The Sign Festival – fredag

Förra året firade skivbolaget Gaphals femårsjubileum med en festival i dagarna två i Linköping. Jag var där och var uppenbarligen inte den enda som trivdes som fisken i vattnet eftersom det blev en festival i år också, den här gången döpt efter bolaget The Sign som är en avknoppning av Gaphals. (Länkar till förra årets rapporter: fredag, lördag.)

Här är mina guldkorn från den första kvällen (inlägget om lördagen finns här):

Horisont: Jag har lyssnat på Horisonts senaste platta utan att riktigt fastna för den, men live tände det till ordentligt och som vanligt när sådant händer låter också plattan bättre nu när jag lyssnar på den efteråt! Svängig hårdrock, kul som sjutton!
(Spotify, iTunes, Facebook)

(Klicka för bildspel)

Yetzer Hara har jag sett tidigare och på vägen ner till Linköping lyssnade jag på deras demo, tog den här bilden och skrev på Facebook: ”Sitter på tåget på väg mot Linköping och The Sign Festival. Lyssnar på Yetzer Hara och utsikten passar musiken perfekt!

The Sign Festival 2016 - Utsikt från tågfönstret

Yetzer Haras doom är avskalad,  monoton, kall och karg… Giget var suveränt, riktigt tungt och så där härligt meditativt som instrumentell doom kan vara. Ibland behöver man inte vara mer än två personer i ett band! Om något så skulle jag vilja se en film eller ett bildspel som backdrop… något mörkt och stämningsfullt, ungefär som min bild!🙂
(Bandcamp, SoundCloud, Facebook)

(Klicka för bildspel)

Det meditativa fortsatte med Flowers Must Die, ett band jag inte hört alls tidigare. På Facebook skrev jag ”kvällens fynd” efter giget, och nu i efterhand kan jag säga att det var hela festivalens bästa fynd! De kanske inte var bäst totalt sett (varför man nu ska rangordna…), men av de nya banden jag såg lyste de klarast. Det är inte lätt att beskriva ett band som Flowers Must Die… Jag tror att färgsättningen, de utsvängda byxorna och de bara fötterna, de fokuserade musikerna och instrumenten (bl a el-fiol och thermin) på mina bilder säger mer än mina ord kan göra. Långa instrumentella utsvävningar i det sena 60-talets anda… Äh, lyssna på ”Montana” på Spotify eller Bandcamp i stället, om du gillar det (i motsats till min sambo Hanna som bara blir stressad och förbannad) är det bara att söka sig vidare. Men det här är förstås musik som helst ska upplevas live, och jag hoppas att jag får se Flowers Must Die snart igen! (Spotify (två låtar), SoundCloudBandcamp (fullt utbud), Facebook)

(Klicka för bildspel)

Kvällens sista band på den stora scenen var Black Temple, ett band som jag sett fram emot att få se. Tyvärr hade den största delen av festivalens besökare antingen letat sig vidare till någon annan fest eller svimmat av berusning (känns troligare) vid det laget och trots att bandet var bra blev det lite avslagen stämning. Jag hoppas att jag får se Black Temple igen under bättre förutsättningar, för de sparkar röv! (Spotify, Facebook, hemsida)

(Klicka för bildspel)

Länkar till andra bloggar om:
, , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: