Greta Van Fleet

Om du tycker att mina musiktips kommer för glest nu för tiden så kan du alltid vända dig till Spader Ess. Jag ska inte säga att vi har samma musiksmak, jag går längre åt det brutala hållet medan han går längre åt det melodiösa, men någonstans i mitten av skalan möts vi för det mesta!

Ett av de senaste topp-tipsen från honom handlar om Greta Van Fleet (läs här). Att så här unga gossar vänder sig till så gamla rävar som Led Zeppelin och lyckas skriva musik som får mig på sommarglatt humör i december, det är imponerande! 🙂

Länkar till Greta Van Fleet: Spotify, Bandcamp, Facebook

Snowy Dunes: Atlantis

I början av veckan var jag på kurs på Karolinska institutet, och att klara av kollektivtrafiken i rusningstrafik utan att få ett vredesutbrott är alltid en utmaning. Med rätt musik i lurarna brukar det dock gå bra, och den här gången var det Snowy Dunes som höll mig på banan. Deras nya album ”Atlantis” är riktigt jäkla bra! De har lyckats knåpa ihop ett album som hänger ihop från början till slut, utan svackor, och där balansen mellan lugnt och ösigt, rockigt och psychedeliskt är perfekt!

Det är dags att upptäcka Atlantis!

Länkar till Snowy Dunes: Spotify, Bandcamp, Facebook, (mina tidigare inlägg finns här)

Länkar till andra bloggar om: musik, Heavy Blues, Rock, Stoner rock, Fuzz rock, Snowy Dunes

Let there be rock – magistern spelar vinyl igen!

Jag tillhör en av alla dem som slängde sina vinylskivor i samband med en flytt, för 15-20 år sedan, när ingen trodde att de någonsin skulle bli aktuella igen… Och som jag ångrar det nu! Det är ju en helt annan känsla att ta fram en vinylskiva, titta på bilderna och spela den från början till slut än att lyssna på digitala filer. Rent generellt vet jag inte, men i alla fall med min Marshall Stanmore högtalare så låter det dessutom bra mycket bättre!

Nu håller jag på att köpa på mig en samling igen… och det var en dyr vända till soptippen den där gången kan jag säga!

Jag har två inriktningar på mitt samlande i dagsläget: att köpa på mig klassiska album med mina favoritband och att köpa skivor av banden jag ser live. Det blir ett sätt att stötta banden samtidigt som jag får ett sjysst minnesdokument.

I dag spelar jag AC/DC’s liveplatta ”If You Want Blood You’ve Got It” från 1978. En av tidernas bästa liveplattor. Perfekt att städa till! 🙂

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, AC/DC, vinylskivor

Saknade: Vidunder och We Live In Trenches

Jag lyssnar på mycket ny musik och det är en jäkla massa band som fladdrar förbi i medvetandet under åren. Vissa band faller faktiskt i glömska på grund av inaktivitet, hur bra de än är, men några saknar jag mer och mer ju längre tiden går. Ett sådant band är Vidunder som jag hade toppenkväll med när jag såg dem live i Berlin för snart två år sedan. (Länk till ett inlägg om det.) Därför blev jag förstås riktigt glad när jag såg att de nu verkar ha löst sina medlemsbekymmer och kommer att släppa i alla fall en singel i början av juni. (Länk till info.) Det firar vi med den här videon!

Tänk om man kunde få en liknande nyhet om We Live In Trenches som var ett av de första banden som fick högsta betyg här i bloggen! (Länk) Det var över tre år sedan jag hörde något ifrån dem och trots att Life Crisis snurrar friskt ännu så vore det härligt med något nytt!

Länkar till andra bloggar om: musik, Hardcore, We Live In Trenches, Rock, Hårdrock, Fuzz rock, Vidunder

MaidaVale och Spiders på Debaser Strand – 10 sept 2016

MaidaVale har jag sett många gånger tidigare och i stort sett varenda gång har jag skrivit något i stil med att framträdandet var jäkligt bra, men att jag saknade en platta att lyssna på när jag kom hem igen (länk till tidigare inlägg). Den här gången har jag glädjen att meddela att showen var jäkligt bra, och att jag dessutom har en platta att lyssna på här hemma! En riktig dunderplatta dessutom.

”Gitarrhjältar” som spelar komplicerade skalor med så många toner som möjligt är ingenting för mig, men däremot älskar jag gitarrister som bränner av sköna solon med känsla, som går ihop med melodin, och Sofias solon är precis sådana. Solon som man står på tå och väntar på, på samma sätt som man kan vänta på en sjysst refräng.

