Ordos släpper ÄNTLIGEN ”House of the Dead”

Som jag har skrivit tidigare i flera inlägg (länk) har Uppsalabandet Ordos giggat sig in i mitt hjärta. Live skapar de en mörkt hypnotisk och oerhört intensiv stämning med hjälp av sin musik i samspel med sångaren Emils alterego som intar honom så fort han äntrar scenen. I sina stunder verkar han snarast besatt och det känns inte långt borta att han börjar skära sig blodig som vissa andra rocklegender har gjort när de helt går in i musiken och stunden.

Ordos är alltså något alldeles extra live, men den inspelade musiken talar även den för sig själv. Bandets debut från 2013 skulle jag ha slitit ut vid det här laget om jag haft den på vinyl och uppföljaren ”House of the Dead” har LÄNGE varit ett av mina mest efterlängtade släpp. Men nu är det äntligen dags! Den 27:e januari har man releasefest för plattan och spelar live på Copperfields (info), en spelning jag grämer mig för att jag kommer att missa eftersom jag befinner mig i Thailand (en viss tröst! 🙂 ).

Titelspåret finns redan att avnjuta och både den och bandets egen beskrivning av ”House of the Dead” höjer förväntningarna ytterligare:

Efter det första albumet har vi försökt gå en mer mardrömsk väg. Vi har börjat experimentera med fylligare riff, mer aggressiv sång och subtila stämmor för att ge musiken mer flyt och en känsla av en snedtänd psykedelisk upplevelse.

Länkar: SpotifyBandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Osignat guld: Kung Funghi

Jag har ständigt ett tjugotal plattor i min ”kolla upp”-lista och har kommit fram till att den bästa kompromissen mellan att hinna med och att ge banden en någotsånär ärlig chans är att lyssna 5 gånger på plattans 3-4 första spår; har inte musiken gett mig mersmak då så går jag vidare. Det händer att ett band precis är på gränsen att klara den här sållningen och sedan växer till något fantastiskt. Ibland tar det ett tag för musiken att fästa. I andra fall smäller det till med en gång, och så var det med Kung Funghi. De behövde inte ens halva första låten för att få mig på kroken, jag högg som en kobra!

“Our sound is mostly about trying to sound like we’re really fucking cool. If the riff sounds lame, we throw it out or work on it until it sounds like we’re cool.” (Loki)

.
Kung Funghis punkiga fuzz-rock är rena rama adrenalinkicken och jag tvekar inte när jag säger att den här EP’n är årets hittills bästa släpp (det säger kanske inte jättemycket så här tidigt på året, men vi får väl se hur länge det står sig!).

Jag tippar på att det här Stockholmsbandet inte kommer att vara osignade speciellt länge, och jag tippar också på att deras debutgig på Sweet Leaf @Copperfields i början av februari (info) kommer att vara en riktigt röjig tillställning.

“We’re five guys from Stockholm who like riffs, beer and getting sweaty together in confined spaces.”

Ja jädrar, nu spelar vi plattan ett par varv tillsammans va?! 🙂

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Spelljammer – live

Här är ett par bilder på Spelljammer från den 13:e oktober när jag såg jag Ockultist, Spelljammer och Conan. Bilderna på Conan kommer snart, men om du inte börjat dyrka Spelljammer redan så kan du låta deras plattor gå på repeat i väntan på det! 🙂
Jag är helt såld på det här bandet!

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

spelljammer-13-okt-2016-bl

Länkar till andra bloggar om: , ,

It’s a cerebral vibrator

Ibland… (ganska ofta faktiskt) händer det att folk i min närhet inte förstår min kärlek till psykedelia, rymdrock och de mer extrema doom-banden. ”Det är ju bara samma sak, om och om igen”, ”låtarna är för långa”, ”det finns ingen refräng” och till och med ”det där går ju inte att dansa till” är sådant jag kan få höra.

