Lemmy Kilmister, 24/12 1945 – 28/12 2015

Lemmy har vandrat vidare och jag har svårt att hitta ord…

Jag kan inte överdriva hur viktig han och Motorhead har varit i mitt liv.

Visst gillade jag 60-talsrocken som pappa spelade när jag var liten, men den första låten som jag själv hittade och tände till på alla cylindrar på var ”Ace of Spades”. När jag hörde den kände jag direkt att jag var hemma; ”WOW, kan musik låta så här?!”

Min första live-konsert var med Motorhead på Scaniarinken i Södertälje när de firade
10-årsjubileum som band… 1985…

Jag köpte en tröja som följde med mig under hela tonårstiden, och som jag fortfarande inte kan förmå mig att kasta bort trots att den är sliten till anskrämlighet!

Jag tackar av hela mitt hjärta och hoppas att Lemmy har hittat sitt eget Valhall!
.

”Döden är en oundviklighet, inte sant? Man blir mer medveten om det när man blir lika gammal som jag. Men jag bryr mig inte. Jag är redo. När min tur kommer vill jag göra det jag gör bäst.” ”Jag håller inte på med ånger. Att ångra sig är meningslöst. Det är försent. Du har redan gjort det, inte sant? Du har levt ditt liv. Det är ingen mening med att önska att man kan ändra det.”

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, Motorhead, Lemmy Kilmister

Nu finns The Beatles på Spotify, kul, men jag har Sympathy For The Devil

Ja, att The Beatles numera finns på Spotify har väl ingen missat, och visst är det kul. De har gjort en hel del bra grejer, men jag har hört att en av 60-talets vattendelare var om man tyckte att The Beatles eller The Rolling Stones var bäst och jag kan inte riktigt förstå att det skulle vara något snack om saken… Personligen skulle jag lätt byta ut hela The Beatles katalog mot t ex ”Sympathy For The Devil”, och det finns flera Stones-låtar som är värda så mycket. Alltså, om jag fick valet mellan att någon på något sätt såg till att jag aldrig någonsin kunde lyssna på någon som helst låt med The Beatles igen (ja, t o m radera dem ur mitt medvetande) eller att på samma sätt undanhålla ”Sympathy For The Devil” så skulle jag offra The Beatles. Direkt!

Kategoriserat under ”Världens bästa låt”

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, The Beatles, The Rolling Stones

Första dagen efter semestern – Dazed and Confused

Ja, efter den första arbetsdagen på länge känner jag mig lite omtumlad och förvirrad, men i stället för att gräva ner mig njuter jag av den här sköna gamla videon! Led Zeppelin, live i London 1969, håll till godo!

Hjältar och passagerare

I dag har jag varit vid Hansa Studio (”The Hall by The Wall”) där bland annat David Bowies album ”Low” och ”Heroes” och Iggy Pops ”The Idiot”och ”Lust For Life” spelades in under 1977-78. När Berlin blev en delad stad hamnade byggnaden bara några meter från muren (på västsidan) och när Bowie skriver textraderna ”I can remember, Standing by the wall, And the guns shot above our heads, And we kissed as though nothing could fall” står han i ett fönster i den här studion under en inspelningspaus och betraktar ett par vid muren.

Jag har också åkt S-Bahn söderut för att se byggnaden där både David Bowie och Iggy Pop bodde under den här tiden. Iggy Pops ”The Passenger” är faktiskt en hyllning till Berlins S-Bahn system!

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, Pop, Iggy Pop, David Bowie, Berlin

Die Mauer

Här i Berlin påminns man ständigt om den gamla murens närvaro. Inte bara rent fysiskt, utan också mentalt. Jag bor i det som tidigare var Öst-Berlin och taxichaufförerna brukar till exempel påpeka när man kör över gränsen… som om den fortfarande fanns.

Det känns lite annorlunda när historiska händelser kommer så nära inpå. Jag är van vid att historiska monument jag besöker är flera hundra år gamla, men här i Berlin är det knappt mossa på betongen… Jag minns ju när muren föll och vilken speciell känsla det var! Jag är inte speciellt blödig av mig, men det var svårt att hålla ögonen torra när jag stod där bredvid muren och lyssnade på Thåström!