Länkar: Spotify, iTunes, Facebook

(Klicka för större bilder)

Det är inte ofta jag lyssnar på Spiders plattor, men liksom förra gången jag såg dem levererade de en rolig glamrockshow. De är ett riktigt bra partyband helt enkelt.

Länkar: Spotify, iTunes, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Psychedelic rock, Psykedelisk rock, Blues, Heavy Blues, Hårdrock, Glamrock, Spiders, MaidaVale

Wolfmother på Gröna Lund

Sedan 2012 när jag försökte se Iggy Pop på Gröna Lund har jag vägrat ”Grönan live” trots att de brukar erbjuda en hel drös lockande artister varje sommar. I fredags bestämde jag mig dock för att ge scenen ytterligare en chans, eftersom det var så fint väder och jag inte har sett Wolfmother tidigare. (Dessutom hade jag ytterligare ett gig att gå på efteråt, så i vilket fall som helst var det stor möjlighet till en lyckad kväll som helhet.)

Försöket föll något så när väl ut och jag är glad att jag gav Grönan en ny chans. Det var inte obehagligt smetat med folk och ljudet var bra, såväl precis framför scenen som längst bak. Det enda problemet var att efter 40 minuter framför scenen i solskenet när suget efter en öl blev omöjligt att ignorera så var det så lång kö in till ölserveringen att det kändes hopplöst. Jag tog färjan till slussen för en öl på Söder i stället och sedan fortsatte jag till Fridhemsplan och Copperfields (mer om det i ett annat inlägg).

Wolfmother är ett av mina favoritband och det var kul att se dem (länk till rec.). De bjöd på en bra blandning av gammalt och nytt och Andrew Stockdale har charmen som behövs för att hålla intresset uppe trots att jag inte tycker att stora scener i solsken är direkt ultimat för rock’n’roll… Slutsatsen blir godkänt för Grönan och väl godkänt för Wolfmother! 🙂

(Klicka för större bilder i ett bildspel.)

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, Gröna lund, Grönan live, Wolfmother

Snabba tips: Descarado, Salem’s Pot, Rotting Christ och Mothership

Descarado från Göteborg följer upp sin fläskiga stoner-EP från 2013 med singeln ”Pigroad”, och jag vill ha mer, nu!
(Spotify, Facebook)

De härligt skumma och psychedeliskt svängiga Salem’s Pot släpper plattan ”Pronounce This!” den 22:a juli och ”Just For Kicks” är det första smakprovet. Det vattnas i munnen! (Spotify, iTunes, Bandcamp, Facebook)

Jag har läst åsikten att grekerna i Rotting Christ har gått för långt i sina hyllningar till den fallna ängeln, men när hyllningarna är så här kraftfulla kokar i alla fall mitt blod! (Spotify, Facebook)

Sist men inte minst, Texas-bandet Mothership har släppt plattan ”Live Over Freak Valley”, och den bjuder på ett par gyllene stunder.
(Spotify, iTunes, Facebook, hemsida)

Länkar till andra bloggar om:
musik, hårdrock, Doom Metal, Death Metal, Stoner rock, Descarado, Salem’s Pot, Rotting Christ, Mothership

Valley Of The Sun – recension av ”Volume Rock”

Amerikanerna i Valley Of The Sun släpper sitt nya album ”Volume Rock” på svenska Fuzzorama Records i morgon, den 29:e april. Årstiden är egentligen synnerligen väl vald, men som alla vet har den svenska våren tagit ett uppehåll de senaste dagarna!

Tidigare när jag har jämfört stallkamraterna Truckfighters, We hunt Buffalo och Witchrider, har jag skrivit:
”uppenbarligen kan man lita på att Fuzzoramas släpp håller hög kvalitet. Gemensamt för de här tre banden är att de bjuder på sjuhelsikes melodier som är så pass välpolerade att de borde kunna jobba sig till en hel del radiotid, samtidigt som de har tillräckligt mycket själ och tryck i sig för att jag ska tycka om dem.” (länk)
Det uttalandet inkluderar numera även Valley Of The Sun.

Jag har haft ”Volume Rock” i telefonen den senaste månaden och under soliga dagar är det den som har pockat på uppmärksamheten. Det här är något annat än den långsamma, tunga och ”skitiga” stoner/doom som jag lyssnar mest på till vardags, den musik som passar bäst i små mörka konsertlokaler. Valley Of The Sun framför arenarock med ökensand i kläderna, melodiös rock som frammanar bilder av publikhav, solsken och öl i plastglas! Eller långa bilfärder genom glest befolkade landskap.
Och jag älskar det. Äntligen är det (teoretiskt sett) vår! 🙂

P.S. I likhet med mycket annan melodiös rock med sommarkänsla finns det en risk att plattan har en ganska kort peak för att sedan ligga i träda, men det återstår att se!