Det händer att jag då försöker mig på en lång förklaring, men egentligen borde det räcka med att sätta på Hawkwinds ”Orgone Acumulator” och lyfta fram textraderna:

It’s no social integrator, It’s a one man isolator

It’s a back brain stimulator, It’s a cerebral vibrator…

För i min värld är det precis så. Oavsett om det är riktigt tung sludge/doom eller melodiös psykedelia så handlar det om att de repetitiva tonerna isolerar dig från omgivningen i din egen lilla bubbla och stimulerar ditt sinne på ett annat sätt än det traditionella. Man skulle kunna säga att genren är mer besläktad med avslappningsmusik som man använder under ett meditationspass än med dansmusik. Det är musik att lyssna på när du är ensam. När du går en promenad, när du kör bil eller när du behöver stänga ute den påträngande omvärlden på till exempel T-centralen.

Att jag sedan uppskattar att stå ihopträngd med likasinnade framför en scen och gunga i takt är en annan sak… och jag dansar gärna (för mig själv i alla fall) till t ex Hawkwind!

Här är tre exempel i lite olika stil, alla helt perfekta! Luta dig tillbaka och njut.

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Dagens tips: Adama – ”Ruhin”

Adama är ett psykadeliaband från Östersund som släppte sitt debutalbum ”Ruhin” i somras. Adama har fyllt sin debut med sådana där monotona tongångar och riff som jag älskar, men jag menar inte blytunga krossande riff och förvrängd sång från avgrunden. När det gäller Adama passar beskrivningar som ”svävande” och ”hypnotiskt” bättre. Flera låtar har dessutom tillräckligt starka sångmelodier för att sätta sig, och därmed särskilja Adama från andra band i genren. Riktigt bra!

På skejtrampen under Frösöbron växte idén om ett band fram under inspiration av Wooden Shjips, Black Angels och Spacemen 3. 
(
Läs mer om bandet i ÖP.)

Länkar: Spotify, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

MaidaVale och Spiders på Debaser Strand – 10 sept 2016

MaidaVale har jag sett många gånger tidigare och i stort sett varenda gång har jag skrivit något i stil med att framträdandet var jäkligt bra, men att jag saknade en platta att lyssna på när jag kom hem igen (länk till tidigare inlägg). Den här gången har jag glädjen att meddela att showen var jäkligt bra, och att jag dessutom har en platta att lyssna på här hemma! En riktig dunderplatta dessutom.

”Gitarrhjältar” som spelar komplicerade skalor med så många toner som möjligt är ingenting för mig, men däremot älskar jag gitarrister som bränner av sköna solon med känsla, som går ihop med melodin, och Sofias solon är precis sådana. Solon som man står på tå och väntar på, på samma sätt som man kan vänta på en sjysst refräng.

Länkar: Spotify, iTunes, Facebook

(Klicka för större bilder)

Det är inte ofta jag lyssnar på Spiders plattor, men liksom förra gången jag såg dem levererade de en rolig glamrockshow. De är ett riktigt bra partyband helt enkelt.

Länkar: Spotify, iTunesFacebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , ,

Dopethrone – ”1312” och ”Host” + en svårslagen deal!

Dopethrone har släppt en ny trespårs EP och en split-singel. Deras senaste platta ”Hochelaga” fick högsta betyg av mig förra året (länk) och det finns ingen anledning att inte älska det här lika mycket. Då skrev jag bl a ”Hur du hanterar den raspigt väsande sången är antagligen en avgörande faktor i om du älskar det här eller inte”, och samma sak gäller fortfarande. Många band sjunger om skrämmande ämnen eller klär ut sig till monster utan att skrämma mig nämnvärt, men Dopethrone däremot… De låter skrämmande på riktigt! Jag får bilder i huvudet av en liten lömsk och desperat Gollum-aktig typ som smyger omkring i skuggorna med en rostig kniv i rockfickan…

Och nu ska du få ett tips som är riktigt bra (om jag får säga det själv): just nu kan du ladda ner alla Dopethrones plattor på Bandcamp till ”samvetspris”, betala vad du kan och vad du tycker att det är värt!

Länkar: Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,