ChristerMagister tar rast och säger allt med en koppling till musik. I högerkant kan du söka inlägg efter genre, årtal, artist mm och här nedanför finns länkar till de bästa plattorna just nu och till andra musikbloggar.
Rock/Hårdrock:.... 
Metal:................. 
Punk:................. 
Hardcore:............ 
Stoner/Space:..... 
Ockult Rock: .......
I våras skulle jag ha sett Mantar tillsammans med Grave, men den konserten blev inställd. I början av november fick jag chansen igen när de spelade tillsammans med Kadavar på Debaser, och lyckligtvis tog jag den. Ett grymt gig! Mörkt, tungt och brutalt, precis som jag vill ha det!
Länkar: Spotify, Facebook, mina tidigare inlägg om Mantar
(Klicka för större bilder)
Förra året skrev jag om Mantar ett par gånger (länk). Om du missade det, och dem, är det en duo från Hamburg som låter bra mycket större än ordet ”duo” ger sken av.
Det här med att vara en duo är tydligen inte ett i huvudsak konstnärligt val:
”We didn’t plan to be in a two-piece band when we started. It was more like, ‘Oh, another band, c’mon, don’t give me this.’ And no one wanted to join— all our friends who would have been able to play the bass, they just weren’t into it. But we figured out pretty fast that it works pretty well with the two of us.” (Noisey)
När de släppte sitt debutalbum ”Death By Burning” låg Mantar på Svart Records och kallade sin musik ”Black Metal Doom Punk”, något som definitivt låter underground, och att gå från debut på det (i sammanhanget) lilla Svart Records till uppföljare på Nuclear Blast är förstås en enorm framgång, men ur min undergroundsynvinkel också ett riskmoment. Jag tycker nog att man kan höra att kostymen är större på ”Ode To The Flame” jämfört med debuten, det är lite yvigare gester och något mer producerat, men samtidigt känns det verkligen som att det är precis dit bandet vill och den minimalistiska och punkiga ådran är fortfarande tydlig. ”Black Metal Doom Punk” fungerar fortfarande bra som beskrivning. Hanno och Erinc verkar ha en stark vilja att behålla kontrollen över sitt uttryck, läs bara vilka krav de ställde på Nuclear Blast i den här intervjun på Noisey; kaxigt!
”Death By Burning” tog mig med storm och förväntningarna på ”Ode To The Flame” har varit höga, vilket ofta är ett problem, men jag tycker faktiskt att Mantar levererar med råge. 10 låtar på 44 minuter, och inte ett svagt ögonblick. Min enda konstruktiva kritik är att man kanske varit lite väl ivriga med att spela in en mer fokuserad platta eftersom ett par låtar klipps av snopet tidigt (”Carnal Rising” och ”Born Reversed”). Plattan är både rå och svängigt, vi får till och med ett par refränger att sjunga med i, och det är som det ska vara, för till syvende och sist är det bara rock’n’roll!
Jag vet inte om det är någon mening med att plocka ut toppar på en så jämn platta, men ”Era Borealis”, ”The Hint” och ”Born Reversed” utgör i så fall min topp tre…just nu!
Betygsmässigt hamnar vi på en stark fyra… Mantar snuddar vid högsta betyg här!
”I tell you what, you don’t have to like Mantar, but we could pull out our equipment during daylight, with no light show and no fog machine, nothing, and we’re still gonna slay. And that’s where it all comes back to the punk background. Less gimmicks, more action.” (Noisey)
(Vill du ha en inblick i hur det skulle kunna se ut så ta en titt på Mantars ”St. Pauli Sessions”, en suverän live-inspelning från studion i Hamburg (länk).)
Länkar till Mantar: Spotify, iTunes, Google Play, WiMP, Bandcamp, Facebook, hemsida
Länkar till andra bloggar om: Musik, Hardcore, Punk, Heavy Metal, Doom Metal, skivrecension, skivrecensioner, Mantar
I lördags började jag kvällen med att se Graveyard på Münchenbryggeriet och fortsatte sedan till Skeppsbar i Gamla stan för att se Black Metal-bandet Nekrodelerium. Det är inget snack om att Graveyard är mitt favoritband av de här två, men det är heller ingen tvekan om att jag fick den bästa live-upplevelsen på Skeppsbar.