Länkar: Spotify, iTunes, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, stoner rock, fuzz rock, skivrecension, skivrecensioner, Valley Of The Sun

Ordos och Hällas på Klubb Undergången

Bättre sent än aldrig heter det ju, så här kommer några bilder från Klubb Undergången den 5:e mars. Efter Ordos och Hällas hann jag faktiskt till Copperfields för att se Snailking också, men de bilderna dröjer ytterligare ett tag.

Jag har sett Ordos två gånger tidigare, på KGB under Stockholm Summer Fuzz 2014 och på Copperfields i maj 2015, men det är alldeles för sällan känner jag! (Så långt är det ju faktiskt inte mellan Stockholm och Uppsala.) Ordos spelar ”aggressiv stoner med mörker som främsta inspirationskälla”; ”spår av Danzig” har jag skrivit tidigare och det finns ingen anledning att ändra på den beskrivningen. Den grymma debuten kan du lyssna på här nedanför och om jag förstått saken rätt är en uppföljare färdiginspelad men dröjer ytterligare ett tag. Vi fick höra ett par av de nya spåren på Klubb Undergången, och de höjde förväntningarna ytterligare ett snäpp! Länkar till Ordos: Spotify, Bandcamp, Facebook

Ordos på Klubb Undergången – Fler bilder på Facebook

Hällas upptäckte jag under Gaphals femårskalas i april förra året, och sedan dess har jag velat se dem igen (länk). De spelar melodiös hårdrock med sådan swag att det är rent beroendeframkallande! Sedan jag skrev om dem sist har de släppt sitt fyraspårs debutalbum, men av någon anledning finns inte ”Through The System” med och därför bjuder jag på den här:
(Du hittar den även på Bandcamp) Länkar till Hällas: Spotify, iTunes, Bandcamp, Facebook

Hällas på Klubb Undergången – Fler bilder på Facebook

.

.

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, rock, Stoner rock, Fuzz rock, Ordos, Hällas

The Sign Festival – lördag

(Fortsättning på mitt förra inlägg)

På lördagen var det tätt mellan de bra banden och jag och polaren Björn var på plats redan när det första bandet klev på den lilla scenen kl 19.15, för vi kunde ju inte missa Flush, ett band med en riktigt tung låt som heter ”Bj∅rn”! 🙂
(Spotify, Bandcamp, Facebook)

På den lilla scenen imponerande även Saturn, som visserligen hela tiden riskerade att tappa mig på grund av för mycket falsettsång, men behöll mig med hjälp av skönt riffande och klassiska hårdrocksmelodier. (Spotify, Facebook, hemsida)

(Klicka för större bilder i ett bildspel)

Kvällens bästa och mest spännande band på den lilla scenen var i alla fall Orkan som radade upp progglåtar i Nationalteaterns anda som om de aldrig gjort annat, trots att det är ett färskt band utan släppt material! (En låt finns på Soundcloud) Ett extra plus för saxofonen (tungt!), och ytterligare ett för hatlåten tillägnad Jimmie! (Facebook)

(Klicka för större bilder i ett bildspel)

På den stora scenen var det ett rent pärlband av grymma akter:

Skraeckoedlan klev in som ersättare för Viagra Boys i sista stund, och även om jag gärna hade sett VB så var det en trevlig överraskning att det var just Skraeckoedlan som klev in, ett av mina favoritband som jag gärna ser om och om igen (vilket jag gjort de senaste åren 🙂 ). (Spotify, iTunes, Facebook, hemsida)

(Klicka för större bilder i ett bildspel)

Bombus har ett synnerligen passande namn och de släppte en riktigt tung bomb över Linköping! Jag har sett dem en gång förut, men det var länge sedan och nu överträffade de mina förväntningar med sin blandning av Motorhead-punkig rock och arenarock med muskler. Det märks att de har turnerat flitigt! (Spotify, iTunes, Facebook, hemsida)

(Klicka för större bilder i ett bildspel)

Siena Root är pioniärer inom ”retro-rocken”, men trots det har jag inte sett dem live tidigare, och nu när jag sett dem en gång längtar jag redan till nästa tillfälle! (Spotify, iTunes, Facebook, hemsida)

(Klicka för större bilder i ett bildspel)

