Dagens överraskning: Then Comes Silence – ”Nyctophilian”

När jag hade skrivit om Black Belt för ett par veckor sedan kollade jag igenom ytterligare ett par band som ligger på Novoton, och överraskande nog fastnade jag för ett band som heter ”Then Comes Silence”. Jag tycker att bandnamnet signalerar antingen riktigt smäktande goth eller någon form av modern metalcore, vilket är tillräckligt avskräckande för att jag i vanliga fall inte ens ska ge bandet en chans, men när jag trycker igång ”Nyctophilian” möts jag i stället av industriellt punkig goth som får mig att snöra på mig dansskorna! (Nåja, bildligt talat i alla fall! 🙂 ).
….Jag tänker att Then Comes Silence spelar något som faktiskt inte är så långt ifrån den psykedeliska fuzz som jag älskar. Jag vågar till och med föreslå att steget från till exempel Hawkwind inte är så långt som man skulle kunna tro. Visst är det en annan sorts ”riffande”, men det repetitiva i musiken får mig att nicka med och flyta bort på samma sätt…

P.S. Om du gillar det här så kolla också in Pig Eyes som jag skrev om i oktober (länk).

Länkar till Then Comes Silence: Spotify, Bandcamp, iTunes, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, industriell rock, postpunk, goth, Then Comes Silence

Sanctuary – recension av ”The Year The Sun Died”

Sanctuary -The Year The Sun Died

I mitten av 80-talet hjälpte Dave Mustaine badet Sanctuary från Seattle att få skivkontrakt och producerade även deras debutalbum Refuge Denied (1987). Sanctuary bestod då av Warrel Dane, Jim Sheppard, Lenny Rutledge, Dave Budbill och Brad Hull. 1989 släpptes uppföljaren Into the Mirror Black, men 1992 splittrades bandet på grund av en kombination av grungens ankomst, dåliga affärsbeslut och för mycket festande. Warrel Dane, Jim Sheppard och den nyanlände Jeff Loomis grundade i stället Nevermore och utvecklade under nästan 10 år det sound som man påbörjat med plattan Into the Mirror Black i det klart mer framgångsrika bandet Nevermore.

Nu ligger Nevermore på is och Sanctuary har återuppstått med fyra av sina originalmedlemmar. 25 år efter den senaste plattan släpptes comeback albumet The Year the Sun Died och om du tycker att det låter väldigt likt Nevermore så stämmer det bra, men det låter också lika mycket som en logisk utveckling av Sanctuary.
.

The Year the Sun Died  är en konceptplatta och med hjälp av titeln och omslaget är det inte speciellt svårt att gissa temat. Albumet håller en hög lägsta nivå men jag tycker att det i väl långa stunder puttrar kvar på en nivå av ”bra”. Ibland glimmar det däremot till ordentligt och det är i de lugnare partierna och de mest melodiösa som Sanctuary verkligen kommer till sin rätt. För att till fullo uppskatta albumet bör man antagligen lägga sig i soffan med texthäftet framför sig, liksom med alla konceptalbum, men det har jag tyvärr inte haft tid att göra.

Sammanfattningsvis är  The Year the Sun Died  en bra comeback av Sanctuary och 3-4 låtar hamnar i någon av alla mina favoritlistor, men jag ser redan fram emot uppföljaren som kommer att vara lysande, för här finns det potential för det.

……………….Länkar till Sanctuary: Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, skivrecension, skivrecensioner, Nevermore, Sanctuary

Bloody Hammers – recension av Under Satan´s Sun

Bloody Hammers – Under Satan´s Sun

De svängiga Doom/Goth-rockarna Bloody Hammers har äntligen släppt sitt album Under Satan’s Sun efter en tid av teasers. Risken för band som skriver och/eller spelar in några riktigt svängiga hits på ett album är att låtarna däremellan låter ganska medelmåttiga. Vid en första genomlyssning är det precis så jag känner för Under Satan´s Sun. De redan kända The Town That Dreaded Sundown, covern på Alice Coopers Second Coming och Welcome to the Horror Show är så bra att de andra låtarna mest känns som transportsträckor. Lyckligtvis behövs det bara ett par varv till för att jag ska hitta ytterligare några favoriter. Dead Mans Shadow är en klassisk hårdrockslåt där jag kan tänka mig att publiken kommer att sjunga med i stora delar av låten när den framförs live och The Last Alarm har en skön basgång och avslutas snyggt med ett parti som snarast är industriellt punkig i uppbyggnaden. Efter ytterligare några varv fastnar även Spearfinger och Death Does Us Part, även om jag tycker att de inte lyfter riktigt så mycket som de skulle kunna göra.