Länkar till andra bloggar om: musik, Rock, Thåström, Ebba Grön, Berlin

Holidays In The Sun?

Semestern har börjat och mitt första resmål är Berlin, ‘cause ”I wanna see some history”… och dricka några kalla öl! 🙂
Kanske hittar jag ett par platser med koppling till bra musik här, liksom i New York? Stay tuned!

Länkar till andra bloggar om: musik, Punk, Sex Pistols, Berlin

Glad Valborgsmässoafton!

 

Datura – Visions for the Celestial

Det händer att jag tar bilen till jobbet och då brukar jag dra en CD-skiva som inte finns på Spotify ur hyllan. I dag blev det Datura från Nya Zeeland och deras första och sista fullängdare ”Visions for the Celestial” från 1999. Jag kastades genast tillbaka 10-12 år i tiden till en period när jag lyssnade mycket på den här plattan som jag tycker är helt fantastisk. Datura och ”Visions for the Celestial” var en av de första plattorna som fick mig att inse att jag inte behövde vara låst till att lyssna på en blandning av Black Sabbath, Thin Lizzy, Hawkwind och Kyuss för att få mitt lystmäte av det som jag i dag klassificerar i bloggen som ”Stoner/Retro/Doom/Space- Rock”, eller i enklare form ”Fuzz”.

”Visions for the Celestial” finns på Bandcamp och sångaren Craig Williamson återfinns numera i det utmärkta bandet bandet Arc of Ascent som känns som en fortsättning av Datura och i det psykedeliska soloprojektet Lamp of the Universe där han bjuder på otroligt sköna citar utflykter!

Bonuslektion: Släktet ”Datura” tillhör familjen ”Solanaceae”, mer vardagligt känt som ”potatisväxter”. Inom familjen ryms förutom potatis, tomat, aubergine, paprika och chilipeppar också flera arter som används som medicinalväxter och några giftiga rackare som i små doser fungerar som hallucinogena droger. Många växter inom släkten Datura innehåller starka nervgifter som kan orsaka koma och döden vid överdosering och även i små doser beskrivs ruset som riktigt obehagligt. Datura har en historisk och till viss del religiös koppling till Indien och buddhismen.

Länkar till andra bloggar om: musik, stoner rock, fuzz rock, Datura

Miami 2017 (Seen the Lights Go Out on Broadway)

Billy Joel är en av de mest framgångsrika artisterna i USA’s historia och dessutom en av dem som starkast förknippas med New York (wiki). I oktober 2001 var han en av alla artister som deltog i manifestgalan The Concert for New York City efter terrordåden den 11:e september och eftersom jag besökte ”Ground Zero” i går så passar den här låten utmärkt.

Billy Joel representerar inte den vanliga musikstilen här i bloggen direkt, men live-plattan Songs in the Attic från 1980 var en av mina första skivor och jag är löjligt förtjust i Miami 2017 (Seen the Lights Go Out on Broadway), Captain Jack och ett par andra låtar. Tack och lov är det inte så apokalyptiskt i nuläget som sången Miami 2017… förutspår och jag kan rapportera att lamporna lyser på Broadway i kväll! 🙂

Mina bilder från ”Ground Zero” finns på Facebook. Jag måste säga att de två ”poolerna” med avgrundshål i mitten var en stark symbol.

Länkar till andra bloggar om: Musik, Rock, Pop, Billy Joel

I’m Waiting For The Man – ChristerMagister på äventyr i Harlem

Lou Reed var en riktig New York City Man och han har skrivit och framfört en stor mängd odödliga klassiker från mitten av sextiotalet till långt in på tvåtusentalet. När han avled i sviterna efter en levertransplantation 2013 så kändes det… (punkt).

Lou Reed sjöng I’m Waiting for the Man på The Velvet Undergrounds debutalbum från 1967 och skrev därmed omedelbart in sig i musikhistorien. Albumets framsida är förstås signerat av en annan New York ikon, Andy Warhol, som även hjälpte till att fixa skivkontrakt till bandet och blev något av en mentor för Lou Reed.

