Mantar – Recension av ”Ode To The Flame”

Förra året skrev jag om Mantar ett par gånger (länk). Om du missade det, och dem, är det en duo från Hamburg som låter bra mycket större än ordet ”duo” ger sken av.

Mantar-Ode-To-the-Flame-e1454601632210

Det här med att vara en duo är tydligen inte ett i huvudsak konstnärligt val:

We didn’t plan to be in a two-piece band when we started. It was more like, ‘Oh, another band, c’mon, don’t give me this.’ And no one wanted to join— all our friends who would have been able to play the bass, they just weren’t into it. But we figured out pretty fast that it works pretty well with the two of us.” (Noisey)

När de släppte sitt debutalbum ”Death By Burning” låg Mantar på Svart Records och kallade sin musik ”Black Metal Doom Punk”, något som definitivt låter underground, och att gå från debut på det (i sammanhanget) lilla Svart Records till uppföljare på Nuclear Blast är förstås en enorm framgång, men ur min undergroundsynvinkel också ett riskmoment. Jag tycker nog att man kan höra att kostymen är större på ”Ode To The Flame” jämfört med debuten, det är lite yvigare gester och något mer producerat, men samtidigt känns det verkligen som att det är precis dit bandet vill och den minimalistiska och punkiga ådran är fortfarande tydlig. ”Black Metal Doom Punk” fungerar fortfarande bra som beskrivning. Hanno och Erinc verkar ha en stark vilja att behålla kontrollen över sitt uttryck, läs bara vilka krav de ställde på Nuclear Blast i den här intervjun på Noisey; kaxigt!

Death By Burning” tog mig med storm och förväntningarna på ”Ode To The Flame” har varit höga, vilket ofta är ett problem, men jag tycker faktiskt att Mantar levererar med råge. 10 låtar på 44 minuter, och inte ett svagt ögonblick. Min enda konstruktiva kritik är att man kanske varit lite väl ivriga med att spela in en mer fokuserad platta eftersom ett par låtar klipps av snopet tidigt (”Carnal Rising” och ”Born Reversed”). Plattan är både rå och svängigt, vi får till och med ett par refränger att sjunga med i, och det är som det ska vara, för till syvende och sist är det bara rock’n’roll!

Jag vet inte om det är någon mening med att plocka ut toppar på en så jämn platta, men ”Era Borealis”, ”The Hint” och ”Born Reversed” utgör i så fall min topp tre…just nu!

Betygsmässigt hamnar vi på en stark fyra… Mantar snuddar vid högsta betyg här!
DjävulshornDjävulshornDjävulshornDjävulshorn

I tell you what, you don’t have to like Mantar, but we could pull out our equipment during daylight, with no light show and no fog machine, nothing, and we’re still gonna slay. And that’s where it all comes back to the punk background. Less gimmicks, more action.” (Noisey)

(Vill du ha en inblick i hur det skulle kunna se ut så ta en titt på Mantars ”St. Pauli Sessions”, en suverän live-inspelning från studion i Hamburg (länk).)

Länkar till Mantar: Spotify, iTunes, Google Play, WiMPBandcamp, Facebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , ,

Satyricon – Live At The Opera

Högst upp på listan över företeelser som jag är skeptisk mot inom musikvärlden kommer covers, och på andra plats samarbeten med symfoniorkestrar och operakörer. Samtidigt är det så typiskt mig att ändå lockas av Satyricons live-framträdande med den norska nationaloperan till sådan grad att jag köper plattan med tillhörande DVD utan att först lyssna på Spotify eller liknande.

Så, var det rätt drag? Ja, det tycker jag absolut! Jag fick lyssna på plattan för första gången i bilen på väg till jobbet och det var en bra start på dagen, jag hade energi kvar i alla fall till lunch! 🙂

De fjorton låtar som valts ut är tagna från Satyricons senaste plattor (jag tillhör en av dem som tycker att bandet blir bättre och bättre för varje giv) och den 55 personer starka kören tillför låtarna både tyngd och isande känsla. Det är faktiskt riktigt jäkla bra!

Länkar till Satyricon: Spotify, iTunes, Facebook, hemsida

P.S. Jag har inte hunnit se DVD’n ännu, och det är väl tveksamt om det någonsin blir tillfälle till det… Jag tycker nog dessutom att jag skapar lämpligare bilder till musiken i mitt eget huvud.

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Live: Graveyard och Nekrodelerium

I lördags började jag kvällen med att se Graveyard på Münchenbryggeriet och fortsatte sedan till Skeppsbar i Gamla stan för att se Black Metal-bandet Nekrodelerium. Det är inget snack om att Graveyard är mitt favoritband av de här två, men det är heller ingen tvekan om att jag fick den bästa live-upplevelsen på Skeppsbar.

Graveyard var egentligen helt fantastiska (förutom att de kunde lägga till lite interaktion med publiken), men att se band på små scener ger mig så mycket mer. Jag har uppenbarligen blivit bortskämd under de senaste åren, för de senaste gångerna jag sett band på större scener har jag mest tyckt att det varit jobbigt. Först en ordentlig kö för att få tag på en öl i baren och sedan har jag inte orkat tränga mig in framför scenen. Som jag förklarade hemma: ”om man inte är där riktigt tidigt och tar en bra plats hamnar man utanför. Om man har en bra plats är det härligt med en stor publik eftersom man är en del av den, men när man hamnar vid sidan om är resten av publiken bara i vägen!