Graveyard var egentligen helt fantastiska (förutom att de kunde lägga till lite interaktion med publiken), men att se band på små scener ger mig så mycket mer. Jag har uppenbarligen blivit bortskämd under de senaste åren, för de senaste gångerna jag sett band på större scener har jag mest tyckt att det varit jobbigt. Först en ordentlig kö för att få tag på en öl i baren och sedan har jag inte orkat tränga mig in framför scenen. Som jag förklarade hemma: ”om man inte är där riktigt tidigt och tar en bra plats hamnar man utanför. Om man har en bra plats är det härligt med en stor publik eftersom man är en del av den, men när man hamnar vid sidan om är resten av publiken bara i vägen!”
Gnälligt värre, men va f*n, jag är varken 20 år längre eller 1.90 lång! 🙂
Graveyard på Münchenbryggeriet – 17 oktober 2015
Jag har sett Nekrodelerium en gång tidigare (länk), men jag tyckte att de var bättre den här gången. Man surfar liksom iväg på trummornas och gitarrernas ihärdiga matta och Sandra Stensen har en riktigt skön Black Metal-pipa! Dessutom är det som sagt en helt annan sak att kunna stå så här nära, på samma våglängd, näsa mot näsa!
(Nekrodelerium finns bara på SoundCloud än så länge. Fler bilder finns på Facebook.)
Nekrodelerium på Skeppsbar – 17 oktober 2015
Länkar till andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Black Metal, Graveyard, Nekrodelirium
Jag såg Satyricon på Debaser Medis i december 2013 och den konserten var så bra att den fick min utmärkelse för ”Årets konsert” i sin genre. När jag såg att Satyricon återigen skulle spela i Stockholm var det alltså ingen tvekan om att jag skulle gå, trots att det var en söndag, men med facit i handen hade jag kunnat skippa det här giget. Jag säger inte att Satyricon var dåliga, men för min del blev det ingen vidare kväll. För det första så var det ju en söndag och jag tycker att det märktes på både bandet och publiken (eller hur var det nu med hönan och ägget…?) och dessutom var jag inte helt frisk. Jag tycker också att ljudet hade sina brister och att Satyricon bör satsa mer på att framföra stämningsfull och hård musik i en ondskefull inramning än att leda allsång i finlokaler …
Nej, nu blev jag hemskt gnällig, kanske var det bara jag som hade en dålig dag!
Här är ett smakprov från ”Live at the Opera” som släpps i dagarna:
Länkar till andra bloggar om: musik, heavy metal, black metal, Satyricon
Adam “Nergal” Darski, sångare och frontman i Behemoth, släppte sin självbiografi på polska i slutet av 2012. Nu har den äntligen blivit översatt och finns tillgänglig på engelska. Bokens fulla titel är något otymplig: ”Confessions of a Heretic: The Sacred And The Profane: Behemoth And Beyond”, men läsningen flyter på desto bättre. Boken är utformad som en lång intervju men grundas på otaliga samtal med vännerna Krzysztof Azarewicz och Piotr Weltrowski. Trots att de är vänner (eller kanske troligare just därför) så är frågorna vassa och ibland påtagligt provocerande, vilket gör att Nergal tvingas vara extremt tydlig. Och Nergal framstår inte bara som tydlig, utan även som ytterst intelligent och principfast. Förutom att det är inspirerande att ta del av Nergals livshistoria och hans inställning till livet och religionen så är det intressant att få en liten inblick i hur det kunde vara att växa upp bakom järnridån på åttiotalet.
Boken finns att köpa online på bland annat Bokus, Adlibris och CDON och det tycker jag absolut att du ska göra!
Länkar till andra bloggar om: musik, Black Metal, Adam Darski, Nergal, Behemoth, Confessions of a Heretic
I lördags intogs Copperfields av tre Black Metal band under namnet Vintermörker. Jag kan inte påstå att Black Metal är min huvudgenre direkt, jag lyssnar mest på de stora banden och lägger inte mycket tid på att leta guldkorn inom undergroundscenen. Därför var alla tre banden tidigare okända för mig, men jag tror faktiskt att Black Metal (tvärt emot vad man kan tro) blir bättre live än på platta. Det blir lite mer luft i framförandet.
Här är några ”dagboksbilder” från kvällen, ytterligare ett par bilder finns i mitt album ”Live-bilder” på Facebook.