I’m Waiting for the Man handlar om en man med abstinens som väntar på sin langare i korsningen av Lexington Avenue och 125:e gatan i Harlem och därför begav jag mig i går dit för att ta ett par bilder. Jag kan informera dig om att korsningen fortfarande är fylld av både säljare och köpare av Harlem Brownstone och jag misstänker faktiskt att jag riskerade livet när jag smygfotade bilderna som finns på Facebook , men lite får man vara beredd att riskera när man är på pilgrimsfärd! 😉 (Jag tackade dock nej till erbjudandet om att tjäna 100 snabba dollar som jag fick av ett gäng lirare.)

I låten om min förra korsning, 53rd & 3rd (länk), så var det uppenbart att Ramones sjöng om just den platsen, men här får du hänga med lite i inledningen. Sångraden strax efter kändes också ganska riktad mot mig i ögonblicket kan jag säga: ”Hey white boy, what you doin’ uptown?”…

The Velvet Underground & Nico

Länkar till andra bloggar om: Musik, Rock, The Velvet Underground, Lou Reed

CBGB och Patti Smith

När jag tänker på New York och musik så är det Greenwich Village och CBGB som först poppar upp i skallen. Jag gjorde ett inlägg om The Village i Bob Dylans fotspår häromdagen (länk) och trots att CBGB tyvärr är nedlagt så har jag förstås varit i lokalerna och sett mig omkring. (Det är numera en klädaffär, men de har behållit originalväggarna och en hel del memorabilia, se bilder på Facebook.)

I boken ”Please Kill Me!” skrivs naturligtvis en hel del om CBGB och förutom Ramones som jag också skrev om för ett par dagar sedan när jag hade besökt korsningen 53rd & 3rd (länk) så handlar den mycket om Patti Smith. Hon är alltså ännu en av mina favoritartister som är starkt knutna till New York, och jag har ytterligare ett par stycken att dra fram ur rockärmen, stay tuned! 🙂

Länkar till andra bloggar om: musik, Rock, Punk, CBGB, Patti Smith

Greenwich Village i Bob Dylans fotspår

I går var jag i Greenwich Village och vandrade i Bob Dylans fotspår. Jag stod utanför en av hans bostäder under tidigt 60-tal och besökte två av de ställen där han gjorde några av sina första framträdanden, Café Wha? och Café Reggio (som också var först i USA med att servera Cappuccino). Jag blev dessutom fotograferad på samma plats som Bob Dylan på framsidan av plattan The Freewheelin’ Bob Dylan från 1963.

Jag är ingen sådan där fanatisk Dylan-fan som har allt och hyllar allt han gjort, men han har betytt mycket för mig och om jag av någon anledning bara fick ta med mig en platta på någon resa så ligger Blonde On Blonde bra till. Bob Dylans musik är suverän för långa resor när du sitter still och bara flyter med i musiken. Här har vi Tangled Up In Blue, inspelad live 1974.

Mina bilder finns på Facebook.

Länkar till andra bloggar om: Greenwich Village, Musik, Bob Dylan

53rd & 3rd – Ramones

Boken ”Please Kill Me! – den ocensurerade historien om punken” är en fantastisk inspirationskälla överhuvudtaget, och speciellt om du planerar en resa till New York. I den kan man bl a läsa om Ramones kopplingar till gatuhörnet vid 53:e gatan och 3:e avenyn som var ett välkänt tillhåll för manliga prostituerade.

I går stod jag i korsningen av 53:e gatan och 3:e avenyn och lyssnade på låten 53rd & 3rd som släpptes av Ramones 1976. En lite märklig känsla, men så mäktig att jag fyrar av ett helt gig med Ramones från 1977, ”Hey Ho, Let’s Go”:

Min bild på korsningen finns på Instagram och Facebook.

