Skraeckoedlan – recension av ”Sagor”

Äntligen har Skraeckoedlan släppt sitt album ”Sagor”!
Sällan har jag väntat så ivrigt (och så länge!) på ett album!

Risken för besvikelse är alltså stor, men jag har aldrig varit riktigt orolig och det visar sig att den magkänslan stämde. Eftersom jag är så ivrig så skriver jag min recension ganska tidigt, efter tre dagars intensivt lyssnande. Nackdelen är att plattan kanske inte riktigt har satt sig i alla delar, men fördelen att det blir en mer omedelbar reaktion. I dagens musik-klimat är det många som inte får längre tid än så på sig att imponera.

Av den anledningen blir jag lite ”orolig” över albumets inledning under min första dag med plattan. Jag skriver: ”Jag måste säga att Skraeckoedlan jobbar i uppförsbacke här trots att det är ett av mina absoluta favoritband, eller kanske just därför… Det händer så mycket på alla fronter under inledningen av ”Sagor” att jag känner mig alldeles omtumlad! Jag har sett Skraeckoedlan live 7-8 gånger och är van vid att de inleder med den taktfast lunkande Mammuten, så redan prologen kastar mig av stolen. Det känns som att den spelas i dubbel hastighet och tonerna flyger åt alla håll. Det är faktiskt inte förrän efter en dryg kvart, med inledningen av ”El Monstro”, som jag landar igen och börjar känna mig lugn.”

Nu, efter tre dagar med plattan, så har jag lärt mig att hantera och tycka om inledningen bättre, men jag blir fortfarande lätt stressad av prologen (jag tycker att den är bäst när jag lyssnar på den flera gånger i rad) och jag tycker fortfarande att det känns som att man tryckt in för många toner under den första kvarten. Men det kanske ändrar sig än mer med tiden när låtarna sitter i ryggmärgen, för både ”Gigantos” och ”Epos” är i grunden riktigt jäkla bra låtar!

Efter den korta instrumentala ”Awen” kommer så ”El Monstro ” som alltså var en omedelbar favorit. Matilda Mård gästsjunger suveränt på ”El Monstro” och kanske är det inbillning, men jag tycker att ljudbilden är mer fokuserad från och med den här punkten på plattan. De kommande låtarna är nämligen en ren uppvisning av Skraeckonauterna. Jag ser framför mig hur bandet ställer sig sida vid sida och utstrålar den där kraften som de alltid gör när de spelar live. De är samspelta och oemotståndligt svängiga! På Facebook skrev jag efter den första genomlyssningen av plattan på väg till jobbet: ”That awkward moment när jag står på busshållsplatsen och med viljekraft försöker hindra min kropp från att spontandansa bläckfiskdansen till Skraeckoedlans ”Squidman”!

”Squidman” har länge varit en favoritlåt, även om jag inte vetat om att det är så den heter. Jag hörde låten live på The Liffeys i maj 2014 (länk) och känner igen ett parti som påminner mig om Entombeds ”Chief Rebel Angel”. Låten ”Flod” var jag lite tveksam till när videon släpptes och jag hörde den fristående, men tillsammans med de andra låtarna har även den vuxit till en favorit.

Det är svårt det här med betyg! Det är inget snack om att det här är en favoritplatta och jag tror att den kommer att växa ytterligare, men det finns ingen riktig monsterhit som ”Cactus”… Det blir fyra praktfulla skägg!

Länkar till Skraeckoedlan: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: musik, Stoner rock, skivrecension, skivrecensioner, Skraeckoedlan