Oblivious hade hemmaplan och det märktes, de fullkomligt sprudlade av spelglädje! Jag såg dem på Nalen Klubb här i Stockholm i oktober och efter giget publicerade jag en egeninspelad video av ”Bjälken i ditt öga” och skrev: ”Oblivious har bara en låt på svenska och det tycker jag är ett förbättringsområde.” (länk) Det är alltid kul när man blir hörsammad 🙂 , för de två nya låtarna som vi fick höra var båda på svenska, och dessutom grymma! (Spotify, iTunes, Facebook)

(Klicka för större bilder i ett bildspel)

Kvällens, och festivalens, sista akt Night Viper var ett av de band som jag såg mest fram emot att se, och de gjorde mig inte besviken. Tidigare har jag skrivit om deras musik på platta att de får mig att känna mig ungefär som i början av 80-talet när jag hörde ”Live Wire” för första gången, att de lyckas fylla sin debutplatta med Heavy Metal som utgår från det som var bra med 80-talet och att sångerskan Sofie Lee Johansson är en ny stjärna! (länk 1, länk 2) Live lyckades de förmedla precis samma känsla, och Sofie är ett fynd även på scenen! (Spotify, iTunes, Facebook)

(Klicka för större bilder i ett bildspel)

Så, jag tackar arrangörerna och banden för en grym påskhelg och ser fram emot en ny festival nästa år!

Länkar till andra bloggar om:
musik, rock, hårdrock, Gaphals, The Sign, The Sign Festival, Flush, Saturn, Orkan, Skraeckoedlan, Bombus, Siena Root, Oblivious, Night Viper

Wolfmother – recension av ”Victorious”

Sångaren Andrew Stockdale har varit det enda permanenta inslaget i Wolfmothers sättning genom åren, och stökigheten runt bandets sammansättning har smittat av sig på det utgivna materialet. Wolfmothers självbetitlade debutalbum slog ner som en bomb för lite drygt tio år sedan (en tveklös femma i betygsboken) och efter diverse turer blev även uppföljaren ”Cosmic Egg” en både bra och framgångsrik platta. Det som skulle ha blivit bandets tredje album blev i stället Stockdales soloalbum ”Keep Moving”, och den självutgivna ”New Crown” från 2014 som i stället blev Wolfmothers tredje giv har sina toppar, men fick ”bara” en trea när jag recenserade den (länk).

Jag var faktiskt tveksam till att det skulle bli något mer album från Wolfmother, men nu står vi alltså inför ”Victorious” som är både mer fokuserat och catchy än någonsin tidigare, och jag älskar det!

Förutom att skriva allt material och sjunga spelar Stockdale gitarr och bas på hela plattan, medan han delar trumpall med Josh Freese (Nine Inch Nails, A Perfect Circle mm) och Joey Waronker (Beck, R.E.M., mm). Ett par gånger balanserar låtarna farligt nära gränsen till alltför poppiga för min smak (på ”Pretty Peggy” går man långt över gränsen men kommer ändå undan tack vare glimten i ögat (”roses are red, violets are blue…”) ), men annars är det ett jämnstarkt album som gått på repeat här hemma i flera veckor nu. (Det är nämligen en platta som går hem hos även kvinna och barn.)

”Victorious” knäpper förstås inte debuten på näsan, det saknas lite driv för det, och är inte direkt nyskapande, men jag tycker att den melodiösa och riffbaserade rocken helt klart är värd en fyra i betyg!

”The Simple Life” är hyggligt representativ för plattan, men alla låtar innehåller inte mungiga!
Länkar: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, skivrecension, skivrecensioner, Wolfmother

Lugnet – recension av ”Lugnet”

Hårdrocksbandet Lugnet har jag skrivit om ett par gånger tidigare, dels i december 2014 när de hade släppt en video med en av Quentin Tarantinos favoriter, Christina Lindberg från filmen Thriller – en grym film (länk), i huvudrollen och sedan förra våren när jag sett dem live på Göta källare (länk).

Nu har Lugnet släppt sin debutplatta, och på samma självklara sätt som sångaren Roger Solander levererar klassiska rock-poser på scenen levererar bandet klassisk hårdrock med rötterna i sent sjuttiotal – tidigt åttiotal på platta. I den här genren är sångmelodierna i fokus och bandet har verkligen lyckats snickra ihop ett gäng sjyssta låtar, och dessutom är Roger en sångare som klarar av att leverera dem med pondus.

De båda rökarna som bandet spelat in videos till sticker förstås ut lite extra över mängden, men även ”Veins” med de tunga trummorna, den mäktiga halvballaden ”Tears in the Sky” och ”In the Still of the Water” som det är omöjligt att sitta still till är något extra… vilket innebär att jag precis har plockat ut fem av åtta låtar som mina favoriter…

 Det blir fyra gitarrer till Lugnet, lysande!