Länkar till andra bloggar om: musik, punk, rock, Ramones

New York Groove

En av mina absoluta favoritlåtar är New York Groove i Ace Frehleys tappning från soloplattan som släpptes 1978. (Russ Ballard skrev låten och den släpptes först av Hello 1975.) Nu har jag varit i New York i en halv dag och redan kommit in i någon form av jet-laggad New York Groove. Vi vaknade kl 5 i morse, så vi har hunnit med en hel del! Det är riktigt kallt, men med frekventa stopp för kaffe, hamburgare och/eller öl så går det bra.

Den här bilden har jag uppenbarligen inte tagit själv, mina bilder kommer att dyka upp sporadiskt på Instagram och Facebook så småningom.

Länkar till andra bloggar om: Musik, Rock, Hårdrock, Kiss, Ace Frehley

New York, New York

”Start spreading the news, I’m leaving today…”

Ja, det gör jag faktiskt, lämnar Sverige på väg mot New York alltså. Om WiFi uppkopplingen funkar som den ska där borta i väster så tänker jag mig att det dyker upp några inlägg med musik från New York här i bloggen de kommande dagarna. Jag hoppas också på att kunna lägga upp några bilder från diverse pilgrimsplatser på Instagram och Facebook.

Om jag skulle hamna i total ”radioskugga” så ha en bra vecka, det tänker jag ha!

Länkar till andra bloggar om: Musik, Frank Sinatra, New York

Två oumbärliga livealbum

Jag har precis bilat genom landet och ljudet i stereon har varit blandat, men dessa två plattor var några av höjdpunkterna. De här två plattorna har en sådan skön livekänsla och är fyllda med så många fantastiska låtar att jag inte tvekar att utnämna dem till ett par av tidernas bästa album.

Judas Priest spelade in Priest…Live! under Fuel for Life turnen 1986 och eftersom jag såg dem i Stockholm det året så har jag en personlig anknytning till skivan. Den femtonåriga Christer hade aldrig varit med om en liknande rusch under en konsert, och den upplevelsen håller jag fortfarande som en av de absolut största händelserna med musikanknytning i mitt liv! Basen i Love Bites fick hela skelettet att vibrera och Rob Halford hade oss alla i ett järngrepp.

Priest…live!

If You Want Blood, You’ve Got It spelades in av AC/DC under 1978 års världsturné, och den missade jag tyvärr… 😉 Plattan är däremot en av de första jag köpte för egna pengar någon gång i början av 80-talet, och vilket köp det var!
”Goodness gracious great balls of fire!”
Det här är en platta som får mig att vilja gå ut och hitta på alla möjliga rackartyg!

AC/DC – If You Want Blood

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, heavy metal, Judas Priest, AC/DC

Minnesbilden och ”världens bästa album”: Pixies

I november förra året såg jag Pixies på Münchenbryggeriet i Stockholm och här har jag fixat till ett par bilder i lite Pop art-stil. Jag passar också på att lägga in två av mina favoritlåtar från albumet Doolittle från 1989 som jag inte tvekar att utnämna till ett av tidernas bästa album! Om du inte har lyssnat på dem tidigare eller bara glömt bort hur fantastiska de är, passa på att (åter)upptäcka dem nu!

Pixies – Münchenbryggeriet – 15 nov 2013

.

.

.

.

Sköna gamla musikvideos: David Bowie & Mick Jagger – Dancing In The Street

Den här känns lämplig i dag!

Summer’s here and the time is right 
For dancing in the streets […]
All we need is music, sweet music…

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, Pop, David Bowie, Mick Jagger

Sköna gamla musikvideos: Jerry Williams – Number one

Jerry är nästan lika skön som Nancy Sinatra!

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, Jerry Williams

Sköna gamla musikvideos: These Boots Are Made for Walkin’

Den här är fantastisk på alla sätt och vis!

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, pop, Nancy Sinatra

Bikini Kill – Yeah Yeah Yeah Yeah

Förra året firade Bikini Kill sitt 25-årsjubileum och gick ut med att man tänkte återutge bandets album på det nystartade och egna bolaget Bikini Kill Records. I tisdags släpptes den andra skivan Yeah Yeah Yeah Yeah på bandcamp, men det ser ut som att den sålde slut direkt…

Bikini Kill är ett feministiskt punkband som var aktiva i början av 90-talet och man brukar säga att det var de som grundade Riot Grrrl-rörelsen. Bikini Kill kräver lite tid och ibland är de intressantare än bra måste jag säga, men när de är bra är de bland det bästa du kan höra i punkväg och jag önskar att jag hade fått se dem live.