Kvar har vi  The Moon Eyed People, Under Satan´s Sun och Necromancer som fortfarande känns som transportsträckor och trots att det inte är några direkt dåliga vägar med jobbiga gupp så är det tråkiga vägsträckor där inget händer.

Om du spårar ett visst mått av besvikelse i min ton så har du helt rätt, men det beror nog mest på lite för höga förväntningar från min sida. Under Satan´s Sun är ett bra album som får en stark trea i betyg.

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, goth rock, Bloody Hammers, skivrecension, skivrecensioner

Triptykon – Melana Chasmata

Triptykon – Melana Chasmata

Jag hade lite bråttom häromdagen när jag skulle lämna huset och slängde snabbt i en skiva från Spotifys ”nyheter” i en spellista så att jag skulle ha något nytt att lyssna på när jag åkte tåg. Jag kände igen namnet på bandet, Triptykon, och antog att jag hade läst om dem nyligen. Efter den första halvan av den första låten tänkte jag, ”det här låter ju ganska bra, men antagligen kommer resten av plattan att låta likadant…Modernt, men lite för hetsigt, förutsägbart och tråkigt…”. Men oj, så fel jag hade! Redan i slutet av första låten fick jag äta upp mina ”ord” när jag plötsligt nås av några orientaliska toner och ett doomigt parti. Den andra låten börjar med ett akustiskt intro och sedan dånar domedagstrummorna igång och flätas samman med manlig Goth-sång, kvinnlig skönsång, chugga-chugga gitarrer och doom-riff… och så där fortsätter det. ”Förutsägbart” och ”tråkigt” var en helt felaktig förutsägelse! Melana Chasmata är tvärt om en riktigt spännande platta.

Men Triptykon är ju inte heller ett nybörjarband i mängden, visade det sig, det är Tom Gabriel Fischers sidoprojekt som har utvecklats till en fortsättning av Celtic Frost. Gör dig själv en tjänst och snurra den här plattan ett par varv!

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, Triptykon

Bloody Hammers – Welcome To The Horror Show

Den 30 maj släpps Bloody Hammers album Under Satan’s Sun och nu är plattans andra teaser här, tidigare har vi fått lyssna på The Town That Dreaded Sundown. Den här låten heter Welcome To The Horror Show och det är inte bara titeln som får mig att tänka på Alice Cooper och åttiotalet, det här är farligt melodiöst! Men jag tycker att produktionen och Anders Mangas röst gör att Bloody Hammers får till en udd i melodierna som gör att jag inte skäms alltför mycket för att gilla det här och dessutom tillför något eget så att bandet inte bara blir en pastisch. Riktigt bra! Nu ser jag ännu mer fram emot att få höra Bloody Hammers version av Alice Coopers Second Coming, för jag tror att de kan smiska Castle på fingrarna! 🙂

Länkar till Bloody Hammers: facebook, hemsida, bandcamp, Spotify

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, goth rock, Bloody Hammers

Castle – Under Siege – och ett coverkrig med Bloody Hammers

Grimgoth har gjort mig uppmärksam på att Castle från San Francisco släpper sitt tredje album Under Siege den 16:e maj. Jag har inte lyssnat på Castle tidigare, men det kommer jag definitivt att göra framöver. Jag tycker att Castle påminner en del om Bloody Hammers som också släpper ett nytt album i maj och av en slump har banden tydligen spelat in en cover på samma låt, Alice Coopers Second Coming. Vad är oddsen för det!?