Länkar: Spotify, iTunes, Facebook, hemsida
Den första videon med Christina Lindberg finns här.

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, skivrecension, skivrecensioner, Lugnet

Night Viper – Recension av ”Night Viper”

I början av juni hade jag Night Viper som ”dagens tips” och skrev att det inte är så ofta jag blir alldeles sprudlande förälskad i ny Heavy Metal med 80-talsinfluenser, men att Night Viper lyckades få mig att känna mig ungefär som jag gjorde första gången jag hörde ”Live Wire” (länk).
….Då hade de släppt en singel, och nu när debutalbumet är ute ser jag ingen anledning att ändra mitt omdöme. Night Viper lyckas fylla plattan med Heavy Metal som utgår från det som var bra med 80-talet, och sångerskan Sofie Lee Johansson är en ny stjärna!

Länkar: Spotify, iTunes, Google Play, Bandcamp, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, skivrecension, skivrecensioner, Heavy Metal, Hårdrock, Night Viper

Lemmy Kilmister, 24/12 1945 – 28/12 2015

Lemmy har vandrat vidare och jag har svårt att hitta ord…

Jag kan inte överdriva hur viktig han och Motorhead har varit i mitt liv.

Visst gillade jag 60-talsrocken som pappa spelade när jag var liten, men den första låten som jag själv hittade och tände till på alla cylindrar på var ”Ace of Spades”. När jag hörde den kände jag direkt att jag var hemma; ”WOW, kan musik låta så här?!”

Min första live-konsert var med Motorhead på Scaniarinken i Södertälje när de firade
10-årsjubileum som band… 1985…

Jag köpte en tröja som följde med mig under hela tonårstiden, och som jag fortfarande inte kan förmå mig att kasta bort trots att den är sliten till anskrämlighet!

Jag tackar av hela mitt hjärta och hoppas att Lemmy har hittat sitt eget Valhall!
.

”Döden är en oundviklighet, inte sant? Man blir mer medveten om det när man blir lika gammal som jag. Men jag bryr mig inte. Jag är redo. När min tur kommer vill jag göra det jag gör bäst.” ”Jag håller inte på med ånger. Att ångra sig är meningslöst. Det är försent. Du har redan gjort det, inte sant? Du har levt ditt liv. Det är ingen mening med att önska att man kan ändra det.”

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, Motorhead, Lemmy Kilmister

Hällas har släppt sin debut-EP

Hällas, som jag har tipsat om tidigare, har nu släppt sin självbetitlade debut-EP.

Länkar till Hällas: Spotify, iTunes, Bandcamp, Facebook

Sons of Huns – While Sleeping, Stay Awake

Sons of Huns från Portland, Oregon, har nyligen släppt sitt andra album på RidingEasy Records. ”While Sleeping, Stay Awake” består av nio låtar på sammanlagt 37 minuter, och det är precis lagom. Mer orkar inte min luftgitarr-arm och fingrarna är domnade, för här går det undan mellan varven!
….Sons of Huns spelar Stoner/Doom med spår av såväl ZZ top, Iron Maiden och Black Sabbath (så klart!) som modernare band. Det är stor variation på plattan, jämför t ex det intensiva i den inledande ”Osiris Slain” med svänget i ”Philosopher’s Stone” (där för övrigt Dale Crover från Melvins gör ett gästframträdande på trummor). De doomiga och grooviga låtarna är bra, men jag måste säga att det är de intensivare låtarna som jag fäster mig mest vid. De har mest av en egen identitet. Även låten ”An Evil Unseen” är värd lite extra uppmärksamhet eftersom den har legenden Scott “Wino” Weinrich på sång.

Länkar till Sons of Huns: Spotify, Bandcamp, iTunes, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, Stoner rock, hårdrock, Sons of Huns

Live: Dead Soul och Ghost

Förra veckan, fredagen den trettonde, såg jag Dead Soul och Ghost på Annexet.

Dead Souls debutalbum ”In The Darkness” har gått varm hemma hos mig det senaste året eftersom både jag och Hanna tycker att den tunga elektroniska bluesen är riktigt jäkla skön! Det är en sådan där härlig platta som vi med lätthet kan låta gå från början till slut medan vi fixar fredagsmiddagen tillsammans. (Uppföljaren ”The Sheltering Sky” som släpptes för några veckor sedan är jag inte lika förtjust i ännu, men det kanske kommer.)
….Jag har inte sett Dead Soul live tidigare, men de har tydligen gått från att vara sju man på scenen till tre. Med teknikens hjälp så tycker jag att de lyckades bra med ljudbilden, men det var lite ”naket” på Annexets stora scen. Det var oerhört maffigt att höra dem med den stora ljudutrustningen, men som sagt, något mer att fästa blicken på hade inte skadat.

Fler bilder finns på Facebook

Dead Soul på Annexet – 13 nov 2015

Med Ghost på scenen så saknas det definitivt inte något att fästa blicken på! Det här var andra gången jag såg dem live, men det är svårt att göra en jämförelse eftersom den första gången var 2011 och bandet bara hade sin debutplatta ute. Ghost har med tiden blivit mer bombastiska och pop-melodierna tydligare, men trots att jag i grunden gillar lite hårdare och mer metallisk hårdrock kan jag inte vara missnöjd eftersom Ghost gör sin grej så bra. De var helt enkelt suveräna båda gångerna! 🙂 Förutom den musikaliska utvecklingen så har bandets sångare blivit klart mer pratsam och min enda kritik är egentligen att han var lite väl pratsam, inte för att det upptar tid utan för att det tar bort en del av mystiken. Nej, föresten, ytterligare kritik: den akustiska versionen av ”Jigolo Har Megiddo” var en riktigt dålig idé. Förutom det var allt hunky-dory och jag längtar redan till nästa gång jag får se dem!

Fler bilder finns på Facebook

Ghost på Annexet – 13 nov 2015

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Ghost B.C., Ghost, Dead Soul

Dagens tips: Barbarian Fist – The Whorelord Cometh

En del av pressreleasen säger:

”Consisting of equal parts downtuned fuzz guitar, used up riffs, and sexual innuendo, this power trio strive to make music that will make you less inclined to take a bath, more likely to ingest large amounts of beer, as well as instantly grow a magnificent beard (regardless of gender).”

Plattan inleds med en sampling från Conan (barbaren):

”What is best in life? To Crush your enemies, see them driven before you and to hear the lamentation of their women. That is good.”

De fyra låtarna på albumet heter:

”The Whorelord Cometh”, ”No Brakes On The Rape Train”, ”Wargasm” och ”Bear Destroyer”.

Ja, de här grabbarna från Oslo har (förhoppningsvis) glimten i ögonen, men musiken är seriöst bra!

Länkar till Barbarian Fist: Spotify, Bandcamp, Facebook

Birdflipper, Iron Lamb och Atlas Losing Grip – live på Debaser

För två veckor sedan såg jag Birdflipper, Iron Lamb och Atlas Losing Grip på Debaser Strand.
(Fler bilder på alla band finns på Facebook)

Birdflipper har jag inte lyssnat alls på tidigare och de spelade inte direkt min typ av musik, men de brände av en bra show och det är alltid kul att se ett nytt band på en liten scen. Så, tummen upp i alla fall, eller ska det kanske vara fingret!? 🙂

Birdflipper på Debaser Strand – 29 okt 2015

Iron Lamb var huvudanledningen till att jag var på Debaser den här kvällen. Jag recenserade deras senaste album ”Fool’s Gold” i början av februari och skrev bland annat att de var starkt influerade av Motorhead: ”Om vi utgår från Motorhead och sedan i vissa låtar vrider upp punken till Iggy and The Stooges runt Raw Power och senare Turbonegro så har vi ringat in Iron Lambs sound rätt bra.” (länk) De levererade stabilt på scenen, men majoriteten av besökarna på Debaser var nog mer inne på melodiös punk än metal och Iron Lamb hade mått bra av en mer skrålande publik som kunde trigga dem ordentligt.

Iron Lamb på Debaser Strand – 29 okt 2015

Atlas Losing Grip har tydligen gjort succé med sitt senaste album ”Currents”, om man ska tro förhandsinformationen: ”Den 66 minuter och 6 sekunder långa orgien i hårdrocks-infuserad, energisk punkrock fick högsta betyget fem plus av Aftonbladets Mattias Kling, medan Close-Up Magazine önskade bandet ett välförtjänt världsherravälde.”

Innan jag köpte biljett till den här kvällen hade jag inte lyssnat på Atlas Losing Grip heller, men jag lyssnade ganska intensivt på ”Currents” innan giget eftersom jag gillade vad jag hörde. Bandet levererade definitivt en högenergisk show, ja, kanske till och med lite för energisk. Något övertänd skulle jag vilja säga eftersom en del av det som gör att jag gillar bandet på platta, de progressiva strukturerna och de poppiga sångmelodierna, fick stå tillbaka för öset.

Atlas Losing Grip på Debaser Strand – 29 okt 2015

Sammanfattningsvis blev det en helt OK torsdagskväll för mig, men ingen av spelningarna kommer att hamna på årsbästalistan.

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, punk, Birdflipper, Iron Lamb, Atlas Losing Grip

Black Trip – recension av ”Shadowline”

När jag recenserade Black Trips debutalbum ”Goin’ Under” skrev jag att det var en utmärkt hårdrocksplatta utan bottennapp, men att jag saknade ett par riktiga hits. Jag skrev också att Black Trip var lysande som ”tidsmaskin”, men att problemet var att jag i stället för att lyssna på ”Goin’ Under” om och om igen la den åt sidan och satte på ”Iron Maiden” eller ”Killers”. (länk)

Med ”Shadowline” har Black Trip tagit ett steg framåt tycker jag. Plattan avviker inte på något radikalt sätt från föregångaren, men ”Shadowline” bjuder över lag på både mer ös och mer minnesvärda melodier, särskilt i inledningen. Man kan också säga att plattan låter inspirerad av hårdrock som kommer från ett par år senare än debuten i tidsmaskinen. Det är lite fylligare ljud och mer fokus på sångmelodierna.

Det här albumet lyssnar jag gärna på flera gånger i sträck, och om den inspirerar till ett byte så är det snarare till något med Thin Lizzy än Iron Maiden. (Absolut inte en ny influens, men det är som att Black Trip har vridit upp Lizzy-knappen.)

Betygsmässigt blir det även nu en trea, men den här gången med ett plus i kanten! 🙂
(Alla vet ju att betyget 3 rymmer ett väldigt brett spann.)

Länkar till Black Trip: Spotify, Google Play, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, skivrecension, skivrecensioner, Black Trip

Imperial State Electric och Satan Takes A Holiday – live på Debaser Medis

Jag såg Satan Takes A Holiday på Gaphals femårskalas förra året och skrev då att de ”bjöd på en högenergisk show som gjorde sig utmärkt på den minsta scenen” (länk) och precis som jag misstänkte har de svårare att fylla ut scenen på Medis. Deras minimalistiskt svängiga rock gör sig allra bäst när den komprimeras i ett litet rum och liksom tvingar sig in i dansbenen. Visst är det fortfarande omöjligt att stå still till ”Missy” och ett par andra låtar, men särskilt det nyare materialet smiter förbi ganska obemärkt, utan att för den skull vara dåligt…

Fler bilder finns på Facebook

Satan Takes A Holiday på Debaser Medis – 23 okt 2015

Imperial State Electric har däremot inga problem med att fylla ut vare sig scenen eller golvet framför den! Rockstjärnestatusen är hög, låtarna oemotståndlig svängiga och spelglädjen tydlig. När jag står där framför scenen med en öl i handen tillsammans med en vän sedan mer än 30 år (!) undrar jag om Sverige har ett bättre Rock ´n Roll band att ställa upp med en fredagskväll?
Jag tror inte det!

Fler bilder finns på Facebook

Imperial State Electric på Debaser Medis – 23 okt 2015

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, Satan Takes A Holiday, Imperial State Electric

Hällas – Ett band att hålla koll på

När jag varit på Gaphals femårskalas i våras skrev jag i lördagens rapport: ”Kvällens mest positiva överraskning stod nog i alla fall Hällas för. Visst är de två låtar jag hört på Bandcamp bra, ”Through the system” rent av en riktig hit, men det här var över förväntan! Svängig hårdrock med 70-tals vibbar, det är min kopp te det!” (länk)

Nu är Hällas, med medlemmar från Jönköping och Linköping, på gång med sitt debutalbum och den första singeln heter ”Autumn In Space”. Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det borde varit mer tryck i riffen, men vilken jäkla låt. Ge den ett par varv och den sitter som den där berömda smäcken! Jag har nyligen lyssnat på flera band som fått till ett fantastiskt ljud men som saknar riktigt bra låtar, och i jämförelse med dem sitter så klart Hällas på trumf.

Så, håll koll på Hällas, och om du får chansen att se dem live så rekommenderar jag dig starkt att ta den. (Facebook)

P.S. Hällas ligger på The Sign Records, vilket liksom Lövely är en avknoppning från Gaphals.