Läs mer om Bikini Kill på Pitchfork och Rookie.

Länkar till andra bloggar om: musik, punk, Riot Grrrl, girlpower, Bikini Kill

Dischord släpper demo från 1980 med State Of Alert, S.O.A.

Bildlänk till State Of Alert – demo

Innan Henry Rollins frontade Black Flag och Rollins Band hette han Henry Garfield och sjöng i State Of Alert (S.O.A.) som släppte EP’n No Policy 1981. S.O.A. spelade också in en demo med åtta låtar 1980, varav fem aldrig blev utgivna, och denna demo släpps den 18 mars av Dischord.

Redan nu kan du streama demon via bildlänken här i inlägget och det tycker jag absolut att du ska göra. EP’n är inte bara ett historiskt dokument med en 19-årig (blivande) Rollins på sång utan en riktigt bra punkplatta med det där råa soundet och ungdomliga entusiasmen som är så smittande (lyssna t ex på inräkningen av War Zone som inte finns med på EP´n).
.

Länkar till andra bloggar om: musik, Punk, Black Flag, Rollins Band, Henry Rollins, State Of Alert, S.O.A.

Soundgarden ger ut remastrad utgåva av Superunknown

Den 3 juni firar Soundgarden att albumet Superunknown fyller 20 år genom att ge ut en remastrad utgåva av albumet tillsammans med en CD med extramaterial. Det blir också en utgåva som består av 5 CD´s som utöver det innehåller ännu mer extramaterial och Superunknown mixad i Blu-ray format. (länk)

Personligen är jag inte mycket för extramaterial men kommer antagligen att köpa det remastrade albumet bara för att… Jag ser i menyn att jag inte har utnämnt några album till ”Världens bästa” ännu, men nu är det hög tid. Superunknown är definitivt ett av tidernas bästa album!

Soundgarden – Superunknown

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, grunge, Soundgarden

TBS7AC45ANG3

40 år med Kiss!

Enligt This day in metal är det i dag på dagen 40 år sedan Kiss släppte sitt debutalbum. Helt otroligt! Jag har aldrig varit något fanatiskt Kiss fan, men debutalbumet lyssnar jag faktiskt ganska ofta på. Kom igen katten, det svänger ju! 🙂

Kiss – Kiss 1974

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, kiss

Debatten om könshår leder mig till Hawkwind

Könshår och fittstim har varit aktuella ord i media de senaste dagarna. (DN, SVT, AB) Jag tänker inte fördjupa mig i debatten, men jag kan tycka att jämställdhetsarbetet i stort förlorar på att man fokuserar på så ytliga saker som könshår i stället för det som faktiskt är viktigt, att arbeta för att män och kvinnor har samma möjligheter att påverka sina liv och samhället. (DN)

Könshåren i media fick mig i alla fall att längta tillbaka till Malmö och Kulturbolaget (KB) där jag har sett många bra band.
På KB´s vägg hänger nämligen en affisch från 1968 med en kvinna som i all sin nakenhet ser riktigt påklädd ut! 😉
Affischen skapade debatt även 1968, men inte på grund av kvinnans nakenhet eller hennes könshår, utan på grund av pipan med röka. Affischen var framtagen inför en konstutställning men konsthallens styrelse förbjöd den med motiveringen att den var ”en oförfalskad propaganda för haschrökning”. Bråket om affischen gjorde att konsthallschefen Folke Edwards, avgick i protest och att utställningen lades ner.

Den här flummiga bilden får mig naturligtvis att tänka på flummig musik, och hur mycket flummigare än Hawkwind blir det?!
Drar man på några väl valda låtar med Hawkwind i hörlurarna och går in i musiken så inser man snart att droger inte är nödvändiga för att få sig en tripp!

Så, debatten om könshår har lett mig till en skön stund med Hawkwind, inte illa.

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, Hawkwind, Fittstim, Feminism