Dagens överraskning: Then Comes Silence – ”Nyctophilian”

Then Comes Silence - NyctophilianNär jag hade skrivit om Black Belt för ett par veckor sedan kollade jag igenom ytterligare ett par band som ligger på Novoton, och överraskande nog fastnade jag för ett band som heter ”Then Comes Silence”. Jag tycker att bandnamnet signalerar antingen riktigt smäktande goth eller någon form av modern metalcore, vilket är tillräckligt avskräckande för att jag i vanliga fall inte ens ska ge bandet en chans, men när jag trycker igång ”Nyctophilian” möts jag i stället av industriellt punkig goth som får mig att snöra på mig dansskorna! (Nåja, bildligt talat i alla fall! 🙂 ).
….Jag tänker att Then Comes Silence spelar något som faktiskt inte är  långt ifrån den psykedeliska fuzz som jag älskar. Jag vågar till och med föreslå att steget från till exempel Hawkwind inte är så långt som man skulle kunna tro. Visst är det en annan sorts ”riffande”, men det repetitiva i musiken får mig att nicka med och flyta bort på samma sätt…

P.S. Om du gillar det här så kolla också in Pig Eyes som jag skrev om i oktober (länk).

Länkar till Then Comes Silence: Spotify, Bandcamp, iTunes, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

Sanctuary – recension av ”The Year The Sun Died”

Sanctuary -The Year The Sun Died

Sanctuary -The Year The Sun Died

I mitten av 80-talet hjälpte Dave Mustaine badet Sanctuary från Seattle att få skivkontrakt och producerade även deras debutalbum Refuge Denied (1987). Sanctuary bestod då av Warrel Dane, Jim Sheppard, Lenny Rutledge, Dave Budbill och Brad Hull. 1989 släpptes uppföljaren Into the Mirror Black, men 1992 splittrades bandet på grund av en kombination av grungens ankomst, dåliga affärsbeslut och för mycket festande. Warrel Dane, Jim Sheppard och den nyanlände Jeff Loomis grundade i stället Nevermore och utvecklade under nästan 10 år det sound som man påbörjat med plattan Into the Mirror Black i det klart mer framgångsrika bandet Nevermore.

Nu ligger Nevermore på is och Sanctuary har återuppstått med fyra av sina originalmedlemmar. 25 år efter den senaste plattan släpptes comeback albumet The Year the Sun Died och om du tycker att det låter väldigt likt Nevermore så stämmer det bra, men det låter också lika mycket som en logisk utveckling av Sanctuary.
.

The Year the Sun Died  är en konceptplatta och med hjälp av titeln och omslaget är det inte speciellt svårt att gissa temat. Albumet håller en hög lägsta nivå men jag tycker att det i väl långa stunder puttrar kvar på en nivå av ”bra”. Ibland glimmar det däremot till ordentligt och det är i de lugnare partierna och de mest melodiösa som Sanctuary verkligen kommer till sin rätt. För att till fullo uppskatta albumet bör man antagligen lägga sig i soffan med texthäftet framför sig, liksom med alla konceptalbum, men det har jag tyvärr inte haft tid att göra.

Sammanfattningsvis är  The Year the Sun Died  en bra comeback av Sanctuary och 3-4 låtar hamnar i någon av alla mina favoritlistor, men jag ser redan fram emot uppföljaren som kommer att vara lysande, för här finns det potential för det.

GitarrGitarr………………Gitarr.Länkar till Sanctuary: Spotify, Facebook

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Bloody Hammers – recension av Under Satan´s Sun

Bloody Hammers - Under Satan´s Sun

Bloody Hammers – Under Satan´s Sun

De svängiga Doom/Goth-rockarna Bloody Hammers har äntligen släppt sitt album Under Satan’s Sun efter en tid av teasers. Risken för band som skriver och/eller spelar in några riktigt svängiga hits på ett album är att låtarna däremellan låter ganska medelmåttiga. Vid en första genomlyssning är det precis så jag känner för Under Satan´s Sun. De redan kända The Town That Dreaded Sundown, covern på Alice Coopers Second Coming och Welcome to the Horror Show är så bra att de andra låtarna mest känns som transportsträckor. Lyckligtvis behövs det bara ett par varv till för att jag ska hitta ytterligare några favoriter. Dead Mans Shadow är en klassisk hårdrockslåt där jag kan tänka mig att publiken kommer att sjunga med i stora delar av låten när den framförs live och The Last Alarm har en skön basgång och avslutas snyggt med ett parti som snarast är industriellt punkig i uppbyggnaden. Efter ytterligare några varv fastnar även Spearfinger och Death Does Us Part, även om jag tycker att de inte lyfter riktigt så mycket som de skulle kunna göra.

Kvar har vi  The Moon Eyed People, Under Satan´s Sun och Necromancer som fortfarande känns som transportsträckor och trots att det inte är några direkt dåliga vägar med jobbiga gupp så är det tråkiga vägsträckor där inget händer.