Gnälligt värre, men va f*n, jag är varken 20 år längre eller 1.90 lång! 🙂

Graveyard på Münchenbryggeriet - 17 oktober 2015

Graveyard på Münchenbryggeriet – 17 oktober 2015

Jag har sett Nekrodelerium en gång tidigare (länk), men jag tyckte att de var bättre den här gången. Man surfar liksom iväg på trummornas och gitarrernas ihärdiga matta och Sandra Stensen har en riktigt skön Black Metal-pipa! Dessutom är det som sagt en helt annan sak att kunna stå så här nära, på samma våglängd, näsa mot näsa!
(Nekrodelerium finns bara på SoundCloud än så länge. Fler bilder finns på Facebook.)

Nekrodelerium på Skeppsbar - 17 oktober 2015

Nekrodelerium på Skeppsbar – 17 oktober 2015

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Dagens tips: Kampfar – ”Djevelmakt”

Varken Black Metal eller ”Pagan Folklore Metal” är mina huvudgenrer och därför missar jag säkert en hel del bra grejer, men ibland snubblar jag över något som sitter som det ska. ”Helvete!” vad bra det här är! Och hela plattan ”Djevelmakt” från 2014 fortsätter på samma sätt, top-notch!

Länkar till Kampfar: Spotify, iTunesFacebook, hemsida

Länkar till andra bloggar om: , , , ,

Satyricon på Nalen, och på operan

Jag såg Satyricon på Debaser Medis i december 2013 och den konserten var så bra att den fick min utmärkelse för ”Årets konsert” i sin genre. När jag såg att Satyricon återigen skulle spela i Stockholm var det alltså ingen tvekan om att jag skulle gå, trots att det var en söndag, men med facit i handen hade jag kunnat skippa det här giget. Jag säger inte att Satyricon var dåliga, men för min del blev det ingen vidare kväll. För det första så var det ju en söndag och jag tycker att det märktes på både bandet och publiken (eller hur var det nu med hönan och ägget…?) och dessutom var jag inte helt frisk. Jag tycker också att ljudet hade sina brister och att Satyricon bör satsa mer på att framföra stämningsfull och hård musik i en ondskefull inramning än att leda allsång i finlokaler …
Nej, nu blev jag hemskt gnällig, kanske var det bara jag som hade en dålig dag!
Här är ett smakprov från ”Live at the Opera” som släpps i dagarna:

Satyricon på Nalen - 26 april 2015

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Adam “Nergal” Darski – Confessions of a Heretic

Adam “Nergal” Darski – Confessions of a HereticAdam “Nergal” Darski, sångare och frontman i Behemoth, släppte sin självbiografi på polska i slutet av 2012. Nu har den äntligen blivit översatt och finns tillgänglig på engelska. Bokens fulla titel är något otymplig: ”Confessions of a Heretic: The Sacred And The Profane: Behemoth And Beyond”, men läsningen flyter på desto bättre. Boken är utformad som en lång intervju men grundas på otaliga samtal med vännerna Krzysztof Azarewicz och Piotr Weltrowski. Trots att de är vänner (eller kanske troligare just därför) så är frågorna vassa och ibland påtagligt provocerande, vilket gör att Nergal tvingas vara extremt tydlig. Och Nergal framstår inte bara som tydlig, utan även som ytterst intelligent och principfast. Förutom att det är inspirerande att ta del av Nergals livshistoria och hans inställning till livet och religionen så är det intressant att få en liten inblick i hur det kunde vara att växa upp bakom järnridån på åttiotalet.

Boken finns att köpa online på bland annat BokusAdlibris och CDON och det tycker jag absolut att du ska göra!

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Vintermörker med Nekrokraft, Talion och Nekrodelerium

I lördags intogs Copperfields av tre Black Metal band under namnet Vintermörker. Jag kan inte påstå att Black Metal är min huvudgenre direkt, jag lyssnar mest på de stora banden och lägger inte mycket tid på att leta guldkorn inom undergroundscenen. Därför var alla tre banden tidigare okända för mig, men jag tror faktiskt att Black Metal (tvärt emot vad man kan tro) blir bättre live än på platta. Det blir lite mer luft i framförandet.

Här är några ”dagboksbilder” från kvällen, ytterligare ett par bilder finns i mitt album ”Live-bilder” på Facebook.

Först ut var Nekrokraft som hade ganska mycket ”vanlig” Heavy Metal i sitt sound. Vad får mig att säga det? Jo, Nekrokraft bjöd på thrashriff och några refränger som faktiskt går att komma ihåg! 😉

Nekrokraft finns på SoundCloud och Facebook

Nekrokraft på Copperfields - 7 februari 2015

Nekrokraft på Copperfields – 7 februari 2015

Talion spelade mer minimalistisk old-school Black Metal i Bathorys fotspår. Bakom trummorna satt Kalle från Mother Kasabian och såg till att även det här svängde. Jag brukar undra precis hur trött och svettig man blir av att spela trummor i sådana här band, och nu har jag fått en inblick i det. Man blir jättetrött och jättesvettig! 🙂

Talion är inte överdrivet aktiva, det här var första spelningen på fem år, men även de finns på SoundCloud och Facebook

Talion på Copperfields - 7 februari 2015

Talion på Copperfields – 7 februari 2015

Med mitt dåligt insatta Black Metal öra lät Nekrodelerium närmast som Cradle Of Filth, men bättre. Sandra Stensen hade tack och lov mer djup i stämman än den olidligt kväkande Dani Filth och dessutom kvällens coolaste gitarr.
(Här finns en tidigare sågning av Cradle Of Filth, om sådant roar dig…)

Gissa var Nekrodelerium finns? Japp, på SoundCloud och Facebook!

Nekrodelerium på Copperfields - 7 februari 2015

Nekrodelerium på Copperfields – 7 februari 2015

Länkar till andra bloggar om: , , , , , ,