Länkar till Castle: bandcamp, Spotify, facebook, hemsida
(Deras första album finns bara på bandcamp och deras andra bara på Spotify…)

Först tittar vi på Temple of the Lost från det kommande albumet Under Siege

och sedan på covern av Alice Coopers Second Coming, som vad jag förstår även den kommer att vara med på Under Siege. Jag är generellt inte så förtjust i covers, men den här tycker jag att de har gjort riktigt bra! Det ska bli spännande att få höra Bloody Hammers version!

Länkar till andra bloggar om: musik, stoner rock, goth rock, doom metal, Bloody Hammers, Castle

Cradle Of Filth

Kvällens tredje band var Cradle Of Filth, men jag vill ha Behemoth i toppen så jag lägger inlägget om Cradle Of Filth före i bloggen… 🙂

(Forts på inlägget om In Solitude, klicka här för Behemoth)

På 90-talet köpte jag Cradle Of Filths skivor eftersom de hade snygga framsidor, men jag kan inte påstå att jag har lyssnat mycket på dem. Cradle Of Filth har alltid varit mer yta än innehåll för mig. Musiken har känts ”lite för mycket” och dessutom har jag haft svårt för den kväkande sången…

Jag vet inte om man hade lagt Cradle Of Filths gig sist av hänsyn till de som skulle upp tidigt dagen efter, men det var uppenbarligen fler än jag som var skeptiska till bandet. Jag skulle uppskatta att hälften av publiken gick redan innan Cradle Of Filth började spela och hur många som var kvar till slutet förtäljer inte min historia. Jag gick nämligen efter en kvart.

Sången var lika enerverande som jag mindes den och efter Behemoths spelning såg Cradle Of Filth bara fåniga ut.

Cradle Of Filth

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Black Metal, Gothic Metal, Cradle Of Filth

In Solitude

I går kväll såg jag tre band på Tyrol i Stockholm och det första bandet var In Solitude.

(Länkar till Cradle Of Filth och Behemoth)

In Solitude från Uppsala släppte sitt senaste album Sister i höstas och har fått överlag goda recensioner (kritiker.se). Jag har lyssnat på albumet ett par gånger och tyckt om vad jag hört, men det har inte riktigt fastnat. Jag har inte tänt till ordentligt utan lagt in albumet i listan av skivor att lyssna mer på någon gång framöver.

In Solitude spelar… progressiv Heavy Metal. På The World. The Flesh. The Devil. väldigt inspirerat av Mercyful Fate, på Sister mer inspirerat av Katatonias tidiga 2000-tal. Lite goth-anstruket. Det är i grunden vackra melodier, men med en mörk och ondskefull inramning. (Det är svårt med genrer och jämförelser och jag lägger inte alltför stor vikt vid det eftersom du lätt kan klicka igång videon nedan och lyssna själv! 😉 )

Live lyckades In Solitude förmedla det mörka och ondskefulla i musiken perfekt. Det gjorde man med hjälp av ett ganska störande och motljus som lämnade bandet i mörker och genom att bränna kväljande rökelse på scenen.
– ”Döden doftar Lavendel gott folk”, sa sångaren Pelle Åhman mellan två låtar.
Två i grunden obehagliga komponenter skapade alltså en i sammanhanget positivt oroande känsla. Ljudet var väl inte perfekt, men spelningen gjorde i alla fall att jag flyttade upp In Solitude i listan och redan nu lyssnar på plattorna igen.

In Solitude

Länkar till In Solitude: facebook, hemsida, Spotify

Länkar till andra bloggar om: musik, hårdrock, Heavy Metal, In Solitude

Bloody Hammers släpper ny singel

Jag har lyssnat ganska mycket på Bloody Hammers under hösten och vintern. Jag tycker att den här goth-färgade stoner- slash doom rocken passar bra i hörlurarna en mörk och kall morgon. Nu ska Bloody Hammers släppa en ny singel och här kan du förhandslyssna på The Town That Dreaded Sundown. Ett nytt album kommer i slutet av maj.

Listen to Bloody Hammers new song by clicking the link above

Länkar till Bloody Hammers: facebook, hemsida, bandcamp, Spotify

Bloody Hammers

.