Först ut var Nekrokraft som hade ganska mycket ”vanlig” Heavy Metal i sitt sound. Vad får mig att säga det? Jo, Nekrokraft bjöd på thrashriff och några refränger som faktiskt går att komma ihåg! 😉
Nekrokraft finns på SoundCloud och Facebook
Nekrokraft på Copperfields – 7 februari 2015
Talion spelade mer minimalistisk old-school Black Metal i Bathorys fotspår. Bakom trummorna satt Kalle från Mother Kasabian och såg till att även det här svängde. Jag brukar undra precis hur trött och svettig man blir av att spela trummor i sådana här band, och nu har jag fått en inblick i det. Man blir jättetrött och jättesvettig! 🙂
Talion är inte överdrivet aktiva, det här var första spelningen på fem år, men även de finns på SoundCloud och Facebook
Talion på Copperfields – 7 februari 2015
Med mitt dåligt insatta Black Metal öra lät Nekrodelerium närmast som Cradle Of Filth, men bättre. Sandra Stensen hade tack och lov mer djup i stämman än den olidligt kväkande Dani Filth och dessutom kvällens coolaste gitarr.
(Här finns en tidigare sågning av Cradle Of Filth, om sådant roar dig…)
Gissa var Nekrodelerium finns? Japp, på SoundCloud och Facebook!
Nekrodelerium på Copperfields – 7 februari 2015
Länkar till andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Black Metal, Heavy Metal, Nekrokraft, Talion, Nekrodelirium
Jag gillar generellt sett inte att planera för långt in i framtiden, men jag köpte faktiskt biljetter till två stycken vårshower redan i december. Samma dag som de släpptes.
.
Punk/Rock-bandet Against Me! kommer till Sverige i vår och spelar på Pustervik i Göteborg den 9:e april, på Debaser Medis i Stockholm den 11:e och på KB i Malmö den 12:e (biljetter). Jag gav det senaste albumet Transgender Dysphoria Blues en fyra i betyg och ser verkligen fram emot den här spelningen!
Satyricon spelar på KB i Malmö den 25:e april och på Nalen i Stockholm den 26:e (biljetter). Satyricon fick min utmärkelse för ”Årets konsert” i kategorin ”Årets Hårdrock och Metal” 2013 och det finns inte en chans att jag missar dem när de spelar på Nalen! (Trots att det är en söndag…)
Här är en halvtimmes live-show med Against Me! från Saint Vitus Bar i New York och på scenen står förstås numera allas vår egen Inge Johansson (The International Noise Conspiracy, Totalt Jävla Mörker, Knugen Faller, Alonzo Fas 3 mm).
Länkar till andra bloggar om: musik, rock, punk, heavy metal, black metal, Against Me!, Satyricon
På Black Metal fronten tillhörde 2013 Watain och 2014 Behemoth och trots att Marduk släpper sitt trettonde album Frontschwein tidigt på året så tror jag att 2015 är Marduks år. Det är de värda.
Frontschwein betyder ungefär ”kanonmat” och temat är förstås andra världskriget. Varken temat eller låtarna på albumet är främmande Marduk sedan tidigare, men den här gången har man gjort det ovanligt bra enligt min mening. Låtarna är varierade över plattan och höghastighetssmattrandet som kan bli överväldigande i Marduks sällskap hålls i schack av tyngre partier och en något luftigare produktion (och ett konceptalbum om krigets fasor ska förstås göras så här skitigt, rått och aggressivt och inte av några trallande powermetallare!).
.
Utropstecknen på Frontschwein är The Blond Beast som i vissa partier går att dansa till, Nebelwerfer och 503 för sin tyngd och Thousand-Fold Death för sin hastighet. I övrigt är det Black Metal av sedvanligt hög kvalitet som gäller, och som sagt, jag hoppas och tror att Black Metal-året 2015 tillhör Marduk.
..Det blir en fyra i betyg även i årets andra recension
Länkar till Marduk: Spotify, iTunes, Google Play, WiMP, Facebook, hemsida
Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, skivrecension, skivrecensioner, Black Metal, Marduk
Liksom förra året gör jag bara en årslista över årets höjdpunkter när det gäller live-spelningar eftersom det är det som ligger mig närmast hjärtat. Albumen som jag gett högst betyg finns i vänsterkant på bloggen och det är bara att klicka på bandnamnet för att läsa recensionen.