Hällas på Gaphals femårskalas – 28 mars 2015 – Fler bilder finns på Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, Hällas

We Hunt Buffalo – recension av ”Living Ghosts”

We Hunt Buffalo från Vancouver ligger på det lilla skivbolaget Fuzzorama Records (baserat i Örebro), vilket betyder att de är stallkamrater med bl a Witchrider och Truckfighters, och uppenbarligen kan man lita på att Fuzzoramas släpp håller hög kvalitet. Gemensamt för de här tre banden är att de bjuder på sjuhelsikes melodier som är så pass välpolerade att de borde kunna jobba sig till en hel del radiotid, samtidigt som de har tillräckligt mycket själ och tryck i sig för att jag ska tycka om dem. Alla tre utgår (lämpligt nog) från fuzzig rock, och om jag ska peka ut någon generell skillnad så skulle jag vilja säga att Truckfighters är bandet med mest ökendoft, Witchrider bandet med de catchigaste pop-melodierna och att We Hunt Buffalo spelar en slags ”muskelstoner” med den största delen hårdrock i sig. ”Living Ghosts” är fylld av feta riff, dånande trummor och knytnävshöjande refränger, men det finns också plats för lugnare toner och progressiva inslag.

Plattan är alltså ganska varierad, men känns trots det definitivt som en helhet. En helhet med riktigt hög nivå rakt igenom och jag delar därför ut tre gitarrer i betyg till We Hunt Buffalo. Det är ett bra betyg, och anledningen till att det inte är ännu högre är antagligen att jag personligen är inne på musik som ”skaver” lite mer just nu; antingen skitigare och släpigare riff (t ex Spelljammer) eller ännu mer progressivt (t ex Arenna).

Här finns låtar med tryck:

och med melodier som borde kunna erövra världen:

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, stoner rock, fuzz rock, skivrecension, skivrecensioner, We Hunt Buffalo

Thundermother – recension av ”Road Fever”

Thundermother har precis släppt ”det viktiga andra” albumet och jag tycker definitivt att de tar ett kliv framåt med ”Road  Fever”. De har skruvat upp farten rejält och spelar nu mer punkig rock’n’roll än klassisk rock med en lite för stor dos country/blues som på debutplattan. Det är visserligen främst under den första halvan av ”Road  Fever” som justeringen är tydlig, men det gör stor skillnad för hela bandets framtoning tycker jag.

Tidigare har Thundermother varit ett band som jag gärna ser live, men som inte hittat sin väg in i mina högtalare speciellt ofta, men ”Road  Fever” snurrar jag gärna ett par varv här hemma i sällskap av t ex The Donnas och The Amorettes.

Det blir tre gitarrer till Thundermother
 Länkar: Spotify, iTunes, Google Play, Facebook

Kort om bandet:
Thundermother bildades sommaren 2010 i Växjö när gitarristen Filippa ville börja spelar rock. Tillsammans med våta drömmar och visioner samt med låten ”Shoot to kill” snurrandes i skallen bildade hon Thundermother. Hon flyttade till Stockholm för att förverkliga sin dröm.
    Där hittade hon sin partner in crime, Giorgia Carteri från Italien, som även hon strävade efter samma dröm. Efter ett antal provspelningar hade dom till slut hittat rätt sammansättning musiker som delade deras motivation och passion för rock’n’roll: Tilda Stenqvist från Karlstad på trummor, Linda Ström från Småland på bas och Clare Cunningham från Dublin på sång.

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, skivrecension, skivrecensioner, Thundermother

Iron Maiden – recension av ”The Book Of Souls”

Jag ska inte ge mig in på en lång och djuplodad analys av Iron Maidens efterlängtade sextonde album ”The Book Of Souls”, det finns det så många andra som gör, men jag måste ändå skriva något om vad jag tycker… och det här tycker jag mycket om!

”The Book Of Souls” är inte bara bra för att det är ett album av de gamla hjältarna Iron Maiden, nej, det är ett riktigt bra album. Punkt.

Jag gillar balansen mellan hårdhet, episka och vackra melodier och det progressiva på plattan. Det är visserligen inte 80-talets Iron Maiden vi har att göra med här, men äntligen har de hittat en balans där ”Powerslave” tillåts influera de nya styckena hörbart. Det här är helt enkelt det bästa som Maiden släppt… på många, många år!

Det blir en stark fyra i betyg till Iron Maiden, och att det inte blir full pott beror i huvudsak på att en och en halv timmes musik är för mycket på en gång, oavsett hur bra det är. Jag skulle faktiskt inte vilja vara utan någon av låtarna, men hade hellre sett att de släppte 2-3 stycken separat vid ett senare tillfälle. Men f*n vad kul att de levererar så här bra år 2015!

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, skivrecension, skivrecensioner, Iron Maiden