Länkar till andra bloggar om: musik, stoner rock, goth rock, Bloody Hammers

TBS7AC45ANG3

Fallande löv och polsk goth

I veckans Fototriss är temat Blad. Man kan förstås göra som kungen, men vädret gör att höstlöv känns mer aktuella.

Det finns en viss typ av musik som jag gärna lyssnar på under hösten, och bara under hösten och vintern. Det handlar om det som brukar kallas Goth, och av någon anledning har jag fastnat för de polska banden Delight och Moonlight. Kanske är det så att jag har lättare att lyssna på den här typen av musik när jag inte förstår texterna…
….Varken Delight eller Moonlight finns på Spotify (Shame on you!) så om du blir inspirerad blir det till att rota i skivbackar!

Länkar till andra bloggar om: Delight, Moonlight, musik, goth, fototriss

Vote For Love

”Victoria är rasande över Carl Philips nya romans. Kronprinsessan, och även drottning Silvia, är besviken över hans val av ny kärlek. De har flera gånger försökt övertala honom att försöka igen med exflickvännen Emma Pernald.”(Expressen)

Val av kärlek? Övertala honom att försöka igen!

Länkar till andra bloggar om: Carl Philip, Victoria, Kronprinsessan, kungafamiljen, musik, underhållning, hårdrock, Tiamat,

Paradise Lost (forts. ?)

Förra veckan tittade vi på videon till Faith Divides Us, Death Unites Us av Paradise Lost. Både Janne och jag tyckte att den slutade i ett antiklimax och jag funderade på om det skull komma en fortsättning. Och kanske är det verkligen så… Är det ”dockmakaren” i videon till The Rise Of Denial, albumets andra video, som har kvinnan inspärrad i källaren?

Länkar till andra bloggar om: Paradise Lost, musik, underhållning, hårdrock,

Paradise Lost

Jag var lite sugen på att gå och se Paradise Lost i söndags när de spelade på KB i Malmö, men det är ganska o-pepp att gå på konsert en söndag rent allmänt, och med sprängande huvudvärk i synnerhet… Låten Faith Divides Us – Death Unites Us från det nya albumet med samma namn har fastnat. En bra låt som blir bättre av en video som är svår att släppa med blicken…

Uppdatering: Fortsättning (?) finns här

Länkar till andra bloggar om: Paradise Lost, musik, underhållning, hårdrock,

Black Silk – Nightwish

I går var vi och såg dansföreställningen Black Silk på Malmö Opera. Fler bilder och en recension finns i min och Hannas Malmöblogg.

Till föreställningen hade man bearbetat Nightwishs album Dark Passion Play till ett symfoniskt stycke som framfördes av Malmö Operaorkester och operakörens kvinnliga sångare. Och visst var musiken mäktig, men vi saknade ett par elgitarrer…

Många sörjer att Tarja Turunen inte längre sjunger i Nightwish, men jag tycker faktiskt att Anette Olzon är bättre. Det blir mera rock och mindre opera, och det passar mig.

Länkar till andra bloggar om: Black Silk, Nightwish, musik, hårdrock, dans, underhållning,

Sirenia

Amasoner och en Siren

Förra veckan nämnde jag Amasoner i ett inlägg. I den grekiska mytologin är de krigarkvinnor som kan ställa till stora problem för en stackars krigare, och de bekämpas med våld av flera av de antika hjältarna.

De grekiska sjömännen gick inte heller säkra! De riskerade bland annat att lockas i fördärvet av förföriska och skönsjungande Sirener.

Ska jag döma av dessa konstverk så tror jag att jag hade haft större chans att klara mig undan Amasonerna… 😉

(Wikis om Amasoner och Sirener)

.

På hösten passar det bra att lyssna på musik som drar åt det gothiska och symfoniska hållet. Jag har lite svårt för de alltför operaliknande sångerskorna, men norska Sirenia har trots flera byten av sångerska lyckats hålla sig på en nivå som är riktigt förförisk. (Länkar till Sirenias hemsida och MySpace) Här är några smakprov med olika sångerskor, du kan se video till ett par av låtarna om du klickar i vänstra hörnet när du har börjat lyssna.

Länkar till andra bloggar om: musik, rock, hårdrock, Sirenia,