(Ett litet tillägg om albumen finns här.)
Det här är den tredje delen av årslistan, här kan du läsa om utmärkelserna för ”Hårdrock/Heavy Metal” och ”Rock/Pop”. Snart kommer utmärkelser inom kategorierna ”Stoner/Fuzz Rock”, ”Punk” och ”Årets nykomlingar”.
De nominerade är Age Of Woe på Püssy A Go Go @The Liffey, Behemoth på Tyrol, Entombed A.D. och Facebreaker på Kägelbanan. Facebreaker överaskade mig stort både live och på platta, men Behemoth har varit ute på rena rama segertåget efter släppet av den suveräna plattan The Satanist och de vinner även den här utmärkelsen. Med skådespel, eld, rök och ljus lyckades de tillföra sin redan trollbindande musik en extra dimension. Behemoth är verkligen en tungviktare!
Länkar till andra bloggar om: musik, heavy metal, death metal, black metal, Behemoth
Black Metal är inte min huvudgenre direkt och det innebär att jag inte gräver så noga efter nya fynd. Det är därför möjligt att det myllrar av skivsläppande band som låter lika härligt old-school som Eosphorus gör på sitt nya album Winds Of Apep, men jag tror inte det (upplys mig gärna i så fall!).
Anledningen till att jag fick upp ögonen (öronen…) för Eosphorus är att det är ett av banden jag hade tänkt se förra lördagen (länk), och nu grämer jag mig än mer!
Länkar till Eosphorus: Spotify, facebook
Länkar till andra bloggar om: musik, Black Metal, Eosphorus
Oranssi Pazuzu – Valonielu
I en intervju på Doomionista tipsade Mammoth Storm om bandet Oranssi Pazuzu och det är ett av de mest spännande tipsen jag fått i år. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga om Oranssi Pazuzu… I en stunden är jag totalt golvad och lyrisk, och i nästa stund tycker jag mest att de är störande. Det jobbiga är att det är samma låtar och plattor som kan framkalla de här olika känslorna! Oranssi Pazuzu kräver helt enkelt rätt tillfälle och sinnesstämning, men när de träffar rätt så gör de det ordentligt!
Oranssi Pazuzu spelar industriell Black Metal som Hawkwind hade gjort det och sjunger på finska. Soundet går i linje med vad jag efterlyste i inlägget om Black Tusk och Mantar; Oranssi Pazuzu målar verkligen upp ett kargt och kallt landskap och sångrösten är sprucket desperat. Jag har främst lyssnat på albumen Kosmonument från 2011 och Valonielu från 2013 och det har definitivt varit ett äventyr när jag lyckats koppla på fantasin!
Jag har stel av skräck smugit omkring i ett tomt och ödesmättat landskap där jag hela tiden varit beredd att gömma sig eftersom Mårran drar fram. Jag har med andan i halsen joggat runt i ett industrilandskap, försiktigt kikat runt hörnen och om jag sett någon där omedelbart utsatt dem för brutalt våld (tänk valfritt ”first shooter”-spel) och jag tror minsann att jag också blivit bortförd av utomjordingar som utsatt mig för onämnbara tester…
Har du inte blivit avskräckt av den här beskrivningen så är du kanske redo att lyssna själv, men tro inte att en låt kan representera ett album och sällan har uppmaningen ”Play it loud!” varit mer passande.
Länkar till Oranssi Pazuzu: Spotify, bandcamp, facebook, hemsida
Länkar till andra bloggar om: musik, Black metal, Oranssi Pazuzu
Skogen – I döden
För ett par veckor sedan strömmade jag Skogens (då) kommande album I döden och tände till ordentligt. Jag förbeställde genast plattan och nu har jag haft den hemma en vecka eller så. Det är inte så ofta jag tänder till på ”atmosfärisk” Black Metal med inslag av syntmattor och ”vikingakörer” och jag vet inte om det beror på att det inte släpps så mycket inom den genren, om jag är för dålig på att leta eller om det här helt enkelt är exceptionellt bra. Jag har mina tillfällen när jag plockar fram Katatonias Dance Of December Souls eller Godgory, för den här typen av musik kräver sitt tillfälle, men framöver kommer Skogen att ligga högt upp på den listan. Jag upptäckte Skogen och plattan I döden en grå söndagsmorgon och jag kommer inte att plocka fram den till grillfesten direkt. Nej, efter de här första genomlyssningarna får den ligga och mogna till i höst, eller kanske till någon dag i sommar när Tor svingar sin hammare, för då kan jag inte tänka mig ett bättre soundtrack.
