Saknade: Vidunder och We Live In Trenches

Jag lyssnar på mycket ny musik och det är en jäkla massa band som fladdrar förbi i medvetandet under åren. Vissa band faller faktiskt i glömska på grund av inaktivitet, hur bra de än är, men några saknar jag mer och mer ju längre tiden går. Ett sådant band är Vidunder som jag hade toppenkväll med när jag såg dem live i Berlin för snart två år sedan. (Länk till ett inlägg om det.) Därför blev jag förstås riktigt glad när jag såg att de nu verkar ha löst sina medlemsbekymmer och kommer att släppa i alla fall en singel i början av juni. (Länk till info.) Det firar vi med den här videon!

Tänk om man kunde få en liknande nyhet om We Live In Trenches som var ett av de första banden som fick högsta betyg här i bloggen! (Länk) Det var över tre år sedan jag hörde något ifrån dem och trots att Life Crisis snurrar friskt ännu så vore det härligt med något nytt!

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,

The Sign Fest 2017: Another Lövely Night

För tre år sedan anordnade skivbolaget Gaphals en tvådagars inomhusfestival i hemstaden Linköping för att fira sitt femårsjubileum. Det var ett lyckat koncept och därför körde man igen året därpå, men då hette festivalen i stället ”The Sign Festival”, och i år alltså ”The Sign Fest 2017: Another Lövely Night”. Namnbytena beror förstås på att Gaphals har knoppat av verksamheten och startat underbolagen The Sign Records och Lövely, men upplägget är detsamma: två kvällar med ca 10 av ”de egna” banden per kväll på två scener. Grymt, tycker jag, och jag har varit med alla tre år. Här är länkar till mina inlägg från tidigare år: Gaphals 5 år fredag och lördag, The Sign Festival fredag och lördag.

Det som är kul med festivaler är förstås att man ser band man annars hade missat och på det sättet breddar sin musik-konsumtion. Följande band är nya för mig, men imponerade så stort att jag kommer att lyssna mer på dem och gärna ser dem live igen:

True Moon, som med sin stämningsfulla och pulserande Dark wave/Post punk omedelbart fångade mitt intresse. Debutskivan släpptes vid årsskiftet och är fylld av mörk, men ändå upplyftande, musik att sjunka in i… och kanske t o m ta ett par danssteg till!

Album - True Moon

Second Sun spelar någon typ av proggig hårdrock med retrokänsla och väldigt personliga texter… Ett album från 2015 finns ute och de är på gång med flera nya singlar. Bör upplevas live, de lyfte sin musik till nya höjder med flinka fingrar och sprudlande spelglädje!

Tomma intet är ett nytt band med bara en singel ute ännu. En singel till är redo och debutalbumet kommer i höst. Tomma intet spelar gitarrbaserad pop med smak av både 60-talet (stämsången) och 90-talet (de tre gitarrerna med sammanlagt 24 strängar). Överaskande bra! Själv hade jag inte tänkt att det var något för mig med den beskrivningen, men ge dem en chans, särskilt om du får möjligheten att se dem live!

Album - Tomma intet

Svartanatt spelar enligt egen utsaga ”tidlös och klassisk 60- och 70-talsrock”  (törs man säga Graveyard-rock?) och jag vet faktiskt inte varför jag inte lyssnat på dem tidigare. Deras debutalbum från i höstas har fått en hel del uppmärksamhet och det tycker jag är välförtjänt!

Album - Svartanatt

Av banden jag redan lyssnar på sedan tidigare brännde Siberian och Nekrokraft av varsin stenhård spelning i Death- och Black metal genren.

Siberian liten

Nekrokraft bandbild

Gamla pengar och Knifven stod för årets punk.

Gamla pengar logga

knifven bandbild

MaidaVale är favoriter som aldrig gör mig besviken, tvärt om växer de för varje gång jag ser dem. Helt outstanding!

Album - MaidaVale

Här är en länk till hela helgens line-up om du är nyfiken på vad jag valde bort eller inte gillade. 🙂

Det var svårfotat, men här är några bilder i alla fall, klicka för bildspel:

Länkar till andra bloggar om:
, , , , , , , , , , , , , ,

Ordos släpper ÄNTLIGEN ”House of the Dead”

Som jag har skrivit tidigare i flera inlägg (länk) har Uppsalabandet Ordos giggat sig in i mitt hjärta. Live skapar de en mörkt hypnotisk och oerhört intensiv stämning med hjälp av sin musik i samspel med sångaren Emils alterego som intar honom så fort han äntrar scenen. I sina stunder verkar han snarast besatt och det känns inte långt borta att han börjar skära sig blodig som vissa andra rocklegender har gjort när de helt går in i musiken och stunden.

Ordos är alltså något alldeles extra live, men den inspelade musiken talar även den för sig själv. Bandets debut från 2013 skulle jag ha slitit ut vid det här laget om jag haft den på vinyl och uppföljaren ”House of the Dead” har LÄNGE varit ett av mina mest efterlängtade släpp. Men nu är det äntligen dags! Den 27:e januari har man releasefest för plattan och spelar live på Copperfields (info), en spelning jag grämer mig för att jag kommer att missa eftersom jag befinner mig i Thailand (en viss tröst! 🙂 ).

Titelspåret finns redan att avnjuta och både den och bandets egen beskrivning av ”House of the Dead” höjer förväntningarna ytterligare:

Efter det första albumet har vi försökt gå en mer mardrömsk väg. Vi har börjat experimentera med fylligare riff, mer aggressiv sång och subtila stämmor för att ge musiken mer flyt och en känsla av en snedtänd psykedelisk upplevelse.

Länkar: SpotifyBandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Osignat guld: Kung Funghi

Jag har ständigt ett tjugotal plattor i min ”kolla upp”-lista och har kommit fram till att den bästa kompromissen mellan att hinna med och att ge banden en någotsånär ärlig chans är att lyssna 5 gånger på plattans 3-4 första spår; har inte musiken gett mig mersmak då så går jag vidare. Det händer att ett band precis är på gränsen att klara den här sållningen och sedan växer till något fantastiskt. Ibland tar det ett tag för musiken att fästa. I andra fall smäller det till med en gång, och så var det med Kung Funghi. De behövde inte ens halva första låten för att få mig på kroken, jag högg som en kobra!

“Our sound is mostly about trying to sound like we’re really fucking cool. If the riff sounds lame, we throw it out or work on it until it sounds like we’re cool.” (Loki)

.
Kung Funghis punkiga fuzz-rock är rena rama adrenalinkicken och jag tvekar inte när jag säger att den här EP’n är årets hittills bästa släpp (det säger kanske inte jättemycket så här tidigt på året, men vi får väl se hur länge det står sig!).

Jag tippar på att det här Stockholmsbandet inte kommer att vara osignade speciellt länge, och jag tippar också på att deras debutgig på Sweet Leaf @Copperfields i början av februari (info) kommer att vara en riktigt röjig tillställning.

“We’re five guys from Stockholm who like riffs, beer and getting sweaty together in confined spaces.”

Ja jädrar, nu spelar vi plattan ett par varv tillsammans va?! 🙂

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Spelljammer – live

Här är ett par bilder på Spelljammer från den 13:e oktober när jag såg jag Ockultist, Spelljammer och Conan. Bilderna på Conan kommer snart, men om du inte börjat dyrka Spelljammer redan så kan du låta deras plattor gå på repeat i väntan på det! 🙂
Jag är helt såld på det här bandet!

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

spelljammer-13-okt-2016-bl

Länkar till andra bloggar om: , ,

It’s a cerebral vibrator

Ibland… (ganska ofta faktiskt) händer det att folk i min närhet inte förstår min kärlek till psykedelia, rymdrock och de mer extrema doom-banden. ”Det är ju bara samma sak, om och om igen”, ”låtarna är för långa”, ”det finns ingen refräng” och till och med ”det där går ju inte att dansa till” är sådant jag kan få höra.

Det händer att jag då försöker mig på en lång förklaring, men egentligen borde det räcka med att sätta på Hawkwinds ”Orgone Acumulator” och lyfta fram textraderna:

It’s no social integrator, It’s a one man isolator

It’s a back brain stimulator, It’s a cerebral vibrator…

För i min värld är det precis så. Oavsett om det är riktigt tung sludge/doom eller melodiös psykedelia så handlar det om att de repetitiva tonerna isolerar dig från omgivningen i din egen lilla bubbla och stimulerar ditt sinne på ett annat sätt än det traditionella. Man skulle kunna säga att genren är mer besläktad med avslappningsmusik som man använder under ett meditationspass än med dansmusik. Det är musik att lyssna på när du är ensam. När du går en promenad, när du kör bil eller när du behöver stänga ute den påträngande omvärlden på till exempel T-centralen.

Att jag sedan uppskattar att stå ihopträngd med likasinnade framför en scen och gunga i takt är en annan sak… och jag dansar gärna (för mig själv i alla fall) till t ex Hawkwind!

Här är tre exempel i lite olika stil, alla helt perfekta! Luta dig tillbaka och njut.

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Dagens tips: Adama – ”Ruhin”

Adama är ett psykadeliaband från Östersund som släppte sitt debutalbum ”Ruhin” i somras. Adama har fyllt sin debut med sådana där monotona tongångar och riff som jag älskar, men jag menar inte blytunga krossande riff och förvrängd sång från avgrunden. När det gäller Adama passar beskrivningar som ”svävande” och ”hypnotiskt” bättre. Flera låtar har dessutom tillräckligt starka sångmelodier för att sätta sig, och därmed särskilja Adama från andra band i genren. Riktigt bra!

På skejtrampen under Frösöbron växte idén om ett band fram under inspiration av Wooden Shjips, Black Angels och Spacemen 3. 
(
Läs mer om bandet i ÖP.)

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,