion är ett svenskt band som fängslade mig totalt med den drygt 13 minuter långa inledande låten ”Paralyzed”, och sedan inte släppte greppet. Fortsättningen är mindre doomig och mer space- och (faktiskt) garagerockpunkig, vilket förstås är spännande. Varje gång jag har lyssnat på den här plattan så har jag följt upp med ett par låtar med Salem’s Pot och Hawkwind. Länkar: Spotify, Facebook
Brimstone Coven – Black Magic
Brimstone Coven är ett band från den lilla staden Wheeling i West Virginia, och de kryddar sin ockulta retro-rock med klassisk hårdrock (även den retro så klart…). En stark inledning, men jag tar mig sällan igenom hela plattan. Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook
Beastmaker – Lusus Naturae
Beastmaker kommer från Fresno i Californien och de satsar helhjärtat på vintage doom. Inget nytt under solen, men en skön platta helt enkelt! Länkar: Spotify, Facebook
Punk:
Hardcore:
Stoner/Space:
Snurrar en riktig klassiker i dag, om och om igen!
Altareth från Göteborg är ett osignat band som jag har följt i ett par-tre år nu. Även om det inte handlar om några dramatiska förändringar så har de experimenterat lite med sitt sound under den tiden. På den första demon (2014) var starka melodier, akustiska partier och en ockult stämning mer framträdande än krossande tyngd (
När jag skrev om Vokonis debutplatta ”Olde One Ascending” skrev jag att man skulle tro hypen den här gången (
De doomrockande danskarna i Doublestone har precis släppt ett nytt album där den första halvan framförs på engelska och den andra halvan på danska. Det är ju inte jättelätt att sticka ut i den här genren längre, men Doublestone lyckas. I början av 2014 lyssnade jag mycket på deras platta ”Wingmaker” (
School´s Out 