Liksom med de flesta bra album är det ingen mening med att gå igenom låt för låt på plattan. I skogen är en lång stämningsfylld resa som i huvudsak går i mellantempo men bjuder på stunder av hetsiga blastbeats och lugna andrum med akustiska gitarrer. Jag tycker att sången ligger helt rätt, liksom det mesta faktiskt, men antagligen är det här ett älska eller hata-album. Jag tycker att den är lysande och ger Skogen fyra horn, även om någon annan symbol kanske hade varit lämpligare…
Du kan lyssna på plattan här, beställa den här eller här och hålla reda på vad som händer på facebook.
Länkar till andra bloggar om: musik, skivrecension, skivrecensioner, Black Metal, Skogen
Från mitt fönster – 19 mars 2014
.
När jag såg Satyricon i december (”Årets konsert”) var Chthonic från Taiwan förband och jag tyckte att deras Black metal med asiatiska influenser var så spännande att jag köpte bandets alla skivor dagen efter. Chthonic använder olika traditionella instrument, främst ett stränginstrument som heter erhu, och jag tycker att de lyckas integrera de asiatiska influenserna i musiken bra. När man försöker tillföra någonting lite udda i sin musik (udda för mig…) finns det en risk att man tar i så mycket att det blir störande, men Chthonic faller inte i den fällan.
Chthonic är alltså från Taiwan och bandet har släppt sju stycken fullängdare sedan 1999. Bandmedlemmarna är inte bara musiker, de är också politiska aktivister som kämpar bland annat för ett oberoende Taiwan och självbestämmande för tibetaner och uigurer. Albumet Seediq bale handlar om ursprungsfolket seediq vars kultur förbjöds när japanerna koloniserade Taiwan 1895. De förbjöds att utöva sina ceremonier och att ha sina ansiktstatueringar, och det är inte svårt att se att bandmedlemmarna identifierar sig med den kulturen. Taiwans regering har hyllat bandet för deras inställning till taiwanesisk historia, men i Kina är regeringen inte lika positivt inställd… Sångaren Freddy Lim är ordförande i den taiwanesiska sektionen av Amnesty International.
Länkar till Chthonic: Spotify, facebook, YouTube
Här får ett gäng nazister ordentligt på nöten och när Freddy sjunger ”Let me stand up like a Taiwanese, Only justice will bring you peace” på slutet så förstår jag att den kinesiska regeringen blir lite oroade… ”Supreme Pain for the Tyrant” är tagen från Chthonics senaste album Bú-tik och de har nyligen släppt en live DVD, Ian-bu, som kan vara värd att kolla upp.
Några av mina bilder från konserten i december
Chthonic – 閃靈樂團 – Stockholm, 20 dec 2013
Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, Black metal, Chthonic
En aktuell snackis är Vampire från Göteborg som spelar old school dödsmetall blandat med både Black metal och Thrash metal. Medlemmarna kallar sig Hand of Doom, Black String, Command och Ratwing, men det ska tydligen inte vara svårt att leta reda på deras riktiga identiteter på nätet. Vampire släppte en demokassett 2012 som sålde slut på fyra dagar och blev uppmärksammad av Fenriz från Darkthrone. Nu är det snart dags för debutalbumet och några av låtarna har släppts på YouTube (The Fen, Under The Grudge, Howl From The Coffin). Min favoritlåt är nog ändå At Midnight I´ll Possess Your Corpse från demokassetten och jag är nyfiken på hur den kommer att låta på albumet…
Länkar till Vampire: facebook, hemsida, bandcamp
Vampire – Släpps 3 mars
Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, Death metal, Black metal, Thrash metal, Vampire
(Forts på inläggen om In Solitude och Cradle of Filth)
Ja, vad ska man säga om Behemoth?! Jag skrev ”Grymt!” på Instagram, och det är väl gott så som omdöme! Här var det inte snack om ett obehagligt mörker som hos In Solitude eller maskeradstämning som med Cradle Of Filth, nej, Behemoth lyckades skapa en föreställning med fallna änglar och demoner som kändes äkta. Man skulle kunna säga att skådespelarna gick in i rollen värdigt en Oscarsnominering och att även regissören gjort ett fantastiskt jobb. Eld, rök och ljus värmer ett gammalt hårdrockshjärta! 🙂
Jag gav Behemoths The Satanist fyra hårdrocksnävar i betyg för ett par veckor sedan (länk) och bandet lyckades leverera musiken live på ett minst lika bra sätt.