GitarrGitarrGitarrOm du spårar ett visst mått av besvikelse i min ton så har du helt rätt, men det beror nog mest på lite för höga förväntningar från min sida. Under Satan´s Sun är ett bra album som får en stark trea i betyg.

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Triptykon – Melana Chasmata

Triptykon - Melana Chasmata

Triptykon – Melana Chasmata

Jag hade lite bråttom häromdagen när jag skulle lämna huset och slängde snabbt i en skiva från Spotifys ”nyheter” i en spellista så att jag skulle ha något nytt att lyssna på när jag åkte tåg. Jag kände igen namnet på bandet, Triptykon, och antog att jag hade läst om dem nyligen. Efter den första halvan av den första låten tänkte jag, ”det här låter ju ganska bra, men antagligen kommer resten av plattan att låta likadant…Modernt, men lite för hetsigt, förutsägbart och tråkigt…”. Men oj, så fel jag hade! Redan i slutet av första låten fick jag äta upp mina ”ord” när jag plötsligt nås av några orientaliska toner och ett doomigt parti. Den andra låten börjar med ett akustiskt intro och sedan dånar domedagstrummorna igång och flätas samman med manlig Goth-sång, kvinnlig skönsång, chugga-chugga gitarrer och doom-riff… och så där fortsätter det. ”Förutsägbart” och ”tråkigt” var en helt felaktig förutsägelse! Melana Chasmata är tvärt om en riktigt spännande platta.

Men Triptykon är ju inte heller ett nybörjarband i mängden, visade det sig, det är Tom Gabriel Fischers sidoprojekt som har utvecklats till en fortsättning av Celtic Frost. Gör dig själv en tjänst och snurra den här plattan ett par varv!

Triptykon

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Bloody Hammers – Welcome To The Horror Show

Den 30 maj släpps Bloody Hammers album Under Satan’s Sun och nu är plattans andra teaser här, tidigare har vi fått lyssna på The Town That Dreaded Sundown. Den här låten heter Welcome To The Horror Show och det är inte bara titeln som får mig att tänka på Alice Cooper och åttiotalet, det här är farligt melodiöst! Men jag tycker att produktionen och Anders Mangas röst gör att Bloody Hammers får till en udd i melodierna som gör att jag inte skäms alltför mycket för att gilla det här och dessutom tillför något eget så att bandet inte bara blir en pastisch. Riktigt bra! Nu ser jag ännu mer fram emot att få höra Bloody Hammers version av Alice Coopers Second Coming, för jag tror att de kan smiska Castle på fingrarna! 🙂

Länkar till Bloody HammersfacebookhemsidabandcampSpotify

Länkar till andra bloggar om: , , ,

Castle – Under Siege – och ett coverkrig med Bloody Hammers

Grimgoth har gjort mig uppmärksam på att Castle från San Francisco släpper sitt tredje album Under Siege den 16:e maj. Jag har inte lyssnat på Castle tidigare, men det kommer jag definitivt att göra framöver. Jag tycker att Castle påminner en del om Bloody Hammers som också släpper ett nytt album i maj och av en slump har banden tydligen spelat in en cover på samma låt, Alice Coopers Second Coming. Vad är oddsen för det!?

Länkar till Castle: bandcamp, Spotifyfacebook, hemsida
(
Deras första album finns bara på bandcamp och deras andra bara på Spotify…)

Först tittar vi på Temple of the Lost från det kommande albumet Under Siege

och sedan på covern av Alice Coopers Second Coming, som vad jag förstår även den kommer att vara med på Under Siege. Jag är generellt inte så förtjust i covers, men den här tycker jag att de har gjort riktigt bra! Det ska bli spännande att få höra Bloody Hammers version!

Länkar till andra bloggar om: , , , , ,

Cradle Of Filth

Kvällens tredje band var Cradle Of Filth, men jag vill ha Behemoth i toppen så jag lägger inlägget om Cradle Of Filth före i bloggen… 🙂

(Forts på inlägget om In Solitude, klicka här för Behemoth)

På 90-talet köpte jag Cradle Of Filths skivor eftersom de hade snygga framsidor, men jag kan inte påstå att jag har lyssnat mycket på dem. Cradle Of Filth har alltid varit mer yta än innehåll för mig. Musiken har känts ”lite för mycket” och dessutom har jag haft svårt för den kväkande sången…

Jag vet inte om man hade lagt Cradle Of Filths gig sist av hänsyn till de som skulle upp tidigt dagen efter, men det var uppenbarligen fler än jag som var skeptiska till bandet. Jag skulle uppskatta att hälften av publiken gick redan innan Cradle Of Filth började spela och hur många som var kvar till slutet förtäljer inte min historia. Jag gick nämligen efter en kvart.

Sången var lika enerverande som jag mindes den och efter Behemoths spelning såg Cradle Of Filth bara fåniga ut.

Cradle Of Filth

Cradle Of Filth

Länkar till andra bloggar om: , , , ,