Behemoth
Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Black Metal, Death Metal, Behemoth
(Forts på inlägget om In Solitude, klicka här för Behemoth)
På 90-talet köpte jag Cradle Of Filths skivor eftersom de hade snygga framsidor, men jag kan inte påstå att jag har lyssnat mycket på dem. Cradle Of Filth har alltid varit mer yta än innehåll för mig. Musiken har känts ”lite för mycket” och dessutom har jag haft svårt för den kväkande sången…
Jag vet inte om man hade lagt Cradle Of Filths gig sist av hänsyn till de som skulle upp tidigt dagen efter, men det var uppenbarligen fler än jag som var skeptiska till bandet. Jag skulle uppskatta att hälften av publiken gick redan innan Cradle Of Filth började spela och hur många som var kvar till slutet förtäljer inte min historia. Jag gick nämligen efter en kvart.
Sången var lika enerverande som jag mindes den och efter Behemoths spelning såg Cradle Of Filth bara fåniga ut.
Cradle Of Filth
Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Black Metal, Gothic Metal, Cradle Of Filth
Förra veckan när jag skrev om Satyricon tänkte jag på vilket vackert och passande bildspråk de använder sig av. Det är kargt och hotfullt men samtidigt vackert och lockande, precis som deras musik. Många anser ju att skivomslagskonsten dog när CD-skivorna slog igenom, och visst har storleken betydelse i det här fallet, men samtidigt har kanske det sammanslagna bildspråket blivit ännu viktigare än tidigare? Nu ska det ju utformas hemsidor, MySpace och presentationer på olika sidor som allt är en del av bandets image och inte alls att förringa.
Bildspråket ska både locka oss att ta en närmare titt på ett band och fungera som en del av vår identitet om vi är hardcore fans. Jag tycker att det är viktigt att man ser ungefär vilket sorts band man har att göra med. Att Satyricon spelar Black Metal är liksom ingen överraskning efter en titt på deras skivor (det kunde ha varit Goth också), men att The Dwarves spelar Punk var oväntat. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Något slags försök till ondsint Metal av ett gäng fjuniga gossar… Jag tycker bara att bilden ger ett töntigt intryck; inte en skiva man skulle vilja bli sedd med direkt!
Satyricon vinner på KO!
Klicka på bilderna så zappas du till youTube för ett smakprov.
.
Länkar till andra bloggar om: Satyricon, The Dwarves, musik, black metal, punk,
Sitter ensam hemma i lägenheten och lyssnar på Satyricon i hörlurarna och försöker få någonting gjort till mitt examensarbete. Viss musik blir helt enkelt ett snäpp bättre i hörlurar tycker jag. Att lyssna på Death- och Black Metal i hörlurar, eller i bilen, gör att ljudet blir mer… komprimerat på något sätt. Dessutom kräver musiken en volym som grannarna inte uppskattar!
I den grekiska mytologin är en Satyr ett manligt naturväsen, hälften människa och hälften djur. Satyrerna är följeslagare till Pan och Dionysos och symboliserar tillsammans med dem människans vilda och ohämmade sida. Den delen av oss som strävar efter fysisk njutning utan någon större tanke på konsekvenserna eller hänsyn till omgivningen. En jakt på njutning som sällan förknippas med glädje, utan snarare med desperation och förtvivlan.
Jag tycker att Satyricon speglar den bilden riktigt bra…
Satyricon finns på Spotify och här är deras hemsida och MySpace.
Mina tidigare inlägg med koppling till grekisk mytologi: 1, 2,
Låten King är tagen från albumet Now Diabolical och Black Crow On A Tombstone från Satyricons senaste album The Age Of Nero; har du inte ordentliga datorhögtalare så koppla in ett par hörlurar!
Länkar till andra bloggar om: Satyricon, grekisk mytologi, musik, black metal,
School´s Out 